Text: Annelie Lundkvist
Foto: Birgitta Brorson och Caroline Dahlén
  
– När jag köpte Soraya som treåring tänkte jag att "det här är min framtida stjärna", barndomsdrömmen om att i framtiden kunna rida Grand Prix tändes igen. 
Då arbetade Hanna som ridskolechef på Torsby ridklubb, ett jobb hon förra året lämnade för ett civilt yrke inom kommunen. 
  
Tappade ryggmuskler trots träning
Vid sex års ålder hade Soraya vunnit både Kungakannan och deltagit i såväl Breeders som Scandinavian Open i Falsterbo. Men Hanna upplevde att hennes sto, trots träning, började tappa muskler över ryggen och att hon vissa dagar var öm i sin rygg.
Vid ett besök hos veterinären kom förklaringen. Diagnosen blev kissing spines och både akuta och kroniska skador på ryggens ligament. Det kom som en  chock, så här i efterhand har Hanna fått  en ny syn på de yngre hästarna.
– Många lovande unghästar matchar man gärna mot championaten, vilket är bra och ger riktlinjer för deras utbildning. Men aveln går framåt och i dag har vi många talangfulla, rörliga unghästar med god egenbalans som klarar av rörelser och samling de ännu inte har hunnit bygga upp sin styrka för. Tyvärr är det många av de unga och talangfulla hästarna som faller bort efter vägen, konstaterar hon.
Dock gav inte Hanna upp hoppet om sin fina häst, utan har låtit det ta tid. När veterinären rekommenderade ett års vila för att kroppen skulle få chans att läka och rehabiliteras, för att sedan börja bygga upp muskulaturen igen, passade Hanna på att betäcka.
– Vi tog ett sabbatsår och det blev dubbelbetäckning av både häst och ryttare, skrattar hon, och berättar att hon och hennes man fick sitt första barn under samma år. 
  
Skynda långsamt är framgångsfaktorn
När Soraya fick diagnosen och blev en ”rygghäst” beslutade Hanna sig för att hon verkligen skulle ta sig tid att lära sig läsa hästens signaler, även om de var mycket små.
– Det får hellre ta tid än att det går sönder, konstaterar hon.
Vardagsridningen är varierad, och med tanke på att Soraya är en Grand Prix-häst är det lite ovanligt att hon endast rids tre dagar i veckan. Övriga dagar jobbas hon från marken med tömkörning, longering eller raska skogspromenader med matte bredvid.
– Avspändhet och lösgjordhet är A och O när det kommer till hennes rygg. Hon bör inte bli kall om ryggen, har hon stått stilla i hagen och frusit kan jag inte rida den dagen. Stillhet och vila är inte något som gör ryggen gott, rörelse är bra!
Hanna har ofta hört att ”rygghästar” ska ut i skogen och galopperas, men det är en sanning med modifikation.  
– Jag vill påstå att det inte finns någon regel för rygghästar, men avspändheten bör ligga i fokus och att man arbetar hästen i en form som är anpassad efter dess exteriör. Detta snarare än att stirra sig blind på var nosen befinner sig. 
  
En dag i taget till Grand Prix
Med varierad träning och långsam utbildning har Hanna tagit sig och sin häst hela vägen fram till barndomsdrömmen – att starta Grand Prix. Vid tävlingarna på Strömsholm för en dryg vecka sedan var det äntligen dags, nervositeten var påtaglig när de rullade in på tävlingsplatsen.
– Att komma in på parkeringen med vår lilla hästtransport, bland alla stora hästlastbilar och duktiga idoler, var riktigt häftigt.
Debuten gick strålande och belönades med 62 procent, något som räckte till ett av två SM-kval.
– Jag trodde inte att det skulle gå så bra, jag menar man kalkylerar ju med att det antagligen kommer att bli lite missar här och där.
Det finns en chans att du kvalar till SM – siktar du på det?
– Jag siktade på att överleva Grand Prix, skrattar Hanna och fortsätter:
– Men jag är anmäld till några fler tävlingar, så chansen att ta sig till SM finns. Men nej, det ingår inte i någon plan, jag har inte ens en kür!
Hur känns det att ha tagit sig hela vägen fram till målet?
– Det känns bra, inte minst eftersom vi har tagit en dag i taget under snart tio år och jag har varit långt ifrån övertygad om att det skulle hålla. Utvecklingen och kunskapen om ”rygghästar” har gått framåt sedan Soraya fick sin dödsdom hos veterinären, nu är det många hästar som får en andra chans. Jag hoppas att min resa kan ge hopp och inspirera alla andra som kämpar för att nå sina mål. Man kan ta sig dit med hårt arbete, lite tur och en stor dos envishet, avslutar Hanna.

Se ekipagets debut här: