Text: Frida Bank
Foto: Privat

Kristin Lára Magnusdottir Helgason bor i Helsingborg och har ridit sedan hon var barn. Hon har länge varit intresserad av de äldre SWB-stammarna, då kallade halvblod, och när hon startade Facebookgruppen var tanken att dela intresset med likasinnade.
– Jag hade räknat med max 100 medlemmar. Hade det blivit 20 hade det varit fantastiskt, jag trodde absolut inte att det skulle ta fart på den här nivån. Det bara hände. Jag är jätteglad för alla människor som delar bilder och historier, det uppskattar jag verkligen, säger hon.

Tidningsurklipp och boktips
Gruppen startades i oktober och har i skrivande stund över 11 000 medlemmar. De diskuterar hingstar, stamtavlor, gör efterlysningar och delar med sig av bilder, tidningsurklipp och berättelser från förr.
– Det är fantastiskt att folk har sparat alla de här gamla tidningsurklippen. Nyligen delade någon ett inlägg där det stod vad en betäckning kostade förr – 40 kronor! En annan berättade hur de cyklade till hingstägaren och att de fikade tillsammans innan det var dags att gå ut i stallet. Då fick de säkert information som man inte kan läsa sig till i en hingstkatalog, berättelser om hur hingsten egentligen var och vad den varit med om. I dag är allt mer kliniskt och inte lika familjärt, säger hon.

Vill sprida hästkunskap till ny generation
I gruppen delas både information och minnen som annars hade försvunnit, menar Kristin. Men den fyller också en annan funktion; att föra god hästkunskap vidare till en ny generation.
– Det finns många tyckare i dag, men i gruppen är det så många människor med gedigen hästkunskap som träder fram. De är kunniga, intresserade och delar verkligen med sig vilket inte minst är bra för en yngre generation ryttare. 
– Det här blir också ett sätt att värna den gamla SWB-stammen som försvinner mer och mer. Det är synd. Jag menar att den äldre SWB-stammen gav hållbara hästar med ett annat temperament än vad man ser hos hästar i dag. Nuförtiden är det mest Ferraris, förr var de lite mer som en Volvo. Sen säger jag inte att alla Volvos är lättkörda, men SWB-hästarna förr hade en annan mentalitet och var inte lika känsliga. Det har ju sina fördelar men de kanske inte passar ryttare som är helt gröna.

Studerade stamtavlor
Kristin fick sin första ponny när hon var 13 år. Det var en femårig fjording, som hon har kvar än i dag. Hennes första SWB-häst hette Maritza (e. Martini – Urbino) och det var med henne som avelsintresset tog fart. 
– Jag började intressera mig för olika stammar, läste på om olika hingstar och kände sedan igen dem i stamtavlorna hos hästar jag mötte i olika stall. Det var jätteroligt, minns hon.
En sommar jobbade hon hos Malin Carlsson utanför Helsingborg, och då fick hon bland annat följa med till Gränsbo stuteri när stona skulle betäckas. 
– Vi bläddrade i hingstkataloger och det var spännande att höra hur Malin resonerade. Jag var väldigt fascinerad och två år senare betäckte jag mitt egna sto, men tyvärr gick det fölet bort.

Letade efter Amiral-avkomma
Sedan dess har det blivit två egna föl. I dag har hon SWB-valacken Gangster (e. Bayron – Opius) som nu är 18 år, samt fyraåriga stoet De la Caprizza (e. De la Gardie – Amiral).
– När jag ville ha nästa stjärna så gav jag mig ut och letade efter avkommor efter Amiral. Till slut hittade jag en som passade min budget, jag vill gärna ha hästar från det att de är unga och själv rida in dem. Nu har inridningen blivit lite försenad, det är en speciell häst, men jag låter det ta tid. Jag vill inte stressa för jag ska behålla henne i hela hennes liv och vi ska ha en lång resa tillsammans, berättar hon.

"Det är ett arv"
Vid sidan av studierna och ridningen blir det många timmars läsande i gruppen för Kristin.
– Det har blivit en plattform för helt fantastiska historier. Jag både skrattar och gråter när jag läser. En annan sak jag tänkt på är att det förr var många svenska halvblod på ridskolor. Nu köper ridskolorna ofta importhästar. Jag förstår ju att de har en budget, men det är synd ändå. Jag tycker att Sverige borde värna mer om SWB-hästarna, och då menar jag de svenska hästarna. Det är ett arv och nu med gruppen har jag förstått att det är många fler som delar min uppfattning.