Text: Julia Brente 
  
Det var under Hippocampusdagen, anordnad av Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), som Ove Wattle föreläste om bettets historia.
De allra första hästarna på jorden var i samma storlek som en normalstor hund och hade tre tår på varje fot. Evolutionen har gjort att hästarna ser ut som de gör i dag. Men det finns en sak som inte har förändrats på 18 miljoner år och det är hur de ser ut i munnen.
Vi människor har domesticerat hästar sedan 5 500 år tillbaka, en mycket kort tid med tanke på hur länge de har existerat. Samtidigt har hästarnas liv förändrats mycket under den tiden och de har behövt anpassa sig till oss människor.
– Munnens uppbyggnad och tänderna har varit så framgångsrika under evolutionen att de inte har förändrats, trots att vi har satt bett i munnen på hästarna, säger Ove. 
  
De första betten var av rep
När människan började försöka styra hästar provade hon flera olika metoder som kapson runt nosen, nosring eller rep runt tunga och underkäke. Ett problem när man betslade hästarna med rep i munnen var att ryttare hade svårt att styra dem och samtidigt hantera vapen i krig. Därför var den stridande tvungen att ha en till person med sig som satt på en annan häst och styrde den häst han själv red.
– Det var inte speciellt effektivt och man insåg nog ganska snabbt att det inte fungerade att ha en annan person ute på fältet för att kunna styra hästarna.
När människan blev bättre på att bearbeta metall började vi även med tvådelade bett, efter det kunde betten utvecklas mer än tidigare. Utvecklingen gick mot bett som för dagens hästmänniskor kan se rysliga ut, de hade bland annat vassa piggar både i och utanför munnen för att frambringa kraftiga reaktioner hos hästarna. 
  
Tog tidigt bort vargtänder
Tidigt insåg människorna att ridbarheten påverkades av valet av bett, och att bettet även påverkade hästens tänder och mjukvävnad. Man har sett på hästkranier från 800 före Kristus att de redan då tog bort vargtänderna. Troligen för att kunna underlätta betslingen.
Det här var sannolikt för att ryttarna märkte att hästarna upplevde smärta när bettet hamnade mot den lilla vargtanden. Vilket vi i dag vet beror på inflammation i rothinnan och/eller pulpan. Det gjorde att hästarna försökte undvika bettet.
 
Anpassade hästen efter bettet
På 1800-talet togs munstegar och mer regelbundna kontroller i bruk. Då märkte ägarna att det var vanligt att hästarna hade sår i kindslemhinnorna. Enligt Ove började man då att fundera på hur det gick att anpassa munnen till bettet och i mitten av 1800-talet introducerades den handdrivna tandraspen.
Trots att hästägare redan i början av 1900-talet varnades för att raspa för mycket användes den maskindrivna raspen flitigt på 1930-talet. I dag använder många fortfarande tandraspar trots att ingen – enligt Ove Wattle – har kunnat bevisa någon positiv hälsoeffekt med det rutinmässiga raspandet. Däremot har man kunnat visa att betslingen, och hur ryttaren/kusken hanterar bettet, har stor inverkan på munhälsan.
Ove poängterar dock att det självklart fortfarande finns andra problem i hästmunnen som inte är orsakade av betsling. Såsom foderinpackningar, hakar, tandfrakturer och infektioner som även de ska åtgärdas.  
  
Variation är av största vikt
– Om jag skulle vara häst så ville jag nog antingen vara ridskoleponny eller en islandshäst på hobbynivå. Oftast har islandshästar inte speciellt mycket skador i munnen och ridskoleponnyer har ryttare som drar åt lite alla håll och kanter. Vilket i sin tur gör att det inte ligger tryck på samma ställe i hästens mun hela tiden, säger Ove.
Väldigt tidigt under användandet av bett av olika slag, nämligen 400 år före Kristus, pratade ridmästare om vikten av att variera bett för hästens bästa. Men det försvann bort under en lång period, nu är den tanken tillbaka igen.
– Man ska komma ihåg att vi behöver variera betten. Rid inte på samma bett hela tiden, för det kommer att resultera i att hästarna får fler skador i munnen, förklarar Ove.
Det skadar så klart inte att även tänka på vilka andra hjälper man kan använda i sin ridning.
  
Dagens bett är inte perfekta
I dag är bettet den vanligaste anledningen till varför hästar har problem med sin mun. Trots att utveckligen har gått rejält framåt sedan vi red med en extra person för att styra, har vi fortfarande inte kommit på ett optimalt sätt att betsla våra hästar.
Ove trycker därför en extra gång på att variation är av stor betydelse och att vi behöver lyssna på våra hästar. Individen måste trivas med det bett du sätter in i munnen på den och det är vårt ansvar som ryttare att det blir så bra som möjligt. Återigen, hästens tänder och mun har inte förändrats nämnvärt på 5 500 år. 
– Det innebär att vi måste anpassa oss efter hur hästarna ser ut och försöka utforma utrustningen efter dem. Inte tvärt om, säger Ove Wattle.