Text & foto: Annelie Lundkvist
  
Pether Markne påpekar att man som ryttare ibland kan behöva stanna upp och fundera på vad det är som inte stämmer, när ridpasset inte går enligt planen. Med förtroende, rätt kontakt med hästen och repetition kommer allt en dag att falla på plats – så att ekipaget kan ta sig till nästa nivå.

Viktigt att komma ihåg är att ridpasset börjar direkt när ryttaren sitter upp för att skritta fram sin häst. Redan då är det ryttaren som har kommandot. Den röda tråden genom Pethers seminarium är att hästen ska arbeta med sin ryttare, den måste vara trygg med och förstå de grundläggande hjälperna hand och skänkel.

Under skrittpasset får halsen gärna vara lång och utsträckt, men skänkeln ska ligga an mot hästen, även om den är avslappnad. Vid vardagsridning anser Pether att uppvärmningen ska ta längre tid än det fokuserade arbetet.

”Krypa, gå, springa”-metoden
Det som ofta tar udden av hästens engagemang i den vardagliga ridningen är att det blir just vardag, med dålig variation. Ryttaren har ansvaret för att skapa omväxling för hästen, så att inte alla ridpass sker i ridhuset runt fyrkantsspåret. Hästen ska vilja gå in på ridbanan och den ska känna att den vill arbeta, om inte måste ryttaren stanna upp och fråga sig vad det är som kan ändras.

Oavsett om ryttaren rider hoppning eller dressyr är uppvärmningen viktigast för att få hästen att arbeta genom hela kroppen.
– Det går att lära en häst att spela död, då anser jag att det måste gå att lära den att ridas med mjuk skänkel, säger Pether.

Mest fokus i uppvärmningen får det som bör vara genomgående i hela ridpasset – en avslappnad häst. Med lång hals får hästen värma upp alla muskler i skritt och trav, skänkeln ska fortfarande vara närvarande intill sidan på den.
Låt inte hästen gå över i trav innan du har kontroll på skritten, är hästen ofokuserad i den lägre gångarten kommer den troligtvis även att bli det i traven. Oavsett om du har en pigg eller en lugn häst understryker Pether hur viktigt det är med upprepade övergångar mellan gångarterna. Det ger en mer lyhörd häst, som blir fokuserad på uppgiften.

Pigga individer måste få gå framåt
Angelica Augustssons förra häst Mic Mac du Tillard är ett exempel på en het häst som har stark vilja. Den hästen är ett bevis på att man inte ska placera in hästar i en mall när det gäller hur den vardagliga ridningen bör se ut.

Det viktigaste är dock ledarfrågan, att det är ryttaren som rider framåt, inte hästen som springer på. För att de pigga hästarna, som har svårt att komma till ro i sitt arbete, ska kunna slappna av bättre kan det vara bra att de blir ridna två gånger om dagen. Låt gärna det fokuserade passet ligga på eftermiddagen.
– Man kan inte alltid få som man vill, ibland måste man respektera hästen och låta den vara, säger Pether.

Det är viktigt att du låter hästen röra på sig framåt, i stället för att försöka kontrollera den med korta tyglar tills det kokar över. Ofta märker han som tränare att samspelet mellan hand och skänkel inte finns där på de hetare hästarna, vilket gör att hästen springer på mer.
– Här måste man vara noga med de viktiga övergångarna mellan skritt och trav, påpekar Pether.

Hästens form är inte allt
Ingen häst är den andra lik, dressyrhästarna kan kroppsligt skilja sig rejält från hopphästarna, men en gemensam nämnare är att du behöver ta hänsyn till hästens uppbyggnad. Många hopphästar har långa bakben och måste få hitta sin egen balans i gångarterna, då gäller det att inte dra ihop hästen för mycket.
– Vi ska inte snygga till formen och placera in alla hästar i ett fack. Det handlar om att se individen, att stärka hästen och ridningen, säger Pether.

Att sätta på ett skarpare bett på hästen som gärna drar iväg löser inga problem, då blir det ett falskt kvitto på att kommunikationen mellan hand och skänkel fungerar. Hemligheten är att få ridningens grunder att sitta och fungera per automatik. Det är då ryttaren och hästen kan lyfta sig till nästa nivå.

Pether erkänner att han inte alltid har levt efter allt han skriver i sin nyutkomna bok ”Hästens grundarbete”, detta är en mognad som måste få ta tid hos ryttaren. När han vågade förstå att ridningens grunder är enkla kunde han själv lära ut enkelheten, och han avslutar frukosten med att utbrista:
– Våga vara enkel!

Annelie Eriksson

redaktion@hippson.se