Text & foto: Tessan Holmberg
  
Susannes meritlista är lång och imponerande. Hon är A-tränare i dressyr och har internationella segrar och placeringar i Grand Prix. Bland annat har Susanne arbetat elva år som chefsberidare i dressyr på Flyinge och hon har tagit segrar och placeringar i årgångschampionat som Breeders Trophy och Scandinavian Open. Senare i vinter ska Susanne dessutom vara testryttare på det svenska bruksprovet.
Självklart börjar hon alltid med att skritta sina hästar på lång tygel.
– Jag vill att de ska skritta som om de hade ett mål i sikte, de ska marschera framåt. Det är viktigt att de får möjlighet att sträcka ordentligt på halsen och att gunga i ryggen. När jag sedan kortar upp tygeln vill jag inte att hästen ska ändra sin skritt, jag vill att den ska fortsätta att marschera, berättar Susanne för publiken.
  
Ett konsekvent system
Hon brukar ha ungefär samma uppvärmningssystem för de flesta av sina hästar. Susanne börjar med att trava taktmässigt i ett lugnt tempo. Hon rider stora volter varvat med raka spår, och ser till att hon arbetar ungefär lika mycket i båda varven.
– Gör det inte för komplicerat och rid inte för små vägar i början. Uppvärmningen är viktig, hästen är ett stort djur och det är många muskler som ska hinna komma igång.
Redan från början kontrollerar Susanne Gielen att hästen är eftergiven i den inre sidan och att den villigt rundar sig runt den inre skänkeln. Detta är något som är bra att göra även när man rider rakt fram längs med långsidan, tipsar hon.
Susanne använder sig ofta av sidvärtsrörelserna skänkelvikning och öppna, i lösgörande syfte, under uppvärmning i trav.
– När jag värmer upp kollar jag ofta av att hästen vill söka sig framåt om jag går fram med handen. Det är viktigt att den vill sträcka på sig och inte försöker krulla ihop nacken, säger hon.
Något som Susanne ofta återkommer till är vikten av att ha sin häst avslappnad och glad. Hon vill inte att arbetet ska ske under någon form av spänning.
– Det ska vara lekfullt och roligt för hästen, säger hon, och berättar att hon faktiskt brukar busa med Bellman för att få honom att ge det där lilla extra.
   
Glöm inte pauserna
I uppvärmningen i galopp vill Susanne försäkra sig om att Bellman bjuder ärligt framåt, därför låter hon honom öka på långsidorna. Utifrån hästens utbildningsnivå kan hon lägga in olika saker i uppvärmningen, till exempel tempoväxlingar eller volter. Med Bellman rider hon gärna förvänd galopp genom kortsidan i båda varven.
En skrittpaus innan arbetet fortsätter är viktig att lägga in. Hästen måste få möjlighet till återhämtning.
– Slarva inte med uppvärmingen, säger Susanne till publiken. Om ni inte är noga med den får ni bara problem när ni kommer till arbetsfasen i ridpasset.
Publiken får ställa frågor till Susanne, hur ser hennes ridupplägg ut på tävling?
– Jag tycker inte att man ska rida fram för länge, säger hon. Jag brukar påbörja min uppvärmning ungefär 40 minuter innan det är dags för start. Då värmer jag upp på samma sätt som jag gör inför ett träningspass. Jag vill först och främst att hästen ska bli varm i musklerna – få den mjuk, lösgjord och uppmärksam på mina hjälper. Efter det kanske jag går igenom några saker ur programmet, men tänk på att inte älta för mycket. Håll hästen glad och fräsch!
Susanne menar att det inte är helt ovanligt att man ser ryttare som rider i över en timme innan de ska in på banan.
– Då hinner energin ta slut tills hästen ska prestera som bäst. Om man känner att man behöver rida mer är det bättre att ta ut sin häst och rida en stund på morgonen, innan man åker iväg till tävlingen.
  
Varvar med uteritter
Hur ser en normal vecka ut för Susannes hästar?
– Jag rider träningspass på banan ungefär fyra dagar i veckan, sedan rider jag ut. Jag brukar lasta mina hästar och köra till Revingehed där jag galopperar framåt och rider i kuperad terräng. Att tömköra tycker jag också är ett bra sätt att variera träningen, jag brukar bland annat tömköra en del över kavaletti, säger hon.
– Sen tycker jag att det är viktigt att hästarna får gå ut i hagen. De behöver röra sig mycket för att kunna vara avslappnade och glada.
Susanne tar tyglarna igen, det är dags för arbetsfasen. Nu höjer hon kraven på hästens samlingsgrad och bärighet. Hon visar Bellman i en ökad trav och berättar hur hon har jobbat med den.
– Om hästen tappar bjudningen i en travlängning måste man rida framåt, det gör ingenting om den går över i galopp. Se till att den tar skänkeln framåt, gå sedan ner till trav igen och gör om längningen.
Så har Susanne jobbat med Bellman för att han ska behålla ökningarna över hela diagonalen. Förut ville han gärna börja sakta in halvvägs.
  
