Text: Anna Nordin
  
Om samma hjälp betyder flera saker kan hästen inte avgöra vad ryttaren vill denna gång, risken är stor att det leder till frustration och konfliktbeteende. Hästen ska kunna känna sig säker på vad du menar, så det gäller att du själv har koll på att din hjälpgivning blir som du har tänkt dig.
 
Bygger på inlärningsprinciper
De inlärningsråd Andrew McLean och Equitation Science International förmedlar är inte en ”metod”, utan principer som bygger på samlad forskning om hästens inlärning.
Alla rörelser vi lär hästen är baserade på tre kommandogrupper – stopp/gå, långsammare/snabbare och kortare/längre. Med hjälp av dessa påverkar vi sedan tre variabler nämligen gångart, tempo och steglängd. Lägger vi till ”vänd framben” och ”vänd bakben” har vi alla kommandon som behövs för att utföra de dressyrrörelser vi använder oss av.
  
Tryck och eftergift
Tygel och skänkel, våra tryckbaserade hjälper, är hörnstenarna i allt vi ber hästen om. Skänkeln har tre grundläggande funktioner – att gå upp en gångart, att röra sig snabbare, samt att röra sig med längre steg i samma gångart. Tygelns tre grundläggande funktioner är att gå ner en gångart, att röra sig långsammare, samt att röra sig med kortare steg i samma gångart. Hästen behöver kunna särskilja dessa sex kommandon från varandra, vilket innebär att vi behöver ha olika signaler för dem.
Långsammare/snabbare är när McLean rider en liknande hjälp som stopp/gå, men lättare och mjukare.
– Tänk på sirap, säger Andrew.
Kortare/längre är i stället en kvick och tydlig hjälp.
– Som en pingpong-boll.
  
Tajming ger tydlighet
Hästens steg består av en svävfas och en ståfas, det vill säga när benet är i luften respektive på marken.
– Allt handlar om balans, vi kan bara påverka ett ben när det är i luften. På marken har det fullt upp med att hålla balansen åt hästen och är inte mottagligt för yttre stimuli, säger Andrew.
Han förklarar att det har att göra med vilka delar av hjärnan som styr benen i de olika faserna. När benet är i luften styrs det av den del av hjärnbarken där de medvetna tankarna finns, till skillnad från när det är i marken och kontrolleras av hjärnstammen och ryggmärgen. Därför gäller det att vi har rätt tajming i vår hjälpgivning, så att hästen kan det gensvar vi vill ha.
– Vill vi till exempel svänga höger är rätt tillfälle att använda höger tygel i samma ögonblick som höger framben lämnar marken.
Hästens inlärning går fort om du är duktig på att ha tajming i när du ger hjälpen, samt när du slutar att ge hjälpen/signalen. Det bör ske exakt vid önskat resultat.
– Gör du en övergång från trav till skritt så ska eftergiften komma exakt i övergången, inte när hästen har börjat skritta, förtydligar Andrew.
Redan efter fem repetitioner med bra tajming från ryttarens sida kommer responsen att vara snabb.
  
Finns ett diagonalt samband
I stora drag kontrollerar höger hand höger framben, höger skänkel höger bakben och så vidare. Hästens ben är på många sätt sammankopplade diagonalt, så att höger framben hänger ihop med vänster bakben och vice versa.
– Den ena diagonalen motsätter sig inbromsning, det vill säga tygelhjälper, vanligtvis handlar det om höger fram/vänster bak. Den andra diagonalen motsätter sig acceleration, det vill säga skänkeln, berättar Andrew.
Det märker vi av genom att hästen känns tyngre och stelare på höger sida, som i det här exemplet motsätter sig inbromsning. Precis som vi människor är hästarna alltså oliksidiga (motsvarande vår höger- eller vänsterhänthet). Med hjälp av träning kan vi dock göra dem mer liksidiga och därmed både öka kvaliteten på det vi gör och förbättra hästens hållbarhet.
Den diagonal som motsätter sig inbromsning brukar kallas ”det ledande/springande/starka paret”. Som ryttare kan man uppleva att hästen hänger i den tygeln och känns stelare i den sidan. Hästen faller ut respektive in på denna bog och är svårare att bromsa och korta än på den andra diagonalen.
I dressyr märks det genom att hästen gärna gör halt med det ledande benet framför sig. Den diagonalen gör också att ryggningen inte blir rak och att passage och piaff blir ojämna. I galoppombyten tenderar hästen att ”gå i väg” när den byter med det starka benet och att bli ”sen bak” när den byter med det svaga. Det ledande/starka paret blir viktigt att jobba med för att komma till lätthet och självbärighet.
  
Kan tränas redan i skritt
Börja träningen för detta redan i skritt. Skritten är fyrtaktig, vilket gör att vi kan påverka ett ben i taget. En bra övning är att göra upprepade halter. Det starka/ledande frambenet är svårt att stoppa och blir det sista in i halten.
– Den starka/ledande diagonalen märks alltså redan i övergången från skritt till halt och kommer att märkas i alla gångarter, så ta hand om det redan här. Ju högre gångart, desto mer tydliga kommer problemen att bli, förklarar Andrew och fortsätter:
– Om du gör halt från skritt och känner att hästen lägger sig på, håll kvar förhållningen av sista steget med den högra tygeln (om den är ”stark”, reds anm.), tills hästen kliver bak ett steg. Det är en bra möjlighet för att stärka sambandet mellan höger tygel och det högra frambenet (och tvärtom ifall att hästens ledande/starka diagonal är vänster framben/höger bakben, reds anm.).
Det sista benet att stanna vid en halt är också det första att börja när du ber hästen att gå framåt igen.
  
Räkna in stegen inför halterna
Om du gör halt med ett jämnt antal steg emellan, till exempel sex steg, får hästen stanna med höger respektive vänster framben varannan gång (får den välja själv kommer den att välja att avsluta med sitt starka/ledande ben). På så sätt kan du märka skillnaden och även öva hästen att bli mer liksidig.
Räkna in skrittstegen och bromsa på nummer fem och sex, på så sätt stämmer hjälpgivningen med teorin ”Please – Do it – Thank you” (lätt hjälp – stark hjälp – eftergift, se förra artikeldelen). När hästen gör halter där den ställer upp helt jämnt är det ett bra tecken på riktigt mjuka övergångar.
Även vid ryggning märks den starka/ledande diagonalen, genom att hästen tar kortare steg med det frambenet.
– Ta då en kraftigare hjälp med höger tygel (om den är ”stark”, reds anm.) för att hjälpa hästen att ta ett längre steg bakåt med det frambenet. Om den kliver bak i höjd med sadelgjorden är det lagom långt. I en ryggning rör sig inte benen i fyrtakt som i skritt, utan höger framben rör sig samtidigt som vänster bak. Ryggningen har alltså diagonal tvåtakt, precis som trav, säger Andrew.
  
Hästens typ har betydelse
Anpassa träningen efter den individ du har. De klassiska varmblodshästarna har en tendens att även länga steget om du ber dem att vara kvickare. Träna dem på ”kvickhetsknappen” redan när de är unga, det är för sent när du längre fram märker att öppnor, slutor och piaff blir för långsamma.
Öva på att kunna variera tempot inom gångarten. Upplever du att hästen inte är aktiv nog i en öppna, till exempel, betyder det att den inte är snabb nog. Träna då mer på att kunna variera hur snabbt hästen rör sina ben.
För iberiska hästar råder ofta det omvända, de har en väldigt kvick takt och behöver öva på att kunna röra sig långsammare utan att tappa takten.
– Samtidigt är det så att tempot påverkas av hästens ras och det bör få vara så! Det ska domarna kunna ta hänsyn till, menar Andrew.
  
Låt grundläggande träning ta tid
Målet är att kunna ändra steglängden med bibehållen takt och tvärtom.
– Det är som glasyren på kakan när du även kan be hästen om kvickare och långsammare medan den utför den önskade rörelsen, säger Andrew.
Att kunna korta stegen utan att ändra takten är vägen till samling.
– Kom ihåg att en hög nacke är viktig för korta steg. Med en hög nacke blir avståndet mellan huvud och sadel kortare, muskeln på undre delen av hästens hals kortas då, vilket ger kortare steg. Ta din förhållning för kortare steg vid det tillfälle i rörelsen när hästens huvud går bakåt, då höjs nacken och steget kortas, förklarar McLean.
Träning är en långsam process, ha tålamod!
– Om du får problem i en rörelse, fråga dig vilket av de tio grundläggande gensvaren (se förra artikeldelen) rörelsen bygger på. Gå sedan tillbaka och öva på det gensvaret. Back to basics helt enkelt.
Som avslutning tipsar Andrew om att det är en ganska dålig metod att klappa hästen som belöning.
– Att klappa hästen får den att vilja accelerera, att däremot klia den som belöning gör den lugnare. Det visar forskning.
   

När hästen vet vilket gensvar ett visst kommando betyder, och sedan kan utföra det för lätta hjälper med bibehållen takt (gångart, tempo och steglängd), rakriktning (linje och rakhet) och kontakt (form, schvung, aktivitet, lösgjordhet och samling), varhelst och närhelst ryttaren ber om det. Då är självbärighet – och därmed hela utbildningsskalan – uppnådd. (Foto: Tomas Holcbecher)
  

Andrew McLean påpekar något grundläggande och självklart, men samtidigt väldigt viktigt.
– Använd aldrig skänkel och tygel samtidigt! Hästar är som män, be dem bara om en sak i taget, säger han lite skämtsamt och fortsätter:
– Säg inte ”sväng” och ”gå” samtidigt, utan använd skänkeln efter svängen. Du vill ju inte att bakdelen ska svänga ut, utan att hästen fortsätter spåra. (Foto: Privat)