Text: Sara Bref
Foto: Adobe Stock (och infälld bild ur studien)

Ett forskarlag från Irland har gjort flera studier om ridhjälmar och hur de skyddar huvudet. Forskningen är ett tvärvetenskapligt samarbete där representanter för fälttävlans- och galopporganisationerna har samarbetat med ingenjörer för att testa, analysera och utvärdera.
Bland annat har forskarna analyserat filmer av mer än 1 100 olyckor i fälttävlan och galopp. De har samlat in och inspekterat över 200 hjälmar från olyckor, liksom skadedata från ryttarna, och har försökt matcha dem med varandra. Trots mycket data var det bara i 18 fall forskarna hade både film, hjälm och ryttarens journal. Det visar att det finns stor potential i att förbättra möjligheten att analysera och lära av de olyckor som händer, om vi blir mer noggranna med uppföljningar.

Hjälmen ska ta smällen
Vid alla de 18 olyckorna slog ryttaren huvudet i marken. I sju av fallen blev ryttarens huvud dessutom stampat, sparkat eller krosskadat vilket ledde till stora skador på hjälmarna. Forskarnas analys är att hjälmarna skyddade ryttarens huvud ganska bra vid den här typen av andra eller tredje kollision efter ett fall. Däremot fanns det frågetecken när det gäller att skydda mot hjärnskakning.
I sex av fallen hade hjälmen inga synliga skador alls, men ryttaren hade diagnosticerats med hjärnskakning. Här menar forskarna att det finns potential till förbättring, då hjälmen borde kunna ta upp mer av smällen.
I en analys av drygt 200 hjälmar från olyckor inom galoppsporten i Storbritannien, Irland och USA – som samlades in för att försöka titta specifikt på just hjärnskakningar – såg forskarna att i knappt hälften av fallen där det fanns en rapporterad huvudskada var hjälmen helt oskadd. De hjälmar som hade den högsta klassningen var överrepresenterade i gruppen med oskadade hjälmar.
Den absolut vanligaste skadan var hjärnskakning (91 procent) följt av skallfraktur (4 procent). Forskarnas teori är att många hjälmar är för styva för att skydda optimalt vid olyckor på den typen av underlag det rör sig om, men menar ändå att det är tydligt att de faktiskt skyddar en del eftersom frekvensen av skallfrakturer är så pass låg.

Föreslår nya tester
I en vetenskaplig artikel som publicerades nu i april tittade forskarna på vilka krafter det egentligen rör sig om i de fall där hästen landar på hjälmen. För att kunna simulera den här typen av allvarliga olyckor, och upprepa det tillräckligt många gånger för att kunna få tillförlitlig statistik, använde de en konstgjord huvudform som med och utan hjälm träffades av ett fallande hästkadaver gång på gång. Det konstgjorda huvudet gjordes bland annat med hjälp av en 3D-skrivare och kunde mäta vilka krafter det utsattes för. Hästarna hade avlivats tidigare samma dag av en annan anledning.
Genom sina tidigare analyser av ett stort antal fall kunde forskarna räkna ut från vilken höjd hästkroppen skulle släppas i testet. Totalt genomfördes 30 simulerade olyckor, hjälmen som användes här var av en standardmodell som ofta används inom ridsporten.
Det test som används i praktiken för att testa en hjälms hållbarhet för tryck från sidan innebär att en tom hjälm läggs på sidan mellan två metallplattor, som sedan trycks mot varandra med en kraft på 8 kilo Newton (kN).

Hamnade över gränsen
Hjälmen i studien minskade kraften som den konstgjorda skallen utsattes för med 30 till 43 procent. Alla mätvärden låg inom eller över det intervall som forskningen har visat orsakar skallfrakturer hos vuxna, nämligen 3,5 till 12,4 kN. Barn får skallfrakturer vid lägre värden än så.
Medelvärdet i de genomförda testerna var 11,3 respektive 9,3 kN beroende på hur hästkroppen träffade hjälmen, och det högsta uppmätta värdet var 16 kN. Detta trots att de två hästar som användes vägde 343 respektive 370 kilo och alltså var betydligt lättare än en vanlig ridhäst. Viktskillnaden mellan dessa två hästar orsakade en proportionellt sett ännu större skillnad i den maximala kraft som huvudet utsattes för i fallet, vilket indikerar att en olycka med en fullstor häst orsakar rejält mycket mer skada.
Forskarna skriver i sin slutsats att deras studie är en början till nya sätt att testa hjälmar, där man använder sig av olycksscenarion som liknar det som en ryttare kan råka ut för i praktiken.

Referenser:
Clark, J., Connor, T., Williams, C., Clissold, J., McGoldrick, A., Hill, J., Annaidh, A. & Gilchrist, M. 2019. Analysis of Helmet Damage and Associated Head Injuries Arising from Real-World Equestrian Fall Accidents. Journal of Testing and Evaluation vol. 48, nr. 3, s. 2185-2195.
  
Connor, T.A., Clark, J.M., Brama, P., Stewart, M., Ní Annaidh, A. & Gilchrist, M.D. 2020. An Evidence Basis for Future Equestrian Helmet Lateral Crush Certification Tests. Applied Sciences. 2020, 10, 2623.
  
Connor, T.A., Clark, J.M., Jayamohan, J., Stewart, M., McGoldrick, A., Williams, C., Seemugal, B.M., Smith, R., Burek, R. & Gilchrist, M.D. 2019. Do equestrian helmets prevent concussion? A retrospective analysis of head injuries and helmet damage from real-world equestrian accidents. Sports Medicine – open, vol. 5 artikel nummer 19.

OM FORSKNINGSKOLLEN
Varannan vecka berättar husdjursagronomen och journalisten Sara Bref (tidigare Slottner) om aktuell hästforskning här på Hippson.se.

Tipsa!
Finns det något du skulle vilja veta mer om? Lämna gärna förslag till Sara, även om hon inte kan lova att alla era "önskeämnen" tas upp: post@equinfo.se