Fattningar och vändningar
Nästa fråga blir hur man får till en bra galoppfattning.
– Ett säkert sätt är att ha koll på när hästen sätter i sina bakben. Om du gör fattningen när det yttre bakbenet är i marken blir fattningen korrekt, säger Susanne.
Någon annan undrar hur man ska jobba med bakdelsvändningar.
– Det vanligaste misstaget du ser folk göra i en bakdelsvändning är att sitta fel i sadeln, svarar hon. Susanne betonar hur viktig ryttarens position är.
– Glöm aldrig hur mycket ni kan påverka era hästar med vikthjälperna.
Genom att luta sig åt än den ena, än den andra sidan i sadeln visar hon hur Bellman blir tvungen att vända och följa med.
– Om jag lutar mig åt höger och sedan försöker göra en bakdelsvändning åt vänster så sänder det dubbla signaler, och försvårar i stället för hästen.
  
Noggrann avslutning
Efter arbetsfasen kommer nedvarvningen, och Susanne låter Bellman söka sig framåt-nedåt i en lägre form.
– Jag är alltid noga med att låta mina hästar varva ner i ett lugnare tempo efter att de har arbetat. Sedan avslutar jag med att låta dem skritta på lång tygel en stund. Jag vill att de ska kännas avslappnade och nöjda – då vet jag att ridpasset har gett både mig och hästen en bra känsla.
Susanne ger ofta Bellman beröm, både med rösten och genom att ge honom en klapp på halsen. Att ha en bra relation till sin häst är en förutsättning för att arbetet ska fungera, tycker hon. Det måste vara roligt för hästen att arbeta tillsammans med ryttaren.
Och kanske det viktigaste av allt:
– Ha tålamod och jobba ordentligt med grunden, det är den alla de svårare sakerna ska byggas på sedan.
  
Rätt takt och tempo för din häst
Med hjälp av den femårige ridponnyvalacken Hillstar’s Brocco Lee, och rideleven Karolin Sjöland, tar Susanne upp ämnet grundridning.
– Vissa kanske tycker att jag är petig, men jag kallar det att vara noga, säger hon till publiken.
Detta samtidigt som Susanne ber Karolin, som sitter till häst, att ställa upp sig så att alla kan syna hennes position i sadeln. Noggrannhet och precision är A och O för att uppnå resultat.
– Det första du behöver kontrollera är att du rider i rätt tempo för just den häst du sitter på, säger Susanne.
Hästen måste vara i bjudning, men tempot får inte vara överilat. Sedan är det viktigt att man stämmer av takten.
Traven ska vara taktmässig och Susanne ber Karolin att rida lätt lite lugnare, för att visa hur man som ryttare kan påverka hästen med hjälp av sin lättridning.
– Det här är ett utmärkt exempel på hur viktigt det är att ryttaren har en stadig och korrekt sits. Om ryttaren inte behärskar sin egen kropp kan hon inte heller ge hästen det stöd den behöver. Brister i sitsen är det vanligaste problemet hos dressyrryttare.
En annan hörnsten i grundridningen är att hästen tar ryttarens hjälper.
– När jag sitter på en yngre häst är det inte så viktigt för mig att det jag gör blir perfekt varje gång. Om hästen går ur form i en galoppfattning bryr jag mig inte om det, men det som är viktigt är att jag får en omedelbar reaktion på min hjälpgivning. Resten kommer med styrka och träning, säger Susanne.
  
Styrka och exteriör avgör
Hillstar’s Brocco Lee blir ibland djup i formen och hamnar med nosen bakom lodplanet. Susanne kommenterar.
– När det gäller formen hos en häst, speciellt en yngre individ som inte har utvecklat full styrka än, får man först ta ett helhetsgrepp. Här måste vi titta på hästens exteriör. Hur den är byggd påverkar vilka förutsättningar den har att arbeta i en korrekt form. Om hästen har en dålig halsansättning, eller är högre bak än fram, måste man ha förståelse för att det är svårare för den att bära upp sin front. Och att det kan ta längre tid att komma dit man vill.
– I just det här fallet är jag inte orolig, säger Susanne. Den här hästen arbetar genom kroppen, bjuder fram till handen och tar stöd på bettet. Men han har helt enkelt inte styrkan att bära sin hals riktigt än. Jag tror att det kan ta upp till ett år innan han går stadigt med nosen ute i lodplan hela tiden.
Hon förtydligar:
– Det som däremot inte får förekomma är att hästen knäpper av i nacken och släpper bettet. Då har man förlorat förbindelsen med ryggen.

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se