Text: Sara Bref
Foto: Adobe Stock
  
Patologiskt samlande blev en egen diagnos för bara några år sedan. På engelska skiljer man på ”collecting” och ”hoarding”, där collecting handlar om vanligt samlande som mer eller mindre alla barn ägnar sig åt.
På svenska finns det bara ett ord, samlande. Därför används ”patologiskt samlande” för det beteende som på engelska kallas hoarding. Det vill säga när samlandet blir förenat med lidande och blir till ett funktionshinder.
Djursamlare och personer som lider av patologiskt samlande av föremål har likheter och skillnader i sin sjukdomsbild. Båda har stökiga och dysfunktionella hem och de har väldigt svårt att göra sig av med något, även om det djuret/föremålet skulle ha det bättre eller komma bättre till sin rätt hos en annan person.
Men det finns också skillnader, vilket gör att djursamlare kan sägas utgöra en egen undertyp av patologiska samlare. Forskare för nu en diskussion om det egentligen ska ses som en helt egen diagnos, separerad från dem som samlar på föremål.
  
Brister i omhändertagandet
Brasilianska forskare föreslog förra året nya kriterier för att få till diagnosen djursamlare. Enligt dem är man då – vid sidan av att ha många djur – oförmögen att uppfylla djurens grundläggande behov av mat, veterinärvård och hygien. Man har mycket svårt att ge bort eller sälja djur och litar inte på att andra kan ta hand om dem.
Djursamlaren har även problem med sin egen hygien, sömn och kosthållning. Djuren påverkar det sociala nätverket och/eller arbetet och man har svårt att planera och organisera. Forskare har sett likheter mellan fenomenet djursamlande och beroendeproblematik. Personen får en mycket kraftfull, positiv feedback av sin roll som räddare och vårdare.
De brasilianska forskarna nämner tre nivåer av hur medveten personen själv är om att beteendet är osunt – han eller hon kan ha bra, dålig eller ingen insikt om problematiken i det hela. Utefter de här kriterierna föreslår forskarna att det ska införas en ny diagnos, Animal Hoarding Disorder.
  
Samlar ofta även på annat
Det finns ingen bra statistik över hur vanligt det är med djursamlare i Sverige, någon studie pekar på 3 000 rapporterade fall per år i USA. Det är ett relativt nytt fenomen och finns beskrivet i litteraturen först i början av 80-talet.
Just när det kommer till människor som på ett sjukligt sätt samlar på sig djur är det vanligare att de är kvinnor, medelåldern är relativt hög. Det är också ganska vanligt att de även samlar på andra saker utöver djuren.
I en undersökande studie kring förekomsten av djursamlare i Victoria, Australien, hade personerna mellan 10 och 180 djur i sin ägo. Hälften av dem samlade på katter, hundar var den näst vanligaste arten och sedan kom hästar. De djursamlare i studien som hade hästar hade färre än 40 individer och i alla fallen var en del av hästarna undernärda. Det var också vanligt med bland annat eftersatt hovvård.
Vissa djursamlare köper in eller får nya djur medan andra, som exempelvis en del av dem som samlade på hästar, får större besättningar allt eftersom individerna själva förökar sig okontrollerat.
  
Tycker sig rädda djuren
Det finns inte så mycket forskning om djursamlarna. Men i mindre intervjustudier som har gjorts pratar de ofta om en kaotisk barndom, med svårigheter att knyta an till någon vuxen, och de ger ofta sina djur mänskliga egenskaper. Forskare listar fem saker som de djursamlare som har intervjuats ofta har gemensamt:

• En orubblig tro på att de räddar och sköter om sina djur, som de ser som välmående och glada.
• En tvångsmässig impuls att behålla eller utöka sitt djurbestånd, oavsett om det finns bevis på att de inte klarar skötseln.
• En barndomshistoria med instabila, våldsamma, frånvarande eller försumliga föräldrar och icke-stabila hemmiljöer.
• Svårigheter att skapa och behålla stabila relationer som vuxen.
• Trauman under barndomen eller som vuxen – till exempel sexuellt utnyttjande, våld eller dödsfall av närstående.

