Text: Frida Bank
Foto: Privat

Amanda är uppväxt i Stockholm. Det var hennes mamma som introducerade hästarna i hennes liv och hon började rida på ridskola när hon var fem år. Så småningom blev Amanda medryttare och för sex år sedan fick hon sin alldeles egen häst, New Forest-ponnyn Spirit.
– Jag ville komma vidare och tävla i dressyr och då hittade vi honom. Personligen intresserar jag mig inte så mycket för hästar som gör allt man ber dem om, utan vill ha någon som är lite busig och har en räv bakom örat. Spirit var väldigt speciell, pigg och busig men jättego, berättar Amanda som nu är 19 år.

Gick in i väggen
Tillsammans tränade och tävlade de dressyr och Amanda tillbringade mycket tid i stallet med sin nya kompis. Men när hon började högstadiet tog studierna allt mer tid.
– Skolan började gå neråt för mig. Jag pluggade extremt mycket och sov bara två–tre timmar varje natt. Jag kämpade för att nå samma betyg som resten av klassen, men det slutade med att jag gick in i väggen.
Amanda drabbades av hjärntrötthet. Hon hade ingen energi, sov hela tiden och orkade inte vara i stallet på samma sätt som tidigare.
– Jag mådde psykiskt väldigt dåligt och samtidigt kom alkoholen och drogerna in i mitt liv. Så jag drack väldigt mycket och åkte in och ut på psyket och sjukhuset, berättar hon.

Flyttat runt på flera boenden
För fyra år sedan flyttade Amanda till ett behandlingshem för att få hjälp.
– Jag förstod inte vilka konsekvenser mitt agerande skulle få, jag fortsatte att dricka och att leva destruktivt på det boendet. Till slut kom polisen och hämtade mig. Jag skickades till en låst institution, ett SIS-boende. Där får man inte gå ut, man har personal runt sig hela tiden och får inte ha telefon eller internet. Det är inget bra ställe att vara på, för någon. Det blir som ett förvar för ungdomar som är en fara för sig själva och andra. 
Amanda bodde där i tre månader. Hon beskriver det som en väldigt svår tid.
– Det kändes som att det var det värsta som hänt och jag bestämde mig för att jag var tvungen att förändra mitt beteende. Efter det har jag flyttat runt till olika boenden elva gånger på fyra år.

Hästarna del av terapin
Flera utredningar gjordes och Amanda diagnosticerades med ADHD och autism.
– Det var faktiskt jätteskönt och förklarade varför jag hade haft problem i skolan. Nu kunde jag förstå mig själv och folk runt mig kunde hjälpa mig på ett helt annat sätt.
För två år sedan tog livet en ny vändning, när Amanda flyttade till behandlingshemmet Själandsgården i Härnösand. De arbetar bland annat med hästunderstödd terapi och det finns både hästar, katter och höns på gården.
– Det var så skönt att komma dit. Jag kunde rida nästan varje dag och vi fick ta hand om hästarna i stallet. Jag kände verkligen att jag började må mycket bättre. Hästarna fick mig att vilja kliva upp ur sängen på morgonen.

Spirit flyttade till Amanda
Efter ett tag fick Amanda lov att flytta dit sin egen ponny, så efter två år hade hon nu Spirit vid sin sida igen. Hon började rida för en tränare och Amanda löste tävlingslicens.
– Han har hjälpt mig så mycket. Jag började lära känna lite hästfolk och sedan fick jag frågan om jag ville rida divison 1-dressyren med några tjejer från ridklubben. Det var jätteroligt! Vi red alla tre omgångar och vann de två första samt totalen.
De kvalade vidare till elitserien och fortsatte att tävla i höstas.
– Det gick inte jättebra, men jag är väldigt nöjd med tanke på att jag ändå har lyckats ta mig dit. Att få rida elitserien var väldigt stort för mig.

Vill varna och hjälpa andra
Amanda menar att det säkert är få förunnat att kunna tävla samtidigt som man bor på ett behandlingshem.
– Det är tack vare personalen på Själandsgården som jag har kunnat göra detta. De ställer gärna upp när man visar att man vill något, att man vill förändra sitt liv.
Under de senaste två åren har Amanda utvecklats mycket. Hon berättar att hon har mognat och börjat förstå varför hon hamnat i en svår situation.
– Min kropp har tagit skada av drogerna. Det tog många år innan jag förstod att de gör en så illa. Det var ett uppvaknande, jag tänkte "vad har jag gjort!". Jag vill berätta om min situation eftersom droger är väldigt vanligt bland ungdomar. Folk förstår inte hur farligt det är. Det är inte värt det! Inte någonstans.
– Man ska verkligen låta bli att prova, för då blir man fast. Det är inget att leka med. Man gör inte bara illa sig själv, utan andra i närheten också. Man blir väldigt egoistisk när man hamnar i missbruk och skadar dem som står en nära.

Ett stort steg framåt
Sedan en tid tillbaka bor Amanda i en egen lägenhet, under tillsyn av personal från behandlingshemmet. Hon håller på att ta körkort och läser upp sina betyg.
– Personalen kommer hit och ser till att jag har det bra. Det känns som att mitt liv har tagit ett stort steg framåt. För mig är det nu viktigt att fylla mitt liv med sunda saker i stället för att bli destruktiv. Jag har lätt för att prata med människor och mina egna erfarenheter gör att jag kan sätta mig in i andra tjejers situation, så i framtiden vill jag jättegärna jobba på typ Själandsgården och hjälpa andra som går igenom samma sak som jag har gjort. Jag har mycket kvar att jobba med, men det känns som att jag har lyckats med något för första gången på många år.

Krokig väg till målet
Ponnyn Spirit har fått flytta hem till Stockholm, men Amanda rider fortfarande regelbundet.
– Behandlingshemmet har en stor häst som jag var med och provred och tyckte att vi skulle köpa. Så henne har jag startat en gång i dressyr. Tanken är att jag ska tävla henne lite mer om några månader. Hon är jättefin.
På sportlovet var Amanda hemma och hälsade på Spirit. Under årens lopp har hennes mamma tagit hand om honom, vilket Amanda är väldigt glad över.
– Det är tack vare min ponny Spirit som jag finns här i dag. Han är en väldigt stor del av mitt liv. Nu är han 18 år och pensionär, en skogsponny som myser runt i skogen. Han kan många trick, jag leder honom utan grimma och han följer efter mig som en stor hund. Spirit ska inte tävla mer. Vi har nått vårt mål, jag ville rida högre klasser och det gjorde vi i höstas, trots allt som hänt. Vägen dit har varit krokig, så jag är väldigt nöjd med honom och tacksam för att han har ställt upp för mig.