Text: Ida Röök
Foto: Görgen Carlsson
  
Anette Carlsson började rida på Piteå Ridklubb när hon var fyra år gammal, ända sedan barnsben har hon varit intresserad av hästar. Genom åren har hon haft hästar av olika raser och inom flera användningsområden, samt även till viss del avelsverksamhet. Inriktningen på intresset har dock på senare år blivit dressyr, både från marken och uppsutten sådan.
– En röd tråd genom åren är att jag alltid har varit mycket intresserad av dressyr och dressering av både hundar och hästar, berättar Anette.
Vad hon inte visste när hon köpte stoet Ilina 2013, var att hennes kunskaper i det senare skulle komma väl till pass.
– Vår första dag tillsammans var inte alls rolig. Det började med att hon anföll mig i hagen, säger Anette.
  
Viktigt göra henne hanterbar
Senare visade det sig att Ilina hade stora problem med sin rygg.
– Veterinären frågade om jag ville behandla henne eller om hon skulle bli utdömd. Jag svarade att jag vill rida på henne och så började en lång tid av rehabilitering, berättar Anette.
Så småningom sattes Ilina igång och från början var det bara tömkörning och arbete vid hand som gällde. Viktigast var att få tillbaka rörligheten i ryggen.
– Parallellt med detta var det så klart viktigt för mig att få henne hanterbar. Hon kunde försöka gå iväg med mig på släp när man skulle leda henne, eller plötsligt slänga sig runt, säger Anette.
Men hon gav inte upp hoppet om det speciella stoet.
– Efter ytterligare en skada på henne kunde jag börja rida först i januari förra året, efter hela tio månader på marken. Med väldigt noggrann träningsplanering har jag byggt upp henne från ruta minus ett, säger Anette.
I mars 2014 var det så dags för den första tävlingen, tanken var att det i första hand skulle ses som miljöträning för Ilina.
– Jag fick en rejäl kalldusch. Hon vågade inte ens gå runt banan på utsidan av staketet, säger Anette.
  
Panikslagen av paraply
Till slut blev situationen ohållbar. Anette åker nästan alltid ensam på träning och tävling, vid ett av tillfällena blev Ilina totalt panikslagen och slängde sig ur transporten.
– Det stod en människa vid framridningen med ett paraply, förklarar Anette.
Väl hemma tänkte Anette att hon var tvungen att ta tag i problemet en gång för alla. Hon hade även uppmärksammat att Ilina var rädd för barnvagnar, särskilt om de hade ett litet parasoll fäst i vagnen.
– Jag gick först bara ut i hagen med ett barnvagnsparasoll i handen för jag tänkte att när hon väl fått titta på det ordentligt så skulle hon inte tycka att det var så skrämmande. Men tji fick jag, fyra timmar senare gav jag upp. Något parasoll tänkte Ilina inte titta på, trots att det inte ens var uppfällt!
Redan tidigare hade Anette använt ”positiv förstärkning” i träningen med Ilina, det vill säga att hon tillför något positivt direkt när hästen reagerar som hon vill.
– Hon har alltså varit van vid att jag förstärker när hon gör rätt och att hon själv måste räkna ut vad hon behöver göra för att komma fram till belöningen. Här är ju så klart tajming av största vikt, eftersom jag kan förstärka fel beteende. Om hon till exempel hoppar till när hon kommer fram till paraplyet och jag belönar, då är det det ögonblicket som förstärks hos hästen, säger Anette.
  
Konsekvent metod
Steg för steg lärde hon så Ilina att komma fram till henne när paraplyet fälldes upp.
– Jag börjar alltid med att sätta upp delmål och träningen såg ut ungefär så här:

1. Vända sig mot mig, jag håller i barnvagnsparasollet, även om hästen bara står längst bort i hörnet på paddocken.
2. Ta ett steg mot mig, barnvagnsparasollet är då ihopfällt.
3. Ta flera steg mot mig.
4. Komma hela vägen fram.
5. Nosa på barnvagnsparasollet, det är fortfarande ihopfällt.
6. Vända sig mot mig när jag håller barnvagnsparasollet uppfällt, även om hon bara är längst bort i hörnet på paddocken.
7. Ta ett eller flera steg mot mig med barnvagnsparasollet uppfällt.
8. Komma nära mig när barnvagnsparasollet är uppfällt.
9. Komma när jag fäller upp barnvagnsparasollet. Vid det laget har hästen börjat visa intresse redan när man fäller upp barnparasollet.

När dessa steg fungerade började Anette använda ett riktigt paraply.
– I nästa steg väntar jag bara. Hästen måste själv vara intresserad av att jobba för belöningen, och det innebär ju att man måste hitta en belöning som hästen tycker är värd att jobba för, säger Anette.
  
Vill rida svår klass
För Ilina tog det tre dagar med ungefär tio minuter långa pass att komma på inkallning med paraply, men då bör man också ha med i beräkningarna att hon redan kunde träningstekniken.
– Jag har lärt Ilina att förknippa paraplyet – det som hon tidigare tyckte var så farligt – med något positivt. Det har varit hela grundtanken med träningen, säger Anette.
I dag är Ilina lugn i de allra flesta situationer. Hon är uppmärksam och ser allt, men litar på att matte hinner se farorna först.
– Det är fortfarande svårt att rida på dressyrbanan för den miljön är svårast att träna på hemma. Tidigare var hon så rädd för inomhusbanor att förra ägaren avstod helt från att tävla henne inomhus. Det har blivit mycket bättre med allt på tävlingsplatser och ridbarheten inne på banan förbättras allt eftersom, säger Anette, som i dag har kvalat till Medelsvår A med Ilina.
– Siktet är inställt på att komma upp i svår klass, säger Anette.

Här delar Anette med sig av en film på Ilina, när hon kommer på inkallning:

Ida Röök

redaktion@hippson.se