Text: Ida Röök
  
Caroline Lindman började rida på ridskola som åttaåring, hästintresset växte sig snabbt starkare och starkare och hon gjorde allt för att kunna vara i stallet.
– Jag jobbade hårt och lyssnade på hästmänniskor i min omgivning för att kunna lära mig. Så fort jag fick tillfälle följde jag med till ridskolan, till travstallen, till kompisars stall och jag lyssnade och tog till mig det jag kunde. Jag tror nog att jag alltid har haft det där brinnande intresset av att hela tiden utvecklas och att bli bättre. Sedan märkte jag ju fort hur bra jag mådde i omgivningen med hästarna, berättar hon.
   
Mest hoppning först
När Caroline var 14 år uppfyllde hennes föräldrar en dröm. I julklapp fick hon sin första egna häst, efter att ha varit medryttare under ett antal år och fått känna på ansvaret med att ha en fyrbening nästan på heltid.
– Det är än i dag den bästa julafton jag har haft under min livstid, minns Caroline.
Till en början var det mest hoppning som gällde för henne, men genom åren har hon också förstått tjusningen med dressyr. När hennes första häst fick tas bort på grund av ålderskrämpor fick hon en ny fyrbent bekantskap, Nitro.
– Då började jag träna för en tränare som fokuserade på hästens biomekanik. Och jag blev verkligen fascinerad av all denna kunskap på en helt annan nivå, säger hon och minns åren med Nitro med glädje, detta trots att han fick lämna jordelivet alldeles för tidigt. 
Våren 2014 drabbades Caroline av en fruktansvärd tragedi.
– Min sambo gick bort i en bilolycka. Där och då vändes hela mitt liv upp och ner och kampen handlade om att ta sig upp ur sängen. Min livsgnista försvann med min sambo. Familjen och jag insåg att jag behövde något som fick upp mig på morgnarna och det var då jag hittade honom, min fina Antrax. Han räddade nog mitt liv.

Anton blev Carolines räddning. Foto: Melissa Lindholm
  
Hon köpte Anton i september 2014, men många höjde på ögonbrynen över att det just var honom Caroline ville ha. 
– Jag kunde inte sluta le när jag satt på hans rygg, Anton hade verkligen allt jag sökte i en häst. Han var väl grundriden, med en fantastisk personlighet. Många tyckte att det var ett ganska märkligt val eftersom han tidigare mest hade tävlat hoppning upp till och med 1,30 med riktigt bra resultat, jag var ju ute efter en ren dressyrhäst. Men Anton hade gjort några starter i dressyr och jag såg honom verkligen som en sporthäst som kan gå vilken disciplin som helst. Så jag tvekade inte en sekund. Sedan dess har vi växt ihop och han gav mig mitt liv tillbaka.
  
2016 var bästa året
Med Anton startade Carolines tävlingskarriär, med både toppar och dalar. Tillsammans utvecklades de uppåt i klasserna och belönades med över 70 procent vid vissa starter i lätt klass. Caroline är övertygad om att varierad träning är det bästa för hästen, och därför har de även varit ute på ett par clear round-hoppningar tillsammans.
– Det har alltid varit min ambition att försöka hålla min häst glad och positiv. Och jag skulle inte ta ifrån honom något som han älskar, bara för att jag älskar dressyr mer.
2016 blev deras bästa tävlingsår tillsammans, de tog hem flera segrar och placeringar upp till och med LA-dressyr. Men under sommaren 2017 vände allt. Plötsligt en dag visade Anton en oförklarlig hälta, som bara syntes under någon timmes tid.
– Som tur var lyckades jag få film på hur han rörde sig då. Morgonen därpå kunde man inte se någon hälta alls. Jag var självklart helt förtvivlad och bokade in en tid på veterinärkliniken.
  
