Text: Cecilia Lönnell
Foto: Ur studien (Margareta Bendroth)
  
Studien om gräsets smaklighet presenterades vid den stora tvådagarskonferensen om grovfoder som hölls hos SLU på Ultuna i Uppsala i veckan. Mötet om produktion av ensilage, hösilage och hö – alltså det lantbrukare kallar vallodling – var i år för första gången breddat till att omfatta hästfoder. Inte bara foder till nötkreatur.
– Att kunna erbjuda optimal kvalitet på vallfoder till olika djurkategorier är lika viktigt för hästar som för idisslare, skrev organisationskommittén i programmet.
  
Föredrog kort gräs
Populärast på betet var inte timotej som är ett vanligt inslag i hö – utan grässorterna engelskt rajgräs, ängsgröe och rörsvingel. Det rapporterade husdjursagronom Margareta Bendroth från Hushållningssällskapet Sjuhärad, som var den som berättade om betesstudien på konferensen.
Studien gjordes på ett travstuteri i Sydsverige. Det var inte bara grässorten som spelade in, stona föredrog kort och spätt gräs. Ju senare i utvecklingsstadiet (och därmed grövre) gräset var desto mindre begärligt, visade försöket.
Örter må låta som ett tilltalande inslag i ett hästbete. Men dessa var svåra att få att växa bra och de valdes bort av hästarna, förklarade Margareta. Däremot gillade djuren ogräs som maskrosor och kvickrot.
  
Få blandningar för hästar
Vilka gräsarter som passar hästarna är intressant bland annat för den som vill så betesvall för häst. Hittills har de flesta fröblandningar som finns varit utvecklade för exempelvis nötkreatur. Bland andra har dock företaget Olssons frö egna blandningar till hästar, berättade Margareta.
I en blandning för bete är det också viktigt att ha med sorter som är bra på att täcka marken, för att få en hållbar gräsyta. Rödsvingel, ängsgröe och vitklöver ger bra marktäckning, är relativt smakliga samt betes- och tramptåliga.
  
Ratar gräset där de bajsar
Studiens resultat hjälper till att förklara varför en hästhage kan bli så olika betad. Om du har undrat varför vissa fläckar kan vara helt nedbetade, samtidigt som gräset står högt på andra håll i samma hage, är alltså en trolig förklaring att grässorterna varierar.
En annan förklaring är så kallade ”rator” med gödsel, och där blir det snabbt en ond cirkel. I försöket valde stona att placera träcken just i högt gräs – och i gräs där det fanns träck ville de sedan inte äta.
Enda undantaget då hästarna betade ”rubb och stubb” var under en torkperiod. Det är värt att fundera på apropå eventuella giftiga växter i betet.
  
Vill studera även hobbyhästar
Forskarna hade velat studera också hobbyhästars betesbeteende och vad de ansåg smakligt, inte bara beteendet hos digivande ston med föl. Men det gavs det inte forskningsanslag till. 
Samtidigt kunde de konstatera att det inte bara var en liten, enskild grupp ston de drog sina slutsatser från. Studien pågick under flera somrar, med både stuteriets egna ston och med sådana som kom utifrån till hingstarna. Oavsett hur olika individer kom och försvann var valet av grässorter detsamma.
  

Här ser man att hästarnas stig ”försvinner” på vissa av rutorna, vilket visar att det gräset är tramptåligt.
  

Under torrperioden åt hästarna allt!