Text: Frida Bank
Foto:Adobe Stock och Mikael Sjöberg (porträtt)

E-G Haking har arbetat som tränare på heltid i över 50 år. Han har själv varit drabbad av psykisk ohälsa och utbrändhet. På 1990-talet gick han in i väggen och trodde aldrig att han skulle stå i ett ridhus igen. När han skulle arbetsträna diskuterade han med sin handläggare på Försäkringskassan om vilka arbetsuppgifter som kunde vara lämpliga. Då kom han på att han kunde göra en undersökning om hur tränarkåren mår.
– Jag tyckte att det skulle vara intressant att utreda ohälsa inom förbundet och tränarkåren. Handläggaren tyckte också att det var intressant. Jag skulle få ersättning i sex månader medan jag gjorde undersökningen. En förutsättningar var att ridsportförbundet godkände detta. Men när förbundet återkom till Försäkringskassan hade de sagt att det inte behövdes någon utredning eftersom det inte förekom någon psykisk ohälsa inom förbundet, berättar E-G.

Fler tränare delar berättelser
Utredningen blev alltså aldrig av. E-G Haking kom tillbaka till arbetet och har under åren försökt lyfta ämnet på nytt. Att det inte skulle förekomma någon psykisk ohälsa inom tränarkåren stämmer inte, menar han. Eftersom han själv varit öppen med sitt mående har flera tränare hört av sig till honom med egna berättelser. Många av dem handlar om hur de upplever kulturen inom förbundet och bemötandet de får, berättar han.
För två år sedan, under ett digitalt tränarkonvent, ställde han frågan i chatten om vad förbundet gör åt psykisk ohälsa inom tränarkåren.
– Jag fick aldrig något svar där och då, och flera kommenterade det. Två veckor senare ringde en person från förbundet och frågade vad jag menade med att skriva så i chatten. Jag berättade om hur jag haft det och om vad som hände med utredningen via Försäkringskassan. Sedan hade vi tre-fyra möten med det som kom att kallas "ohälsogruppen", med representanter från olika områden inom förbundet. Men sedan tog det tvärstopp i och med att jag kom med rapporten. Allt ställdes in.

Tappat förtroende för förbundet
Rapporten som E-G Haking nämner är en undersökning där han har djupintervjuat 39 tränare, alla över 50 år, om osunda strukturer och ohälsa inom förbundet. Tränare berättar om hur de upplever relationen till förbundet och om deras mående. 
– Hierarkin inom förbundet och det bemötande man får är en bidragande orsak till psykisk ohälsa. "Att hålla sig på sin kant" var det vanligaste uttrycket som jag fick i djupintervjuerna, säger E-G.
En av frågorna som ställdes var om tränaren kände sig trygg och upplevde sig ha förbundets stöd, när man jobbar så mycket ensam. De 39 tränarna svarade att de totalt eller delvis tappat förtroendet till förbundet och känner minimalt stöd, skriver E-G i rapporten. Tränarna sa att det gällde alltifrån att våga yttra sig eller komma med synpunkter till att inte få svar på skrivelser, känna sig misskrediterad eller direkt illa behandlad. En del tränare berättade om uppdrag som avslutats på oklara grunder, eller att de blivit bortplockade från ett förtroendeuppdrag utan att bli informerad eller att någon uppföljning med möjlighet till utvärdering gjorts.

"Inget har hänt"
E-G skickade rapporten till förbundet men fick ingen återkoppling eller förslag på åtgärder, vilket han beskriver som en "stor käftsmäll". 
– Det var bara en person från förbundet som kommenterade resultatet. Hon var bedrövad och sa att det måste pratas vidare om detta. Men inget har hänt. Hon var den enda som sa något. 
– Det är en sak om detta bara hade gällt mig, men det är så många andra tränare som är lidande och uttrycker sitt missnöje. När frågan väcks bubblar det upp mycket saker. När man sitter i ett längre samtal med tränare kommer det upp grej efter grej efter grej.

Inget arbetsgivaransvar
I november skrev Tidningen Ridsport om E-G Hakings rapport och hans önskan om att förbundet tar tag i frågorna. SvRF svarade på kritiken genom Gisela Löfstrand, tf generalsekreterare, som säger att förbundet arbetar med psykiskt mående på olika sätt men ser att de behöver göra mer i framtiden. Hon säger också att det är viktigt att förstå att förbundet inte är en arbetsgivarorganisation.
– När det gäller människor som på andra sätt är knutna till förbundet, exempelvis tränare, har vi inget arbetsgivaransvar och våra möjligheter att påverka denna grupps mående är i och med det begränsade, sa hon till Tidningen Ridsport.

"Inte tagna på allvar"
För E-G Haking blev svaret det som fick bägaren att rinna över.
– Det var definitivt sista droppen. Jag förnyar inte min tränarlicens i år. Men jag tycker inte att man ska smyga ut bakvägen genom att bara låta bli att betala årsavgiften. Det finns ett stort missnöje och då måste man våga säga något, säger han och fortsätter:
– Självklart har förbundet inte något arbetsgivaransvar, men det är en tränarkår som man ska ha samhöre med på olika sätt. Det fungerar utmärkt inom exempelvis golfen, där många tränare är egenföretagare. Det här handlar om en kultur inom ridsportförbundet som inte är bra och den sitter i väggarna. Efter artikeln fick jag ytterligare flera samtal från tränare och ridlärare som också känner en stor frustration över vad de har varit med om. Det genomgående temat, att inte bli tagen på allvar av förbundet, återkommer. Inte bara för mig utan även för många av mina kollegor.

Vill se opartisk utredning
För några veckor sedan skrev han ett utförligt brev där han förklarar varför han väljer att inte förnya licensen. Brevet skickade han till SvRF och ridsportmedier, tillsammans med rapporten.
– Jag har skickat skrivelsen till förbundet och tränarrådet, men de har inte ens bemödat sig med att svara. Jag är luttrad, men jag är väldigt besviken. Samtidigt är det skönt att ha sagt ifrån att nu är det nog. Det är många tränare som jag pratat med som inte förnyar sin licens i år. De meddelar det inte, och förbundet gör ingen undersökning om varför de inte förnyar.
E-G önskar att förbundet gör en genomlysning av problemet.
– Jag tror inte att man kan ta upp gamla saker som ligger långt tillbaka i tiden, men man kan visa respekt för att det har inträffat, beklaga och tro på det folk säger. Att tränare blir sedda och att man ger svar, så att man inte blir ignorerad. Jag tror att problemet kommer visa sig vara djupgående om man petar i det. Det borde utredas av en opartisk utredare. En professionell utredare, precis som man gör i näringslivet. Förbundet ska inte utreda sig själva.

SvRF väljer att inte svara på frågor
Hippson har kontaktat Svenska ridsportförbundet och ställt följande frågor:

Vilken stöttning ger förbundet till nyutbildade tränare när de ska börja sin verksamhet?
Hur arbetar förbundet för att stötta tränare med psykisk ohälsa?
Ingår det utbildning kring psykisk hälsa i tränarutbildningen?
Har förbundet tagit del av rapporten som E-G Haking gjort, med namnet "Osunda strukturer och ohälsa inom tränarkåren"?
Vad är förbundets kommentar till det rapporten visar?
Hur ser förbundet på att merparten av de som intervjuats i rapporten upplever att de tappat förtroendet till förbundet och känner minimalt stöd?
Har det vidtagits några åtgärder efter det att förbundet tog del av rapporten? I så fall, vilka?
Följer förbundet upp varför tränare väljer att inte förnya sin licens? Om ja, i så fall hur? Om nej, varför görs det inte?

Förbundets kommunikationschef, Camilla Sand, ger följande svar:

"Vi har tyvärr inte möjlighet att svara på alla dina frågor i detalj denna gång, men vi kan ge följande kommentar från Gisela Löfstrand, verksamhetschef, Svenska Ridsportförbundet.

Vi arbetar idag med psykiskt mående på olika sätt mot olika målgrupper men ser att vi kommer att behöva göra mer i framtiden då det finns en växande psykisk ohälsa i samhället.

Det är viktigt att förstå att Svenska Ridsportförbundet inte är någon arbetsgivarorganisation och att vårt arbetsgivaransvar framförallt begränsar sig till de som är anställda på vårt centrala förbundskansli. När det gäller människor som på andra sätt är knutna till förbundet, som exempelvis tränare, så har vi alltså inget arbetsgivaransvar och våra möjligheter att påverka denna grupps mående är i och med det begränsade. Det vi kan göra är att lyfta frågorna genom våra utbildningar, på olika träffar och möten och i andra sammanhang. Som tränare behöver man till exempel gå vår basutbildning för ridsportens ledare som inkluderar trygghetsfrågor som mobbing, kränkningar, trakasserier och diskriminering som ju är nära sammanlänkade med det psykiska måendet. Psykisk ohälsa är även ett ämne på agendan på de träffar vi genomför inom ramen för vårt trygghetsarbete. Vår centrala ungdomsorganisation driver också ett arbete för att främja psykisk hälsa.

Vi vill också passa på att inflika att hästen har en viktig roll här då ett tryggt umgänge med hästar får människor att må bra och hästar kan användas som en resurs vid till exempel stress, utbrändhet och andra psykiska besvär. Hästens språk är universellt och hästen har en förmåga att nå fram där människor inte räcker till."