Har beskrivit tre olika ”typer”
Några forskare har sedan tidigare beskrivit tre typer av djursamlare: Överväldigade vårdgivare, räddare och exploatörer.
De förstnämnda tog bra hand om sina djur tills något hände – det kan handla om arbetslöshet, en partner som har dött eller om sviktande hälsa. Dessa personer är ofta i någon mån medvetna om problemet, men det har gått helt utom kontroll.
Räddaren, däremot, gör allt för att undvika avlivning av djuren och tror själv att hen kan ta hand om sina djur på ett bra sätt. Personen fortsätter att skaffa nya djur även sedan allt har gått över styr och letar ofta upp nya djur att ”rädda”.
Den sista typen, exploatören, skaffar djuren för sina egna behov och har egentligen inte särskilt starka band till dem. Personen är likgiltig för lidandet och saknar empati. Exploatören förnekar problem helt och hållet och motsätter sig all inblandning från myndigheter och andra.
  
Räcker inte med djurförbud
Forskarna efterlyser att den som döms för brott kopplade till djursamlande också ska få vård för sin sjukdom. Det finns studier som har tittat på återfallsfrekvensen efter att en djursamlare har fått sina djur omhändertagna, och den uppgår i de studerade fallen till mellan 60 och 100 procent.
Man vet nästan ingenting om hur de här personerna ska hjälpas på bästa sätt, till exempel om det är mest fördelaktigt med ett totalt djurförbud eller om det är bra om personen får ha något djur kvar. Alltså förutsatt att det blir väl omhändertaget.
Fallen är betydligt mer komplicerade än när det gäller ett sjukligt samlande av föremål, eftersom man inte vill att djuren ska komma i kläm under behandling eller studier. Om en djursamlande person ska kunna få hjälp måste man ta hänsyn till den betydelse som djuren fyller för personens självkänsla, identitet och känsla av kontroll.

Referenser:
Ferreira, E.A., Paloski, L.H., Costa, D.B., Fiametti, V.S., De Oliveira, C.R., de Lima Argimon, I.I., Gonzatti, V. & Irigaray, T.Q. 2017. Animal Hoarding Disorder: A new psychopathology?, Psychiatry Research, vol. 258, 2017, s. 221-225.
  
Ockenden, E.M., De Groef, B. & Marston, L. 2014. Animal Hoarding in Victoria, Australia: An Exploratory Study. Anthrozoös, vol 27, nr 1, s. 33-47.
  
Frost, R.O., Patronek, G.P., Arluke, A. & Steketee, G. 2015. The hoarding of animals: An update. Physicians Practice. https://pdfs.semanticscholar.org/5c42/490f17574d2a645f4d964c981c7dc1bd909f.pdf 
  
Frost, R.O., Patronek, G. & Rosenfield, E. 2011. Comparison of object and animal hoarding. Depress. Anxiety, 28: 885-891. doi:10.1002/da.20826
  
Patronek, G.J. & Nathanson, J.N. 2009. A theoretical perspective to inform assessment and treatment strategies for animal hoarders. Clinical Psychology Review, vol. 29, s. 274-281.
  
Ivanov, V.Z. 2013. Patologiskt samlande är ny diagnos i DSM-5. Läkartidningen 2013:110:CDMD.

OM FORSKNINGSKOLLEN
Varannan vecka berättar husdjursagronomen och journalisten Sara Bref (tidigare Slottner) om aktuell hästforskning här på Hippson.se.

Tipsa!
Finns det något du skulle vilja veta mer om? Lämna gärna förslag till Sara, även om hon inte kan lova att alla era "önskeämnen" tas upp: post@equinfo.se

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se