Text & foto: Anki Yngve
   
Kyra började med att berätta att hon brukar har en alldeles speciell bild framför sig när hon träffar på en ny häst att jobba med.
- Jag ser en häst som springer stolt i en hage. I dressyren vill vi att hästen visar upp sig på samma sätt som den gör precis när man släpper ut den, när den kråmar sig och tar höga steg. Allt vi gör i dressyr, från piaff till byten, är ju egentligen naturligt för hästen. Den gör rörelserna även i frihet, säger Kyra.
Hon fortsätter liknelsen med hagen med att hon inte vill träna hästen så att den står apatisk vid insläppet och vill in i stallet, eller så att den rusar runt hysteriskt och är rädd.
När det gäller ryttaren strävar Kyra efter att han eller hon ska kunna följa med hästen på ett bra sätt utan att störa den. 
- Ryttaren ska inte behöva hålla sig fast varken med tyglarna eller med benen, utan behöver ha balans i sig själv. Det är jordens dragningskraft som håller kvar ryttaren i sadeln, inte klämmande ben. Och han eller hon måste kunna använda vilken hjälp som helst oberoende av de andra. Det får inte bli så att du automatisk och omedvetet inverkar med sitsen bara för att du rör på handen, säger hon.
 
Sitsen är inte statisk
Under clinicen rider först Mia Runesson på stoet Barcelona, som gick unghäst-VM tidigare i år. Hon får börja med att koncentrera sig på sin sits. 
- Ridning handlar om två kroppar som rör sig tillsammans. Det är helt omöjligt som ryttare att sitta helt stilla, hästens rygg rör sig ju. Att sitta rätt handlar om att hitta sin egen balans. Skinkorna måste vara avslappnade, annars kommer du aldrig att känna sittbenen. Det är magmusklerna som håller din kropp på plats och som håller emot om hästen försöker dra dig ur sadeln, förklarar Kyra. 
Hon menar att ryttarens höftled absorberar hästens rörelser och den ska därför vara fjädrande. Något som blir omöjligt om du rider med för långa stigläder. 
Nästa steg, när sitsen är tillräckligt balanserad, blir att jobba med att få hästen mer självbärig.
- Samling handlar inte om på och av, att man rider med eller utan samling. Hästen går i olika samlingsgrader, redan den unga hästen måste lära sig att bära med kroppen - även om det handlar om en lägre samlingsgrad, säger Kyra. 
Mia får jobba med att dels kunna variera takten, dels kunna variera steglängden. Till exempel får hon rida med bibehållen takt fast med längre eller kortare steg, eller med jämna steg fast med snabbare eller långsammare takt.
- Tänk inte bara att du ska rida mer framåt utan bestäm hur du ska göra det. Är det takten eller steglängden du vill påverka? Om hästen själv får välja kommer den garanterat att välja det den har lättast för.
 
Låt hästen göra fel
Mia får bland annat rida med kortare och kortare travsteg tills det nästan blir skritt, för att sedan rida fram igen. Kyra är noga med att hästen måste få göra fel, en ofrivillig avsaktning är inte hela världen. 
- Om jag aldrig hade fått trilla som barn så hade jag aldrig lärt mig gå. Man lär sig av misstagen. 
Efter hand får Mia jobba på samma sätt i galopp, med att "testa gränserna". Före galoppfattningarna får hon flytta hästen några steg åt sidan för innerskänkeln, för att kontrollera att den tar hjälpen. 
- Den här hästen fattar bra. Det är viktigt att de inte rusar framåt bara för att man släpper på tygeln. På en unghäst kan man kanske inte släppa båda tyglarna, men en Grand Prix-häst ska kunna behålla samlingen i piaff och passage även om du släpper tyglarna. 
Över huvud taget betonar Kyra att man inte ska samla unghästen för mycket. Det handlar om att samla lite, sedan rida framåt, samla lite och så fram igen. 
Mia får problem med övergångarna mellan galopp och trav, Barcelona vill inte riktigt bryta av. I stället för att ta en massa i tyglarna låter Kyra henne gå in på en liten volt i förvänd galopp, utan stöd på yttertygeln. 
- Gör volten liten så att det blir obekvämt för henne. Det här handlar om hur djur lär sig, om "pressure and release". När hon gör som vi vill tar vi bort trycket. Dra inte i tyglarna, fortsätt att rida framåt, men gör något som är jobbigare för henne än att lyda det du vill. Då blir det skönt för henne att komma ner i trav, instruerar Kyra. 
Hon tycker att Mia ska fortsätta att öva på övergångarna mellan trav och galopp på hemmaplan. Gärna ganska tidigt under ridpasset, så att hästen inte är för trött.
 
Ska jobba med magmusklerna
Nästa ryttare in i arenan är Kristian von Krusenstierna på Grand Prix-hästen Charleston. Han får framför allt jobba med att få hästen självbärig och med att försöka få upp ryggen på honom. 
- Vi vill att ryggen på hästen ska vara som en välvd bro, inte som en hängbro där magen med alla de tunga inälvorna hänger ner. Och för att få upp ryggen och bli lång i överlinjen måste hästens magmuskler dra ihop sig, förklarar Kyra.
När hästen använder magmusklerna blir den samtidigt loss i skulderbladen så att manken kommer upp. Hästen kan då samla sig genom att korta musklerna i bakdelen och blir också kortare och "fetare" under ryttaren.
Det som får hästens magmuskler att dra ihop sig är enligt Kyra små impulser, eller "kittlingar", från skänkeln - samtidigt som hästen går kvar mellan skänkel och hand. Det gäller att "hålla ihop fjädern". Att klämma med skänkeln, eller att försöka lyfta upp hästen med tyglarna, får däremot motsatt effekt.
 
Våga tänka nytt
Något Kyra själv har börjat omvärdera är det här med att alltid hålla stöd på yttertygeln, till exempel i piruetter. Visst ska hästen ta stöd på tyglarna, men hon låter även ryttarna klappa hästen på halsen med ytterhanden som kontroll av att den bär sig själv. Hästen ska inte bäras runt i yttertygeln, men får inte heller bli lång och dra på yttersidan.
- Genom åren har många elever hört mig säga att de ska hålla hästen på yttertygeln. Det är ju så man lär sig att göra enligt skolboken. Men det finns inga 100-procentiga sanningar. Böcker är skrivna för idealhästen i idealsammanhanget, men hästar är olika. Jag är rätt äventyrslysten och har alltid vågat ifrågasätta och prova nytt, säger Kyra.
En annan sak som jag som publik tar med mig från clinicen är att man som ryttare alltid ska se sig som på väg mot Grand Prix. Begränsa dig inte till att etikettera dig själv som "en LB-ryttare" eller "en LA-ryttare". Känslan att röra sig mot passage kan finnas redan när du tränar på LB-nivå, man får - som Kyra uttrycker det - gärna vara lite äventyrlig.