Text: Sara Bref
Foto: Adobe Stock

En häst kan ha aldrig så fina gångarter, eller en hoppkapacitet av guds nåde, men om inte ridbarheten finns där så kanske kapaciteten aldrig kommer till sin rätt helt. Ridbarheten anses också vara viktig för säkerhet och välfärd hos såväl ryttare som häst och ridbarhet finns numera med i många avelsorganisationers avelsvärderingar, där den ofta bedöms av en professionell ryttare. Ridbarhet är dock inte enkel att mäta. En rad namnkunniga forskare från flera länder, bland annat två från SLU, har i en nyligen publicerad studie pekat på svårigheterna med begreppet.  

Letar objektiva parametrar 
Frågan forskarna ställde sig var om professionella ryttare är överens om hur ridbarhet ska bedömas, om den bedömningen speglas i till exempel tygelspänning, hästens hjärtfrekvens, kortisol och eventuella konfliktbeteenden samt om den typen av fysiologiska och beteendemässiga reaktioner hos hästen skiljer sig beroende på vilken ryttare som sitter på.  
Tidigare studier har visat ett svagt negativt samband mellan reaktivitet och ridbarhet, vilket alltså tyder på att hästar som är mindre reaktiva ofta kan vara lättare att rida. Man har också sett att ridbarhetsbedömningar gjorda av en ryttare och en domare på marken inte alltid stämmer så bra överens. 

Hundra ritter 
Forskarna engagerade tio professionella ryttare med mellan 20 och 40 års erfarenhet, som skulle rida tio välutbildade privatägda dressyrhästar. Varje ryttare red alla tio hästarna i ett standardiserat dressyrprogram som bland annat innehöll öppna, skänkelvikning och ökningar i både skritt, trav och galopp. Studiens upplägg gav forskarna totalt 100 kombinationer av häst och ryttare att jobba med. Testet sträckte sig över tio dagar, för att inte bli för intensivt för vare sig hästar eller ryttare, och hästarna bar sin vanliga utrustning när de reds. 

Mätte kortisol, tygelspänning och hjärtfrekvens
Forskarna mätte hästarnas kortisolvärden i saliven före och efter varje program, får att få ett mått på hur stressnivåerna varierade. Man mätte även tygelspänning och hjärtfrekvens under ritterna samt filmade dem för senare analys av hästarnas beteende. Beteendeanalysen gjordes av en utomstående person väl insatt i ämnet men som inte hade kännedom om vare sig hästarna, ryttarna eller studiens inriktning. När en ryttare hade avslutat sin ritt med en häst satte hon poäng för ridbarhet, kvalitet på gångarterna och kapacitet enligt den skala från 1-10 som används av det danska ridsportförbundet. Alla ryttare var bekanta med den poängsättningen sedan tidigare.  

Värdelös eller riktigt bra? 
Som väntat visade resultatet av ryttarnas ridbarhetsbedömningar att det var skillnad mellan upplevelsen av att rida de olika hästarna. Men det var också stora skillnader mellan ryttarna själva. Den häst som fick mest spretiga poäng fick en etta av någon ryttare och en åtta av en annan. Forskarna såg att ryttarna hade en signifikant påverkan på vilken poäng som sattes. Poängen för ridbarhet var lägre om hästen visade fler konfliktbeteenden, som till exempel byte av gångart eller att skaka på huvudet. Däremot hade poängen inget samband med kortisol, tygelspänning, hjärtfrekvens eller svansviftning. Hjärtfrekvens och kortisol varierade beroende på vilken ryttare som red.  

Frågetecken kring stödet 
När det gäller tygelspänningen så följde den snarare ryttaren än hästen, vissa ryttare hade mer i handen oavsett vilken häst de red. Dessutom fanns det inte något samband mellan ryttarnas egen skattning av tygelspänningen med respektive häst och den faktiskt uppmätta tygelspänningen. Ett problem med mätningarna i studien var att den övre gränsen för den aktuella tygelspänningsmätaren överskreds vid samtliga test. Det går alltså inte att få vare sig korrekta medelvärden eller maxvärden.

Ett subjektivt mått svårt att använda som avelsmål
Forskarnas resultat visar svårigheterna med att använda den typen av subjektiva mått som ridbarhet innebär, särskilt för att exempelvis avelsvärdera en häst. Om en stor del av variationen i egenskapen beror på vem som sätter poängen så resulterar det i mycket låg arvbarhet. Med andra ord blir det svårt att använda sådana poäng för att genom avel förbättra ridbarhet. Forskarna diskuterar om en del av det som ryttarnas bedömning egentligen visar kan vara hur väl ryttare och häst passar varandra: ”Resultaten indikerar att de här poängen är ryttarberoende och därför har lågt värde när det gäller att identifiera verkliga skillnader mellan hästar”, skriver forskarna i sin slutsats. De efterlyser vidare studier på området, både för att ytterligare djupdyka i begreppet ridbarhet och användningen av det, men även för att lära mer om hur den ridna hästens välfärd påverkas av olika ryttare och ridstilar. 

 Referens: 
Janne Winther Christensen, Rikke Munk, Lesley Hawson, Rupert Palme, Torben Larsen, Agneta Egenvall, Uta U. König von Borstel, Maria Vilain Rørvang. 2021. Rider effects on horses’ conflict behaviour, rein tension, physiological measures and rideability scores, Applied Animal Behaviour Science, vol. 234, 2021, 105184, ISSN 0168-1591, https://doi.org/10.1016/j.applanim.2020.105184. 

OM FORSKNINGSKOLLEN
Varannan vecka berättar husdjursagronomen och journalisten Sara Bref (tidigare Slottner) om aktuell hästforskning här på Hippson.se.

Tipsa!
Finns det något du skulle vilja veta mer om? Lämna gärna förslag till Sara, även om hon inte kan lova att alla era "önskeämnen" tas upp: post@equinfo.se