Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat
 
Det var i januari i år som en häst hos Skånsta ryttare i Åkersberga visade vinglig gång, ramlade och hade svårt att resa sig. Det visade sig senare att hästen hade insjuknat på grund av den neurologiska formen av EHV-1, även känt som virusabort. För föreningen blev det början på en lång period av veterinärbesök, oro samt sjuka och avlidna hästar.
  
Fick inte provsvaret
Den 4 januari kom den vingliga hästen in till Universitetsdjursjukhuset (UDS) på Ultuna i Uppsala, där prover gällande virusabort togs och skickades för analys. Hästen avlivades dagen därpå. När provsvaret kom tillbaka visade det sig att hästen hade haft EHV-1, men dessvärre fick inte hästägaren denna information från kliniken.
Den 22 januari togs ytterligare en häst från samma stall, med liknande symtom, till kliniken. Hästen isolerades och provtagning gjordes. Det var först när Skånsta efterfrågade provsvaret från den tidigare avlidna hästen de fick veta att den hade varit smittad av herpesviruset EHV-1.
I samband med detta gick UDS ut med en offentlig ursäkt där de beklagade vad som hade hänt. Kliniken menade att de på grund av den mänskliga faktorn inte hade uppmärksammat provsvaret när det kom tillbaka, därmed hade de missat att meddela hästägaren. Detta var de mycket ledsna över och lovade att se över sina rutiner. Skånstas verksamhetschef Ann Borglund menar att situationen hade hanterats annorlunda om föreningen hade fått veta provsvaret i tid.
  
Isolerade i flera månader
Skånsta ryttares anläggning isolerades och var stängd från och med den 19 januari till slutet av april. Totalt har det funnits 34 sjuka hästar på anläggningen, varav 19 hade den neurologiska formen av viruset. Ytterligare 19 hästar höll sig friska och fyra avled tyvärr på grund av sjukdomen.
Ett provisoriskt stall byggdes upp i ridhuset, för att kunna tillgodose ytterligare isolering och för att viruset inte skulle sprida sig. Det blev en lång vinter för föreningen, men under våren kunde de se ljuset i tunneln. 
– När den sista hästen blev frisk väntade vi ytterligare en tid, och tog även prover på alla våra hästar, innan vi öppnade upp för allmänheten igen. Detta för att vara säkra, berättar Ann.
  
Färre elever och ekonomisk förlust
Hela anläggningen rengjordes noga. Det blev stor uppslutning när det var dags att skura stallet, många ridskoleelever kom för att hjälpa till.
– Jag tror att alla kände att man bara ville städa bort allt det onda, säger Ann och menar att det inte bara handlade om att städa bort det fysiska, utan även om att få städa bort all oro och andra känslor hos medlemmarna.
När ridskolan öppnade i början av maj var det en stor dag.
– Det kändes overkligt. Alla hade jobbat hårt och var enormt trötta och slutkörda, berättar Ann.
Vid ridskolestarten insåg de även att de hade tappat ett stort antal elever.
– Några saknade inte ridningen och kom inte tillbaka. Det fanns även några äldre pensionärer som slutade rida och ett par barn och vuxna som bytte ridskola, säger hon och fortsätter:
– När vi startade igen hade vi dessutom många hästar som inte kunde arbeta. Men eftersom vi hade tappat ett stort antal elever klarade vi av att fylla grupperna hästmässigt ändå. 
Utöver tappet av elever gick klubben flera 100 000 kronor back ekonomiskt på grund av veterinärkostnader, de extra inhyrda provisoriska boxarna till ridhuset med mera.
– Som tur var hade vi en bra försäkring. Det är en rekommendation jag kan ge till alla som driver verksamhet, att ha bra försäkringar. De var väldigt förstående på försäkringsbolaget. Vi har fortfarande gått back och ska i slutet av året räkna på det hela, för att se hur det ligger till. Men utan försäkringen hade det gått ännu värre, säger Ann.
 
