Text: Ida Röök
Foto: Privat
  
Katharina Olsson, Stinas mamma, berättar att allt började med att hennes dotter fick väldigt ont i ena benet – detta var 2016. Stina började halta och de sökte hjälp från vården.
– Efter många turer och olika gissningar kring vad det kunde vara fick vi till sist diagnosen Perthes sjukdom. Det är en väldigt ovanlig diagnos som vanligtvis har drabbat överaktiva pojkar i åldern tre till sex år, säger Katharina.
Perthes innebär att blodtillförseln i benvävnaden försämras så att vävnaden inte får den näring den behöver och förstörs. Stinas ena höftkula hade vittrat sönder och hon hade flera frakturer runt lårbenet, vilket gjorde att hon hamnade i rullstol.
– Det tyckte hon var oerhört jobbigt. Hon mådde väldigt dåligt psykiskt av att inte kunna vara med på samma sätt som tidigare. För ett barn i nioårsåldern är det inte lätt att hamna i rullstol och att hela tiden ligga många steg efter sina kamrater. Det var tufft för oss att se henne så nere, berättar Katharina.
  
Ridskolans personal var lyhörd
Efter flera operationer sa läkarna att det var väldigt viktigt med aktiv rehabilitering – simning, cykling eller ridning skulle vara det bästa för Stina.
– Eftersom Stinas storasyster har haft ett stort hästintresse föll valet på ridning direkt. Vi tog kontakt med Ljusdals ridklubb och de hjälpte oss så att Stina skulle kunna komma i gång. De var helt fantastiska och väldigt lyhörda inför Stinas behov.
På ridklubben fick dottern rida säkra och trygga ponnyer, bara att få vara i stallet hjälpte henne att få livsgnistan tillbaka.
– Hon fick nya vänner i stallet och det var fantastiskt för oss att se hur hon sakta men säkert kom tillbaka till sitt gamla jag, säger Katharina.
Med tanke på att Stina blev mycket bättre av ridningen kom så idén om att köpa en egen ponny till henne upp.
– När hon hamnade i rullstol blev hon fruktansvärt deprimerad. Men särskilt när hon rider är hon som alla andra, hon har fått jobba mycket med sitt självförtroende och det har verkligen hästarna hjälpt henne med, säger Katharina och fortsätter:
– För att Stina ska behålla rörligheten behöver hon träna och aktivera sin kropp. Men det är så mycket hon måste välja bort. Hon kan inte hoppa studsmatta till exempel. Det som är naturligt för andra barn att göra, det går inte för Stina. Det har varit väldigt tufft för henne att acceptera, men hästarna har hjälpt henne med det.
  
Visar spontan sprallighet
Stina fortsatte på ridskolan och Katharina såg vilken nytta hästarna gjorde för henne, inte minst med det mentala. Hade Stina varit frisk hade troligen inte idén om att köpa en egen ponny till henne kommit upp så tidigt.
– Men jag ser verkligen att hon brinner för det här med hästarna, att det gör henne gott. Så varför ska hon inte ha en egen ponny då?
Athena kom därmed in i familjen. Och under sommaren har de lärt känna varandra mer och mer.
– Jag kan inte minnas att jag har sett den här spontana spralligheten hos Stina på flera år, hon är så glad varje gång vi är i stallet, säger Katharina.
Athena är trygg och stabil, men visst finns oron att Stina ska ramla av och slå sig.
– Vi får ofta den frågan, om vad som händer då. Men vet du, den dagen, den sorgen. Vi kan inte neka henne det här nu med tanke på hur bra hon mår. Om det kommer bakslag eller om det händer något, då får vi ta det då. Det går inte att sätta ord på eller beskriva hur det är att se Stina och Athena tillsammans, det är svårt att hålla tårarna tillbaka. För det finns så mycket glädje och den kommer från hjärtat – på riktigt.
  
Hoppning är allra roligast
Det märks också på Stina att hon är riktigt kär i sin älskade ponny.
– Hon är en liten B-ponny och vi brukar mest köra dressyr. Men jag tycker det är roligast att rida ut och att hoppa. Jag vill kunna hoppa en meter kanske. Jag tycker om hästarna för att de är snälla och roliga och de får mig att må bra, säger hon.
Mamma Katharina berättar vad Stina har sagt till henne efter en dag i stallet.
– Hon sa ”Vet du mamma vad som är så bra med Athena? Jag kan ha haft en riktigt dålig dag i skolan, men när jag rider så får jag någon slags magi i kroppen.”. Jag ser den här magin på långa vägar. Det är fantastiskt.

Total lycka på hästryggen!

Ida Röök

redaktion@hippson.se