Text: Frida Bank
Foto: Adobe Stock
  
Studien utfördes i Danmark i samband med tävlingar på olika nivåer i dressyr, hoppning, fälttävlan och distansritt. 3 143 hästar och ponnyer undersöktes direkt efter avslutad tävlingsritt, under ledning av den danska veterinären Mette Uldahl. De som utförde kontrollerna hade genomgått en utbildning så att alla hästar undersöktes på samma sätt. Vid vilka tävlingar kontrollerna skulle ske var inte känt för tävlingsdeltagarna på förhand.
Fokus för studien var att dokumentera vilken typ av utrustning som användes, samt eventuella synliga skador. Forskarna menar att det behövs mer information om olika typer av utrustning som kan ligga till grund för framtida tävlingsregler.
  
Oklippt eller klippt spelade ingen roll
Av det totala antalet hästar reds 77 procent med sporrar. I 3,2 procent av fallen hade det fastnat hår på sporrarna. Hos 0,4 procent av hästarna fanns det även spår av blod på ryttarens sporrar. Forskarna undersökte också om hästarna var klippta eller inte i området där sporrarna ligger an samt om det fanns vita hår, sår eller ärr.
– Det intressanta är att det inte var någon skillnad när det kommer till förekomsten av hår- eller blodspår på sporrarna hos klippta eller oklippta hästar. Att ha en oklippt ruta där sporren ligger an kommer troligtvis inte att skydda mot skador, förklarade Hilary Clayton via ett direktsänt seminarium på SLU.
  
Längre sporrar gav fler skador
Studien visar att tävlingsnivå samt sporrarnas längd spelade roll för förekomsten av skador. Hilary Claytons råd är att ryttare alltid bör välja "den kortaste sporren som gör jobbet". Forskarna menar att ridsportförbunden bör överväga att förbjuda sporrar över en viss längd vid tävlingar på lägre nivå (finns till exempel redan för ponnyryttare i Sverige, reds anm.).
– Många ryttare använde sporrar, men vi såg tydligt att det var de oerfarna ryttarna som inte kunde hantera dem rätt. De hade mest hår på sporrarna efter avslutad ritt, säger Hilary och fortsätter:
– Nybörjare kan behöva hjälp med att välja lämplig längd på sporrarna och få instruktioner om hur de ska användas.
  
Mungiporna undersöktes
Vilken typ av nosgrimmor som användes, samt hur hårt spända de var, undersöktes också. Det var 92 procent av hästarna som hade nosgrimma, 53 procent av dessa kunde inte spännas åt ytterligare två centimeter. Med 34 procent av nosgrimmorna fanns det utrymme att spänna ytterligare två till tre centimeter och 13 procent av dem kunde spännas mer än tre centimeter.
Hästarnas hud och slemhinnor vid mungiporna kontrollerades, men någon fullskalig undersökning av hästarnas mun gjordes inte. Vilket forskarna själva lyfter fram som en svaghet i studien. Hästens tunga, gom, kinder och laner kontrollerades alltså inte alls.
– Eftersom studien utfördes i samband med tävling var det inte möjligt. Vi undersökte så mycket som vi var tillåtna att göra, förklarar Hilary.
  
Vanligast hos dressyrhästar
Sår eller blod i mungiporna hittades hos 9,2 procent av hästarna. Det var vanligare hos dressyrhästar än hos hästar i andra grenar. Skadorna var även vanligare vid högre tävlingsnivåer.
– 10,2 procent av dressyrhästarna och 16,4 procent av dressyrponnyerna hade detta. Det är ganska mycket faktiskt, säger Hilary.
Något som överraskade forskarna var att skador var vanligare hos hästar som saknade nosgrimma.
– Vi såg även att en hårdare spänd övre nosgrimma gav fler skador, medan en hårt åtdragen lägre rem ("snokrem", reds anm.) inte påverkade mycket.
  
Skador även vid bettlöst
När det kommer till bett spelade det inte någon roll vilken typ som användes eller om hästen reds bettlöst.
– Bettypen påverkade inte antalet skador i mungiporna. Att rida bettlöst skyddade inte heller mot skador.
– Varför det är så vet vi tyvärr inte. Vi vet exempelvis inte om hästen har tränats med bett hemma, det är en av orsakerna till att vi inte kan säga något om orsak och verkan. Kanske kände ryttaren till såren och red bettlöst under tävlingen. Det finns flera tänkbara scenarion, säger Hilary.
  
Ovanligt med skador från spö
Sju av totalt 3 143 hästar hade någon form av skador efter spö. Fem av dessa var dressyrhästar, som hade svullnader på bogen eller på bakdelen.
– Skador från spö är ovanligt. Majoriteten hittade vi hos dressyrhästar. Kanske är det ett tecken på att stewards ska vara vaksamma vid framridningen.
  
Öppnar för framtida forskning
Avslutningsvis berättade Hilary att hon tycker att det är synd att de inte kunde göra en full undersökning av hästens mun, men att det hade krävt en annan typ av studie. Hon poängterar också att ryttarens teknik inte studerades och att utbildningen av ryttare är av stor vikt.
– Det vi ville var att dokumentera vilken typ av utrustning som användes och vilken typ av skador som förekom på olika tävlingsnivåer. Framtida studier kan fokusera på skador i munnen och försöka relatera dessa till olika typer av bett, nosgrimmor, tävlingsgrenar och erfarenhet hos ryttaren. Det är mycket jobb kvar, men vi har tagit ett första steg.

Läs mer om studien "Lesions associated with the use of bits, noseband, spurs and whips in Danish competition horses"

Frida Bank

redaktion@hippson.se