Text: Ida Röök
Foto: Tomas Holcbecher och Svenska ridsportförbundet (porträttet)
  
Hej Göran, vad är din roll nu när distansen synas i sömmarna?
– När det gäller distansritt handlar min roll som FEI:s ”veterinary director” väldigt mycket om forskning och utveckling, utbildning och inte minst införandet av nya kontrollsystem för grenen.
  
Konkret, vad är det som gör att distansen synas internationellt? Kan du ge exempel på vad som görs med hästarna som inte är okej?
– Några av de veterinärrelaterade problem som har lett till den här granskningen av distansritt är en relativt hög förekomst av katastrofala skador, brott mot våra antidopnings- och medicineringsregler, dålig efterlevnad av obligatoriska viloperioder och otillåtna veterinärbehandlingar.
  
Vad har gjorts tidigare?
– FEI har länge och proaktivt, genom regeländringar och revisioner, försökt att möta de utmaningar som distansrittens snabba tillväxt och utveckling har medfört. Processen är demokratisk för att tillvarata synpunkter från alla intressenter inom distansritten. Detta tar naturligtvis tid, men är nödvändigt för att inkludera alla och därigenom få en större acceptans och effekt av reglerna.
– Massor av arbete har lagts på distansritten genom regeländringarna 2005, 2009 och 2013. Dessutom presenterade The Endurance Strategic Planning Group en färdplan med långtgående initiativ 2014. Trots alla dessa åtgärder har det blivit alltmer uppenbart att mer behöver göras, så nu har vi tagit nya tag.
– I oktober 2018 bildade FEI en tillfällig distanskommitté som har genomfört en djupgående analys av reglerna. Dess uppdrag är att finna det mest effektiva sättet att ta tillbaka distansritten till sina rötter, där hästvälfärd och horsemanship står i fokus, och bort från den allt mer racinginriktade sport den har utvecklats till. Samt att göra detta utan att förlora tävlingsmomentet.
  
Och nu, vad görs?
– I samband med FEI Sports Forum 2019 presenterade kommittén 16 förslag på förändringar med bland annat utrustningsregler, hårdare straff mot djurplågeri, riktade tävlingsuppehåll, max antal startande i en tävling och regler kring tränarens roll. Man föreslår också hur reglerna ska införas utifrån ett hästvälfärdsperspektiv. Utöver de 16 förslagen föreslås också åtgärder för att optimera prestationen hos FEI:s ”officials” – exempelvis vad gäller utbildning, utnämningar, rotation på tävlingspositioner och utvärdering av deras arbete.
– Kommittén föreslår en helt ny regelbok för distansritt. Förslaget har varit ute på remiss hos de nationella ridsportförbunden och eventuella ändringar kommer att diskuteras under en särskild "Endurance Rules Session" i Moskva, innan det går upp för röstning i FEI:s generalförsamling i november.
– Utöver detta har FEI:s veterinärkommitté tagit fram ett protokoll för att upptäcka hästar med nedsatt känsel i benen, så kallad ”hyposensitivity”. Syftet är att upptäcka nervblockade hästar, stoppa dem från att tävla och på så sätt skydda dem från skador. Detta är något som min avdelning för närvarande jobbar intensivt med att införa.
  
En svensk distansryttare, Emma Svanäng Jinnestål, har gått ut med att hon bojkottar tävlingar där de så kallade grupp 7-länderna deltar – något Hippson tidigare har rapporterat om. Hur tänker du kring det?
– Självklart har alla ryttare rätt till en egen åsikt, men FEI:s grupp 7 består av 18 länder och jag tycker inte att alla kan dras över samma kam. Personligen tror jag inte att en bojkott är rätt väg att komma till rätta med distansrittens problem.
– Långsiktigt effektiv förändring är endast möjlig genom att ryttarna arbetar tillsammans med sina nationella förbund, för att stödja regeländringar och sanktioner som är riktade direkt mot kärnan av sportens problem. FEI jobbar stenhårt med att komma till rätta med distansproblemen, men är också väldigt medvetna om att vi har en lång väg framför oss. 
  
Om fler bojkottar, vilka konsekvenser får det för sporten i stort?
– Jag tror inte att en ryttarbojkott kommer att lösa problemen. Man måste arbeta aktivt, vilket är det FEI gör för att få tillbaka distansritten på rätt spår.
  
Hur ser du på det här med pengarna inom distansen, hur mycket är det de som styr och är det i så fall på hästarnas bekostnad? Hur försvåras er granskning med tanke på dessa stora pengar?
– Jag kan försäkra alla om att det finns en stor beslutsamhet inom FEI när det gäller att få bukt med distansrittens problem och det syns genom de tydliga åtgärder vi föreslår. Vi gör det för hästarnas skull och också för att stärka den ”sociala licens” att tävla med hästar som är nödvändig för en hållbar utveckling av alla våra ridsportgrenar. Enbart pengar kan aldrig garantera att distansritten utvecklas i rätt riktning.
 
Vad händer när en häst dör efter målgång, som i den internationella klassen i Euston Park i samband med EM?
– Vi samarbetar alltid nära med organisationskommittéerna, med såväl förberedelser som genomförande av FEI-tävlingar. I händelse av ett tragiskt dödsfall på en FEI-tävling måste en obduktion alltid genomföras. Prover tas också för dopnings- och medicineringskontroll. Organisationskommittén ansvarar för att transportera hästen till obduktionen som alltid bekostas av FEI. Veterinäravdelningen arbetar sedan direkt med obduktionslaboratoriet.
  
Kan FEI stoppa de ifrågasatta tävlingarna på något sätt, eller kommer de att fortsätta hållas?
– Det är väldigt viktigt att de nya regelförslagen för distansritten antas av de nationella ridsportförbunden vid FEI:s generalförsamling i november. Detta för att distansritten ska kunna ha en hållbar framtid som uppfyller FEI:s kärnvärden i fråga om hästvälfärd och tävlingar på lika villkor. 
  
Behövs denna översyn när det gäller de andra disciplinerna också?
– Vi ser kontinuerligt över regelverkens relevans och effektivitet inom alla grenar och sakområden.  
  
Diskussionen finns ju även kring andra grenar. Till sist kommer det kanske handla om huruvida det är okej att vi tävlar med hästarna över huvud taget. Hur tänker du om det?
– Precis som FEI så är jag för ett ansvarsfullt användande av hästar för sport. Det ansvarsfulla användandet måste genomsyra alla reglementen, enskilda regler och processer, hela tiden med målet att höja nivån på hästvälfärden i hela världen. Som jag ser det lever tävlingshästar ett bättre liv i dag än någonsin tidigare i vår gemensamma historia. I de flesta fall sköts de synnerligen väl och hästen som art hade förmodligen haft en undanskymd roll om det inte hade varit för hästsporten.
– Vårt jobb är att se till att hästarnas välfärd prioriteras före kommersiella och tävlingsmässiga intressen – och att de är skyddade av regler som kontinuerligt granskas, utvärderas och inte minst införs korrekt. Som jag ser det är detta enda sättet vi kan behålla rätten till en ”social licens”, alltså att på ett ansvarsfullt sätt använda hästar för sport.