Text: Frida Bank
  
Helena och Louise hade en väldigt nära relation och delade intresset för hästar och ridsport. Redan som barn hade Helena blivit hästtokig. Det var tack vare att hon började rida som även Louise tog upp sitt hästintresse igen, med råge. När Helena var tolv år gammal flyttade familjen till gården Sjövillan.
– Från början undervisade hon i allt, både dressyr och hoppning. Med tiden blev det mer nischat och Sjövillan blev en dressyranläggning för ungdomar, kan man säga.

Louise Craaford-Hofmann. Foto: Privat
  
Tränare och stöttepelare
Som barn red Helena hoppning och fälttävlan upp till SM-nivå, ständigt med sin mamma vid sin sida som både tränare och stöttepelare. 
– Vi stod varandra väldigt nära, mycket på grund av tiden vi tillbringade tillsammans genom hästarna. Alla mina syskon hade en nära relation till mamma. Hon var väldigt närvarande, men kanske att vi på något sätt var mest lika varandra.
Dressyrintresset tog över när Helena skulle köpa stor häst. 
– Jag kom ganska fort med i uttagningsgruppen för juniorer och det blev träningar för Tinne Vilhelmson Silfvén. Hon fångade upp mig och jag jobbade extra för henne. 
  
Daglig kontakt med varandra
Helena arbetade även i Tyskland och senare utbildade hon sig till civilekonom. Trots att hon flyttade runt en del hade hon daglig kontakt med sin mamma.
– Jag kunde ju inte bara fortsätta på gården och vara hennes dotter, som det var då ville jag mer. Att jag flyttade, började studera och reste i världen blev ett sätt för mig att frigöra mig. Sedan förändrades vår relation, vi blev två vuxna som delade hästintresset och andra intressen med varandra. Vi kunde bolla allt från ridning till företagande.
  
Väckte många frågor
Helena var 30 år gammal, hade två små barn och en framgångsrik karriär som civilekonom när hennes mamma tog sitt liv – 52 år gammal. I ett slag vändes hela livet upp och ner. Kvar var Helena, hennes pappa, syskonen, och alla frågor.
Helena minns Louise som en otroligt positiv människa som alltid såg möjligheter i stället för begränsningar. ”Ludde” var väldigt omtyckt, hade mycket energi och var rak. Hon sa alltid som det var och både barn och vuxna hade lätt för att prata med henne.
– Man visste alltid var man hade henne, det var inga fasader, säger Helena.
  
Valde att skriva för att förstå
Helena visste inte så mycket om psykisk ohälsa när det hände.
– Jag hade varit förskonad från det, lite sorglös och ganska naiv måste jag säga, förklarar hon.
För att få svar på alla sina frågor letade hon i sitt inre, i minnet, läste på och sökte efter de eventuella signalerna. Samtidigt valde hon att skriva om allt som inträffat. 
– Har man varit med om att någon i ens närhet begår självmord vill man söka någon slags förklaring till varför. Vissa kanske pratar med någon, spelar musik eller målar, medan mitt sätt var att skriva. Det kändes som att jag hade något i kroppen som måste ut. Jag försökte sätta ord på mitt inre kaos och samtidigt förstå vad som hade hänt.
  
Både skrattat och gråtit
Helena skrev och en berättelse växte fram. En berättelse som hon nu ger ut för att hjälpa andra och för att öka kunskapen om psykisk ohälsa i samhället.
– Boken ger en inblick i hur psykisk ohälsa kan te sig. Den visar bland annat att även en färgstark person kan ha en mörk gråskala i sig. Det mörka behöver inte synas på utsidan. Det är nog en fördom som många har och som jag själv hade. Men boken handlar också mycket om relationer och om att förlora någon nära, och tankar kring det, oavsett hur.
– Många som har växt upp under samma tid, 1980-talet, kommer nog att känna igen sig. Där finns mycket som är både vackert och roligt. Flera av dem som har läst den har sagt att de både har skrattat och gråtit, vilket känns väldigt fint tycker jag. Det är mycket kärlek.
  
"Det värsta hade redan hänt"
Efter Louises bortgång valde syskonen att sälja barndomsgården. Händelsen väckte också en stark längtan efter förändring hos Helena. Hon valde att säga upp sig och att satsa på hästarna och på skrivprojekt. I dag driver hon en mindre verksamhet med dressyrhästar på gården utanför Knivsta, som familjen köpte för några år sedan. 
– Det var en snurrig tid och jag är i dag glad att det blev så rätt. Jag kände att jag inte hade så mycket att förlora, att det värsta redan hade hänt. Jag är duktig på att följa min magkänsla och jag tror att man blir ganska orädd när man har varit med om något så traumatiskt.
– Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att planera långt fram i tiden. Kanske inte för att jag tänker att vi inte lever då, utan mer för att jag har blivit så medveten om att det bara är nuet vi kan påverka. Det blev väldigt tydligt för mig i och med min mammas bortgång.
  
Känner du att du har fått svar på frågan varför?
– Det kommer tyvärr alltid att var en del i självmordets svåra natur att man aldrig kommer att få precis alla svar. Men jag känner att jag har kommit så långt att jag är lugn. I boken säger jag inte att så här och så här var det, men man följer mig när jag letar efter mina svar. Det här är de pusselbitar jag har hittat och de gör att jag kan gå vidare. Det kommer alltid att finnas några pusselbitar som man inte riktigt förstår, men jag har hittat tillräckligt många för att få en bild som jag kan tyda.

Foto: Daniel Boquist

Frida Bank

redaktion@hippson.se