Text: Annelie Lundkvist
  
Han rider utan hjälm, åker på tävling med röd matta i uppstallningen och har haft discokula utanför sina tävlingsboxar. Björn Svensson (och hans kompisar) är inte rädd för att synas, ha åsikter eller provocera – i den bransch han satsar helhjärtat på.
I fredags gjorde Björn ett inlägg på "Hästforum", en sida på Facebook med nästan 16 000 medlemmar, som fick många att gå i taket. Detta följdes upp av ett blogginlägg hos Captain Tourettes (se nedan) om "hästforumstalibaner". Vi ringde upp Björn för att höra vad det är han är ute efter.
  
Hej, provocerar du medvetet på olika hästforum?
– Jag skulle säga att hela min vardag provocerar, men visst eldar jag på lite ibland med flit, någon måste få säga stopp.
  
Vad är det du vill stoppa?
– Jag tycker uppriktigt att det är tråkigt att läsa kommentarerna på "Hästforum". Där sitter folk som tror att de har all kunskap i världen och ger råd till osäkra hästägare. Man kan inte hitta svaret på nätforum och tyvärr är det personerna med minst kunskap som hörs mest.
  
Var det därför du skrev inlägget?
– Precis, jag vill visa att trots att jag säljer sadlar så räcker det med två sadlar till alla mina hästar. Och att de inte ska betsla upp hästarna, utan ta hjälp av tränare för att förbättra ridningen. När ägare får problem med sina hästar ska de alltid krångla till det, i stället för att tänka att lösningen kan vara enkel.
   

Nedan är inlägget som Björn publicerat på sin blogg:

"Över 800 gilla och 500 kommentarer senare...

Jag tror att om man viger sitt liv till ridsport så grundas det någonstans på en passion för sporten och en kärlek till djuret.

Var går gränsen mellan att bruka och att missbruka en häst? Blir djuret missbrukat i samma stund som det blir ett redskap i sporten? En glad atlet borde väl vara en bra atlet? Kan det vara så att viljan att nå framgång tvingar ryttaren att känna empati...?

"16 hästar i träning. Alla 16 går på tredelat bett. Två sadlar används, båda med samma storlek på bom. En sadel har dock 0,5 cm högre latexpanel för att komma upp över dom med högre manke. Alla gick med fårskinnspadd. Vanliga fleecelindor med padd fram och vanliga låga skydd bak. De 16 hästarna spenderar ca 4 timmar i hage/dag. De äter ca 9 kg hö/dag. Kraftfoder är individuellt, men baseras i huvudsak på havre. De står på vanlig hederlig halm i normalstora boxar.

Ingen har svår mun, ont i ryggen eller olater såsom vävning, krubbitning, el dyl.

Hur svårt kan det vara?? Hur svårt måste man göra det?"
  
Detta är ett inlägg jag gjorde på Hästforum. Jag gjorde det efter att ha scrollat lite och återigen fått se osäkra hästägare få råd av bergsäkra hästforumstalibaner... Det tycks och tänks kring utrustning, hästhållning, osv, osv. Det är bra att folk ventilerar åsikter. Det finns åsikter som får mig att tänka till. Ibland blir jag dock lite skrämd av folk som är så fasta i sitt tänk som dessa talibaner. Allt som frångår deras övertygelse kan tydligen liknas vid djurplågeri... Jag säger inte att det de gör är fel, jag säger bara att jag gör rätt...

Jag skrev ner en förenklad version av min och framförallt mina hästars vardag. Jag ville bara visa att det finns olika sätt att hålla välmående hästar på. Det behöver inte vara en massa "hokuspokus". Jag är ingen taliban, så jag är inte ute efter att pracka på någon min "religion".

Det måste finnas ett system. Ett system och en vardag som stabil grund. Men eftersom våra tävlingsredskap är individer måste vi finjustera så att individen får sitt.

Alla rids på tredelade bett, lite olika tjocklekar, kanske med parerstänger, kanske med fasta ringar, kanske med rörliga ringar. Någon har micklem, många har achengrimma. Ibland används en graman. Fårskinnspadd finns i tunnare och tjockare varianter, någon har Brunopadden vid hoppning.

Vid fodring serveras alla havre, betfor, salt och mineraler. Någon får lusern, någon Krafft-muskel... Lite individuella pulver som jag och/eller ägaren anser att de behöver tillkommer till den annars ganska enkla menyn.

Kerstin tycker inte om när det blåser och regnar, såna dagar får hon bara gå ut och se vad det är för väder. Är det fint väder får hon vara ute tills det blir kväll.

BinkenStjerna har haft stressmage tidigare, därför går han i stor gräshage med tre kompisar, de är ofta ute lite längre än de andra, han har fri tillgång på hö när han är inne.

Skatten tycker inte om när andra hästar ser henne äta. Därför står hon i uteboxarna. Där behöver hon bara ta ett steg tillbaka för att slippa se eller bli sedd.

Alice blir orolig vid fodring och utsläpp. Hon har boxen närmast foderutrymmet så hon får mat först, hon får gå ut i hagen så fort frukost är uppäten.

Olle är en ganska stor och valpig femåring med mycket karaktär, han har tidigare haft lite sviktande arbetsmoral, han tränar varannan dag och gosetränar ute i naturen varannan.

Ture tycker att världen är stor utanför ridhuset, han har lättast att slappna av om trygga Olle följer med honom på uteritterna.

RäzerHanz blir lätt frusen, han därför oftast ett lite tjockare täcke än vad övriga hästar har.

Jag gjorde en enkel förklaring av mitt enkla system. Ett system som funkar i min och mina hästars vardag. Jag tror inte att en hästs välmående hänger på antal timmar i en hage. Jag tror att en välmående häst har en förstående skötare och en lyhörd tränare.

Captain alla lika är olika Tourettes"
 
Vad säger ni läsare – har Björn en poäng? Eller är han ute och cyklar? 
 
  
Skärmdump på det utsprungliga Facebook-inlägget: