Text: Annelie Eriksson
Foto: Brunmåla hästklinik
  
Det utvecklades till slut till en riktig solskenshistoria, trots att det såg mörkt ut när samtalet kom.
– Jag satt på klinikens kontor när de ringde och jag kände direkt att vi skulle försöka hjälpa till, berättar Caroline som är vd och klinikansvarig.
Hon gick ut till sina kollegor och bad Terese Lundqvist, djursjukskötare med inriktning anestesi, att följa med till olycksplatsen.
– När vi anlände låg hästen fast i träsket cirka 300 meter från fastlandet och var kraftigt allmänpåverkad. Vi ändrade dess position så att den fick lättare att andas, sedan diskuterade vi räddningsinsatsens genomförande.
  
Hyllar och månar om samarbete
Distriktsveterinär Tove Sällberg anslöt även hon till olycksplatsen för att hjälpa till. Direkt fann teamet sina roller, i ett samarbete som Caroline beskriver som perfekt.
– Vi arbetade jättebra tillsammans där Tove, som är veterinär, ansvarade för att hålla övergripande koll på hästen. Terese höll koll på andningen och värdena i och med att vi gav hästen lugnande, och jag assisterade Terese och hjälpte räddningspersonalen.
Arbetsplatsen var kanske inte den bästa med lera och vatten överallt, men med brandkår från två stationer kunde de till slut få upp hästen.
– Från Ekerö kom räddningstjänst med en specialbyggd anordning som gjorde att de med en bandvagn kunde dra upp hästen på fast mark igen.
Vad tyckte brandmännen om hästen, var de rädda?
– De hade ingen erfarenhet av hästar, men gjorde sitt yttersta och lyssnade på oss som hade kunskapen. Framför allt kunde de hjälpa till att lyfta ben och hålla hästens huvud ovanför vattenytan.


Med hjälp av denna "matta" kunde man smidigt få med sig hästen till fast mark.
  
Kommer att återhämta sig helt
Hur länge de stod i kärret och kämpade för hästens liv vet hon inte exakt.
– Timmarna gick och myggbetten blev fler, men det hade man inte fokus på just då, berättar Caroline.
När de hade fått upp hästen på fast mark igen övergick arbetet till att minska sederingen och att förbereda transportering. Tillsammans assisterade alla i uppvaket och brandmännen hjälpte till att hålla i hästen som först var lite svag i benen.
– Sedan skickade vi hästen vidare till Universitetsdjursjukhuset vid SLU i Uppsala, där de har dygnet-runt-bevakning.
Hur mår hästen i dag?
– Vad jag har hört av ägaren så kommer den att återhämta sig till fullo och mår redan mycket bättre. Det känns väldigt skönt.
Hur känns det så här i efterhand?
– Vi är väldigt glada över att vi kunde hjälpa till! Och det är ju det här jag tycker om, att samarbete gör att hästarna mår bättre oavsett arbetsgivare.

Annelie Eriksson

redaktion@hippson.se