Text & foto: Anna Nyberg
  
Det var välfyllda läktare i den stora körhallen vid Axevallatravet när det var dags för Per Waaler att hålla sin clinic. Per är född i Norge och har haft verksamhet i både Los Angeles, Kalifornien, och i hemlandet. Men nu bor han och har sin bas i Asarum i Blekinge.
Under det senaste året har Per Waaler stuckit ut hakan i dressyrdebatten och har ifrågasatt brysk hantering av hästar. På clinicen var det upp till bevis för honom, då han med hjälp av en egen häst och tre för honom okända hästar skulle visa hur han arbetar – på hästens villkor.
– Jag vill att ni för en stund lägger undan det ni tror är sanningar och lyssnar med öppet sinne. Sedan kan ni gärna få säga att jag är fel, säger Per Waaler i sadeln på sin Welba.
Det är samma häst som han visade bettlöst, med sidepull, vid dressyrtävlingar i Laholm i somras. Han red då Grand Prix-programmet men fick göra det som ett pausnummer utanför klassen, eftersom det inte är tillåtet att tävla dressyr bettlöst i Sverige.
Även i Skara rider Per med sidepull.
– Den första frågan du måste ställa till hästen är: ”Vad tycker du om att ha mig på ryggen och om att ha ett bett i munnen?” Tänk er själva att ha något i munnen, en tygel som försvinner över axeln, och på ryggen har du en person du inte ser.
  
Avspändhet är första steget
Per Waaler visar hur han hela tiden följer hästens huvudrörelser. Lägger hästen huvudet till höger följer hans hand med, höjer hästen huvudet höjer Per handen. Sänker hästen sitt huvud blir det sänkt hand.
– Bettet ska alltid vara bekvämt. Hästar kan inte förstå att de själva orsakar obekväma lägen, utan det är min sak som ryttare att göra det bekvämt för hästen. Jag brukar kalla det första stadiet för ”hålla andan”-fasen. Målet är att hästen slappnar av och börjar andas, för på en spänd häst kan du inte få igenom någon lärdom, säger Per och fortsätter:
– Hur ska hästen förstå att jag vill dess bästa? Det gör den bara genom egen erfarenhet.
Hästen måste enligt honom få lov att göra fel och ska då bli rättad, när den gör rätt ska den belönas.
– Du ska belöna så mycket att du skäms. Man kan inte belöna en häst mycket nog, säger Per och får en spontanapplåd från publiken.
Osynliga hjälper är målet för alla dressyrryttare, Waaler beskriver det som att han viskar till hästen vad han vill att den ska göra.
– Om jag viskar får jag den att fokusera på mig. Sedan är det jag som måste skapa förutsättningarna, så att hästen väljer att göra det som är rätt.
Per Waaler återkommer flera gånger till hur viktigt det är att vänta.
– Väntan är förstadiet till handling, säger han, och demonstrerar hur han får hästen att stanna upp och lystra till.
Inte lika tydligt som en halvhalt, utan mer som ett hack i en film. När hästen svarar rätt, då överöser Per den med beröm.
  

På clinicen i Skara red Per Waaler totalt fyra olika hästar, först sin egen Welba och därefter tre som var helt nya för honom.
  
Högt huvud är inte hela världen
När Per Waaler är klar med sin Welba sitter han upp på en häst där ägaren har problem med framåtbjudningen.
– I dag ses avsaknad av bjudning som ett av de största problemen, hästar prioriterar utifrån sin egen säkerhet. De flesta av dem undviker konflikter och väntar tills någon skriker åt dem att de ska gå fram, säger Per, som flera gånger återkommer till bettets påverkan.
– Hästen kan inte både bjuda fram och grubbla på hur bettet känns när den bjuder framåt.
Waaler ägnar 30 minuter åt att arbeta hästen som har dålig framåtbjudning i skritt, innan han byter till nästa häst, Kristina Petrén Eks Meya. Ett nioårigt sto efter Master – Edinburg.
– För att hästen ska förstå ryttaren måste allt göras enkelt, säger Per.
Han ser inte något problem med att Meya börjar att gå med högt buret huvud.
– Hon vill se långt och jag höjer min hand för att säga ja till detta. Släpp tanken på att det är fel med högt huvud, för då börjar du skapa blockeringar. Jag ska också vara tacksam för att hästen tittar långt bort, då skyddar den mig som inte alls kan se lika långt. En häst som går med sänkt huvud ser inte på håll.
Waalers metodik går inte ut på att hästen ska få göra som den vill, men han vill att den frivilligt ska göra det ryttaren vill.
– Lydnad är ett av de ord jag tycker minst om. Det är ett begrepp som är helt onödigt i vår dans med hästen.
  

Att lyssna in hästen, och vänta ut den, var två av de råd Per Waaler förmedlade till publiken i Skara.
  
Konsekvent med hjälperna
Däremot ska hästen vara uppmärksam på ryttaren. Per visar hur han först använder en fjärilslätt skänkel.
– Om inget händer måste jag sekunden efteråt göra något som får uppmärksamhet, säger han, och knackar till hästen med sin sporrlösa häl.
– Skänkeln ska bara göra en sak: Få hästen att gå fram. Varje gång hästen gör något ska du tala om ifall det var rätt eller fel.
Kristina Petrén Ek är väldigt glad efteråt, hon gillar vad hon såg när Per Waaler jobbade med Meya.
– Det kändes jättebra. Vi behöver jobba med framåtbjudning och bakbensaktivitet, och han visade hur. Han gjorde det också tydligt att hästen måste vara vän med skänkeln, och ta den när det gäller. Jag fick dessutom upp ögonen för hur hästen måste hitta sin balans.
Att du hela tiden är uppmärksam på att din häst är frisk och inte har ont någonstans är en annan förutsättning som Per Waaler återkommer till flera gånger.
– Sedan får den heller inte vara för trött. Jag red en häst i ett meeting i Norge ena helgen, och körde sedan långt till en annan tävling veckan därpå. Hon kändes motvillig redan på framridningen och på banan genomförde vi första piaffen, och andra, men i den tredje stannade hon och bet mig i stöveln. Då förstod jag att jag hade begärt för mycket.
  

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se