”Inte ett öga torrt”
Trots att hästarna var friska när anläggningen öppnade var flera av dem fortfarande påverkade efter sjukdomen. En lång rehabiliteringsprocess inleddes. 
– Över sommaren har vi haft stor hjälp av ett gäng medlemmar som har promenerat med hästarna. De har fått skritta mycket i skogen över stockar och har gått över bommar för att de ska ”hitta sina ben” igen och kunna hålla balansen, förklarar Ann och fortsätter:
– I juni hade vi även en minnesstund för de hästar som har gått bort, i en av sommarhagarna där hästarna hade gått tidigare. Flera barn var med och det spelades musik. Man blev väldigt berörd och inte ett öga var torrt. 


Minnesstunden i en av sommarhagarna. 
  
Några hästar är fortfarande vingliga
Flera hästar har kunnat återgå till verksamheten och fungerar på samma sätt som de gjorde innan sjukdomen.
– Det har varit skönt att se framstegen. De flesta hästarna har återgått till normalt arbete, men vi har tre som fortfarande är lite vingliga. De hoppar ingenting och vilar mycket mer än de andra. Man märker att de blir hjärntrötta och inte klarar av att ta in för många intryck, lite som efter att man har fått en stroke. De angripna nervbanorna ska ju repareras, säger Ann.
Hon berättar även att hos en av privathästarna satte sig viruset på nerverna i ögat, som har blivit inflammerat.
Det hästarna framför allt har behövt är tid för återhämtning. De har kontrollerats regelbundet under rehabiliteringen.
– Veterinären och equiterapeuten har kommit hit regelbundet och har gjort uppföljningar. Då longerar de hästarna, vänder och trycker på dem, förklarar Ann.
Detta för att kontrollera hur hästarnas nervbanor har reparerats och vilken kontroll hästen har på sina ben.
 
Har insett hur skört allt är 
Ann menar att händelsen på ett sätt har gjort att medlemmarna har kommit ännu närmare sina hästar.
– Vi har alltid varit noggranna, men om möjligt har eleverna blivit ännu mer engagerade. Man tittar på hästarna mer ordentligt och ser till att ändra i schemat om de verkar trötta, säger Ann och fortsätter:
– De elever som har varit med och engagerat sig i processen har kommit verksamheten närmare. Det har varit många som har hjälpt till med insamlingar med mera och det är fantastiskt hur folk kan bry sig så om varandra.
Händelsen har inte bara påverkat eleverna hos Skånsta ryttare utan har även spridit lärdom över bygden.
– Man inser hur skört allt är. Jag tror faktiskt att gemene man är noggrannare med smittskyddstänket nu, att byta kläder och så vidare när man har varit i olika stall, säger Ann och fortsätter: 
– Jag hoppas att detta leder till ett ökat smittskydd generellt. Om det ska leda till någonting så är det i så fall det. I Åkersberga känns det i alla fall som att det har gjort skillnad. Det är också otroligt viktigt att man informerar andra och inte skäms för att man har sjuka hästar. För det tycker jag inte att man ska göra.
  
Respekt för anmälningspliktiga smittor
För Skånsta har händelsen som sagt lett till ett ökat smittskyddstänk. Bland annat är man på anläggningen väldigt noggranna med karantän och Ann vill ge några råd till oss andra.
– Tänk er för när ni handlar häst utomlands. Det finns flera sjukdomar som är anmälningspliktiga i Sverige men som inte är det i andra länder i Europa. Respektera också att om din häst inte är på topp, eller om någon häst i ditt stall inte är det, så kan du inte åka på tävling. Det gäller inte bara EHV-1 utan även kvarka och andra sjukdomar. Respektera de anmälningspliktiga sjukdomarna helt enkelt, säger hon.
Ann avslutar:
– Vi hade inte haft någon ny häst som kom in till anläggningen i samma veva som smittan, så vi vet fortfarande inte varifrån den kom. Det är viktigt att alla tar sitt ansvar, både veterinärkår och hästägare.

Läs mer om EHV-1 hos SVA

Tidigare på Hippson.se:
Konstaterad virusabort hos häst hos Skånsta ryttare
Universitetssjukhuset gav inte provsvaret
Ridklubb nåddes av smittbeskedet via sociala medier
En fjärde häst från Skånsta ryttare har avlidit till följd av EHV-1
Facebookinsamling för Skånsta ryttare
Universitetsdjursjukhuset vill stävja ryktesspridning
Ridskolan drar i gång på Skånsta igen