Text: Anki Yngve
  
Karin Morgan är ansvarig för forskning och utveckling på Strömsholm, och numera också på Flyinge. Hon är i grunden teknikagronom, är docent vid SLU och adjungerad universitetslektor.
– Det är dags att väcka den björn som sover. Första revolutionen var när vi fick två däck på skottkärran i stället för ett. Nu är det dags för nästa steg. Du ska inte behöva vara helt utsliten när du är 35 år för att du jobbar med hästar. Hur får vi unga att stanna kvar i branschen? säger hon retoriskt.
Karin konstaterar att vi alla vill ta väl hand om hästarna. Man kan dock göra det på olika sätt, där grupphästhållning är ett.
Från och med 2012 finansierade Hästnäringens nationella stiftelse (HNS) ett projekt om aktiv grupphästhållning av skolhästar – det handlade om sådant som utfodringsteknik, IT-baserad uppföljning och rengöringsteknik för utemiljöer. Studierna utfördes på riksanläggningarna Strömsholm, Flyinge och Wången och projektet var klart 2014. Men lösdriftsanläggningarna är förstås fortfarande i bruk.
  
Många positiva effekter
Karin berättar att man började med att läsa befintlig forskning om vad det finns för positiva effekter med aktiv grupphästhållning.
– I och med att hästarna rör på sig sjunker stressnivån. Unghästar blir lättare att hantera vid inridning och du får färre stereotypier när hästar lever i grupp. Vad gäller arbetsmiljön för människorna kan tunga moment avlastas, säger hon.
Inte minst den sista punkten är viktig, apropå det där med att få unga att stanna i hästbranschen. En studie har visat att hela 55 till 75 procent av ridlärarna har arbetsrelaterade förslitningsskador. Det är inte hållbart i längden.
  
Stabil grupp är avgörande
Något många oroar sig för med olika typer av lösdrift är att antalet skador ska öka.
– Med en stabil grupp minskar skaderisken. Men vi har sett att man bör ha minst 100 till 150 kvadratmeter yta per häst, 300 kvadratmeter per häst ger noll aggressionsnivå, berättar Karin.
Enligt henne visar forskningen att hästar som går ute varje dag, oavsett om de går i ”vanlig” hage eller i lösdrift, har minskad skaderisk jämfört med om de hålls inne. Om de får vara ute innan ridning får man dessutom lugnare hästar, vilket i sin tur minskar skaderisken för ryttarna.  
– Gruppsammansättningen är avgörande. För oss är grupphästhållningen ett kompletterande system, vi släpper ut de individer som vi tror passar, säger Karin.
Man har sett att om det finns en bestämd rangordning i gruppen, då blir risken för skador lägre. En häst med låg rang måste ha plats att gå undan, det får exempelvis inte finnas hörn där den kan bli inträngd.
– Det har visat sig att hästarna inte vänjer sig vid omgruppering, även om det byts hästar i flocken väldigt ofta. Cirka en vecka tar det att få en stabil grupp igen.
  
Bara valacker i nuläget
På Strömsholm har man 24 hästar i aktiv grupphästhållning, de har totalt 150 kvadratmeter utomhusyta och 23 kvadratmeter ligghallsyta var. För närvarande är det bara valacker i lösdriftssystemet.
– Vi är lite oroliga för att någon valack kan ha könsdrift kvar och ska börja rida på stona och så vidare. I vårt management känner vi oss trygga med att dela upp könsvis. Men många har avelsston i lösdrift och det fungerar ju utmärkt. Ston kan behöva ha lite större ligghallsyta per häst eftersom de kan sura en aning mer, säger Karin, som driver på för att man även ska testa att ha en stoflock på Strömsholm.
  
Systemet driver rörelse
Strömsholm aktiva lösdrift ligger på Utnäslöt, kallat ”Löten”. Man har använt systemet HIT Active Stable, men det finns också ett liknande koncept som heter Active Horse och som många använder. Navet är kraftfoderstationen där hästarna går in och äter upp till 20 gånger per dygn, i mycket små portioner per gång (det betyder alltså inte att de får mycket kraftfoder).
– De går i systemet för att få sin mat, kraftfodret blir motivationen till rörelse. Sedan har vi sex höautomater med spiltor för fyra hästar, en lucka går upp när de inte får äta mer, berättar Karin.
Hur mycket mat varje häst tillåts äta styrs av ett datoriserat system. Och området runt foderautomaterna är hårdgjort för att hästarna inte ska gräva hål när de väntar på mat.
Utöver foderstationerna finns även en ligghall där hästarna kan vila, fri tillgång till vatten och en rullningsyta.
– Man placerar ut varje del så att de driver rörelse i systemet, vi vill att hästarna rör sig. Active Stable är ursprungligen utvecklat i Tyskland, för fritidshästar som ryttarna kanske bara hann komma och rida tre dagar i veckan. På detta sätt fick de mat, viss motion och social kontakt även om ägaren inte var där, förklarar Karin.
En tanke bakom aktiv grupphästhållning är alltså att effektivisera arbetet med hästarna.
– Vi har räknat ut att anläggningen på Löten kostar en tredjedel av driftskostnaderna per dag jämfört med boxhållningen.
  
Byggkostnad varierar
Att bygga ett sådant här system är förstås inte gratis, vinsten kommer snarare av lägre driftskostnader än av billigare byggkostnader. Vad det kostar beror helt på förutsättningarna vad gäller byggnader och mark, och hur mycket arbete man själv lägger ner. Karin tar de tre riksanläggningarna som exempel.
– På Wången använde man en befintlig byggnad som grund, där kostade det runt 80 000 kronor per häst. Flyinge byggde helt nytt, där kostade det 140 000 kronor per häst. Och på Strömsholm kostade det hela 195 000 kronor per häst på grund av att vi har K-märkta byggnader, med det kommer massor av krav, säger hon.
  
Ingen skillnad i reaktivitet
På riksanläggningarna pågår ständigt olika forskningsprojekt, ex-jobb och så vidare. Det gör att många studier har gjorts på lösdriftsanläggningarna, en gick ut på att undersöka farhågan om att utehästar blir slöare.
– Vi gjorde ett paraplytest, där man släpper ner ett paraply från taket. Först testade vi alla hästarna när de stod på box. Sedan testade vi om dem när de antingen hade haft fortsatt boxhållning eller hade gått i aktiv grupphästhållning under en period, berättar Karin.
De mätte puls som stressparameter, men fick ingen skillnad i beteende och inga skillnader i reaktivitet. Med andra ord blev lösdriftshästarna varken latare eller piggare. Däremot menar Karin att ridlärarna, trots allt, upplever att de blir lite mindre ”spooky”. Utan att för den sakens skull vara slöare.
– Vår dressyrlärare sade från början att ”dressyrhästarna får ni absolut inte ta”. Men det slank med några till lösdriften ändå och efter ett tag sade hon ”kan ni inte ta några fler?”.
  
Tar lite tid att vänja sig
När hästarna initialt släpptes in i systemet mätte man invänjningstiden, framför allt måste de lära sig att hitta maten och att äta ur automaterna.
– Vi såg att de unga hästarna behövde färre träningstillfällen. Kanske för att de är unga, kanske för att de var vana vid att sticka in huvudena i en foderhäck, säger Karin.
I snitt tar det enligt henne cirka en vecka för en häst att lära sig automaterna. När det kommer en ny häst till en befintlig flock måste den fortfarande tränas in.
– Men det känns som att de lär sig fortare när de ser hur de andra gör, än när alla hästarna var nya.
På Strömsholm är hästarna i systemet ganska homogena vad gäller ras och storlek. Det finns till exempel inga ponnyer, så man har inte riktigt kunna undersöka hur det fungerar med hästar med väldigt olika näringsbehov.
– Men jag vet att Wången hade lite svårt att blanda islandshästar med travhästar. Islandshästarna var så mycket mer ”på” maten än travarna, säger Karin.
   
Färre fall av kolik
När man summerar sina erfarenheter av aktiv grupphästhållning kan riksanläggningarna konstatera att den veterinära statusen på hästarna har blivit bättre, inte minst vad gäller kolik. Hästarna fungerar lika bra i arbete som hästar i box, och de är lika fina i muskulaturen.
– Möjligen kunde vi i början se att utehästarna fick mer hull, eftersom det är svårt att ställa in automaterna på tid. Det är lätt att man lägger på lite extra för säkerhets skull, säger Karin.
En nackdel de har sett är att pälskvaliteten har blivit sämre, med fler bitmärken och liknande. Men framför allt är nackdelen att hästarna måste verkas och skos oftare.
– Antagligen är det underlaget i systemet som gör att skorna slits mer, funderar hon.
Något att ge akt på är också ligghallens storlek och utformning.
– Om ytan är begränsad är risken att lågrankade individer får kortare liggtid, säger Karin.
På Strömsholm har man sett att hästarna använder ligghallen mellan 5 och 50 procent av tiden. Medel är 20 procent, med andra ord fyller den ett behov. Vad gäller strö verkar hästarna ligga mer om man har halm än om det är gummimatta med spån i ligghallen.
  
Funkar för 90 procent
Den största fördelen är enligt Karin, trots allt, att hästarna trivs så bra. I alla fall de allra flesta, på Strömsholm har de under de här åren fått plocka bort en häst som inte fungerade i systemet.
– Det var en ranghög ”huligan”. Man brukar säga att cirka 90 procent kan gå i aktiv grupphästhållning ur rangsynpunkt. Ett komplement behövs dock för de övriga tio procenten, säger hon.
När de på Strömsholm har mätt den extra rörelse hästarna får i den aktiva grupphästhållningen har de sett att den motsvarar cirka 40 minuter i skrittmaskin per dag.
– I andra studier, från andra ställen, har de gått ännu mer. Det beror nog lite på hur man utformar lösdriften, tror Karin.
Riksanläggningarna har inte haft så väldigt många hästar med stereotypier att släppa ut, men har sett att de boxvandrare de har haft i lösdrift har blivit radikalt mycket bättre.
– Dock har vi inte sett samma tydliga effekt på krubbitare.
  

Höautomat på Flyinge. FOTO: Ida Röök

Anki Yngve

redaktion@hippson.se