Ingen bra diagnos 
När Caroline och Anton kom dit kunde de inte se ett spår av det hon beskrev angående hältan, men hon visade filmen för veterinärteamet och det beslutades att valacken skulle genomgå en röntgen.
– I juli förra året fick han sin diagnos, den var inte bra. Anton hade kraftig förändring och artros i en halskotpelare. Veterinären var väldigt tydlig med att informera om att den här typen av åkommor inte alltid går att göra något åt. Börjar det påverka nervsystemet så kan hästar snubbla, få problem med att äta och även ramla – då finns det inget att göra.
– Jag är än i dag otroligt tacksam för att jag åkte till en klinik som gav mycket stöd och hade så mycket kunskap. Vid flera tillfällen var det ett antal veterinärer som tittade på honom. ”Anton” kunde nog där och då ha blivit utdömd. Men ingen av oss ville ge upp honom eftersom han alltid hade visat att han älskar livet.
Under resterande delen av 2017 åkte de fram och tillbaka till kliniken. Veterinärerna behandlade och underhöll Anton, alla blev överraskade av hur bra han ändå kunde fungera mellan besöken.
– För även om vi hade hoppet och viljan så var jag ändå inställd på att jag kanske hade blivit tvungen att fatta mitt svåraste beslut någonsin. På klinikbesöken var jag alltid noggrann att visa filmer om jag upplevde att allt inte var 100 procent, jag höll en nära dialog med veterinärerna och diskuterade hur allt hade gått.

Tillbaka mot alla odds
Under vintern rehabiliterades Anton fint och Caroline vågade sig på att starta igen i februari 2018.
– Men jag hann inte ens rida igenom halva travprogrammet innan jag beslöt mig för att gå ut och avbryta min ritt. Anton var inte sig själv. Vi har fått lära oss mycket under resan, vi får alltid ta varje dag som den kommer och lägga upp träningen efter honom. Han har blivit otroligt bra på att tala om för mig hur han känner och vad han är bekväm med. Så jag behöver bara lyssna på honom.
Anton åkte åter in för behandling på klinik och Caroline la upp ett nytt träningsschema som var, om möjligt, ännu mer anpassat efter hästen.
– Vi fick hitta ett nytt sätt att träna utan att topprestera jämt.
I november var de tillbaka på tävlingsbanan igen.
– Anton överträffade sig själv genom att leverera personbästa i klassen och vi tog hem vinsten. Då sprutade tårarna och även funktionärerna började gråta. Han visade där och då att det omöjliga plötsligt var möjligt. Även om jag aldrig för en sekund har tvekat på honom. Han har alltid haft en fantastisk inställning till livet och till att arbeta.
  
Har känt sig maktlös
Caroline har fått med sig många lärdomar ur den tuffa tiden med att rehabilitera Anton.
– Mitt beslut att ändå hålla hoppet uppe har verkligen betytt allt och för mig fanns det aldrig något annat alternativ. Min häst läkte mig och gav mig mitt liv tillbaka. Jag var bara tvungen att få honom att fungera igen. Det har absolut inte varit lätt, jag har läst på och har letat information om liknande problem. Tyvärr har det inte alltid slutat bra och då har jag många gånger känt mig maktlös i stunder när vi har haft det svårt.
Nu känner ryttaren att varje dag är som en seger för henne och Anton.
– Men vi hade aldrig klarat det här om det inte hade varit för allt stöd från mina tränare, hovslagare, veterinärerna och min familj. Vi har inte gjort det här själva, bakom varje framgång står ett helt team.
Hur reagerar folk i din omgivning när du berättar om det ni har varit med om?
– Jag upplever mycket värme och styrka. Flera gånger har jag fått höra att jag säkert har gjort mer än vad många andra kanske skulle ha gjort i samma situation, men alla unnar oss verkligen vår framgång. Många tycker att det är en solskenshistoria och en del har faktiskt vänt sig till mig via sociala medier i liknande situationer, med hästar som har samma diagnos. Vi verkar ge hopp!
– Skulle man inte känna till vår bakgrund så tror jag nog inte att man skulle förstå att han har en kronisk skada. Nästan varje dag är han ju precis som vilken annan häst som helst.

Efter segern kom glädjetårarna. Foto: Emma Johansson