Text: Ida Röök
Foto: Privat
  
Carolina Jansson och Cool Twin fick fyra år tillsammans. De tävlade i hoppning och ”Twinnie”, som hon kallades, väckte alltid stor uppmärksamhet på tävling.
– Hon var väldigt glad, positiv och hon älskade att synas. Twinnie kunde hoppa hus och gjorde alltid lite tokiga konster mellan hindren. Jag saknar henne något enormt, säger Carolina om sitt fina sto.
Dessvärre finns hästen inte kvar längre, och Carolina vill gärna berätta om det som hände dem. Dels för att hylla sin häst men också för att visa andra att man kan komma över sorgen, tomheten och ett trauma – med hjälp av förståelse för att det tar tid.
– Det som har hänt har förändrat mig som människa. Det har gjort mig starkare, men för ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle kunna berätta om det här. Då var jag nere på botten.
  
Fruktansvärda scener
Twinnie drabbades av en mycket ovanlig sjukdom, en svampinfektion på luftsäcken även kallad guttural pouch mycosis. I Sverige finns ett fåtal dokumenterade fall, liksom i resten av världen. Svampinfektionen etablerar sig över de stora blodkärlen i luftsäcken och kan göra att dess väggar förstörs.
– En dag blödde Twinnie extrema mängder blod genom näsan och munnen och vi gjorde allt för att finna orsaken till detta. Jag kommer aldrig att bli av med de scener som spelar upp sig i mitt inre hela tiden. Hur min fina häst blödde och hade panik på ett så fruktansvärt sätt, berättar Carolina.
Först misstänkte veterinär på plats att Twinnie hade fått falsk kvarka, men detta visade sig vara fel. Svampinfektion på lungsäcken är som nämnt oerhört ovanligt, och något som det saknas kunskap och erfarenhet kring. Twinnie kördes i ilfart med Djurambulansen ner till Specialisthästsjukhuset i Helsingborg. Där sattes behandling in med full kraft, men stoet klarade sig inte.
– Det var ett trauma som har satt djupa sår i min själ. Hon var min bästa vän och att se henne lida på det sättet går inte att förklara i ord. Det var så oerhört smärtsamt och ännu i dag kan jag känna hjälplösheten inom mig.
  
Känner sig stark
Det har nu alltså gått lite mer än ett år sedan Carolina förlorade sin bästa vän. Tiden efter händelsen har varit oerhört tuff.
– Jag har varit nere på botten, redo att ge upp. Men med hjälp av en psykolog, min familj, min pojkvän och mina vänner har jag orkat klamra mig fast vid någon typ av hopp. Jag har fått bearbeta det som hänt och i dag känner jag mig stark.
Hon berättar att det tog tid innan hon ville vara i stallet igen.
– Jag har en tvååring här hemma och han gav mig en anledning att trots allt gå dit. Tomheten när man förlorar sin häst är så oerhört träffande. Man blir vilsen och vet inte var man ska bli av. Hela mitt liv har alltid kretsat kring hästar, men efter det som hände hade jag bara en stor känsla av avsmak inför mitt största intresse och passion.
  
Vill hjälpa andra
Så småningom fick Carolina trots allt tillbaka gnistan, hon fick rida kompisars hästar och kärleken till sporten tog åter över.
– Jag vill bara att andra som har förlorat sin häst ska veta att vi är många, många fler som kämpar med samma känslor. Vi kämpar med olika typer av trauma som mynnar ut i samma sak – saknaden efter ens bästa vän. Tomheten när man förlorar det man älskar allra mest, säger hon och fortsätter:
– Jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra i samma situation att förstå att man själv har två val. Det ena är att ge upp och det andra är att trots allt försöka gå vidare.
Carolina har lidit av panikångest och sömnsvårigheter efter traumat med Twinnie.
– Jag har känt mig väldigt vilsen. Tänkt att vad är det för mening med allt. Men nu börjar jag landa. Det är viktigt att se allt som händer som en lärdom och det kan jag nu. Men det har varit extremt tufft.

Ida Röök

redaktion@hippson.se