Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat och Adobe Stock

Helena Rejes mamma var själv en uppskattad tränare inom ridsporten.
– Min mamma var stark och hade en färgstark personlighet. Att hon kunde dö av sitt mående gjorde att jag ville lära mig så mycket som möjligt om det för att söka svar, säger Helena Reje.
Helena skrev en bok som gavs ut år 2018, Det hon aldrig sa, och har sedan dess hållit i flera föreläsningar på ämnet psykisk ohälsa och välmående.
– Den vanligaste frågan som jag fått när jag har pratat om det här, kommer från anhöriga. De frågar vad de kan göra som tränare, mamma eller kompis till någon som mår dåligt? De vill hjälpa, men vet inte hur. Det finns en längtan efter konkreta verktyg och många är rädda för att göra fel, säger hon.
Helena menar att det finns bra organisationer att söka sig till, men frågan är om man som medmänniska kan göra något innan personen ifråga behöver få vård.
– I vardagen kan vi göra stor skillnad med vårt förtroende om folk bara vågar fråga och berätta.

Liknar den klassiska fysiska tavlan
I flera stall och på arbetsplatser finns en klassisk grön första hjälpen-tavla för fysiska skador, som innehåller plåster, bandage med mera. Hennes psykiska första hjälpen-tavla har en liknande funktion, men är till för det psykiska måendet.
– Det kan liknas med att man blåser lite på det som gör ont, säger hon.
Tavlan innehåller de fyra rubrikerna: Tala, Fråga, Lyssna och Respektera. Det finns också en QR-kod som ger tillgång till stödlinjer om proffshjälp behövs.
– Det syns inte alltid om någon mår dåligt. Det kan vara kaos inom en, men omgivningen förstår inte om vi inte pratar med varandra. Om vi vågar fråga får vi bättre underlag för att kunna hjälpa till. Om någon mår allvarligt dåligt fysiskt så åker man ju till sjukhuset, men det finns en hel del man kan göra innan det händer vilket jag hoppas tavlan kan hjälpa till med. För de som behöver proffshjälp innehåller tavlan en QR-kod med flera telefonnummer för stöd.

”Frågan kan rädda liv”
Tavlan kan placeras i stallmiljön, på arbetsplatser eller i skolor.
– Jag tänker att tavlan ska sitta där folk rör sig i lugn och ro, till exempel på toaletten eller i klubbrummet, där folk tar sig tid att läsa den. Det är en utbildningstavla för medmänsklighet, säger Helena och tillägger:
– Jag tycker att man ska våga prata mer om det här. Samtidigt är det ett känsligt ämne och man måste respektera att folk också vill hålla det hela privat. Därför ska inte tavlan sitta i exempelvis en hotellreception, om folk inte vill stå där så länge och skylta med att man vill läsa om det. På en lugn plats kan de flesta ta till sig budskapet. Det kan vara jobbigt att fråga någon hur de mår egentligen, men frågan kan rädda liv. Du behöver inte spela psykolog eller komma med råd, ofta räcker det att bara lyssna, säger Helena.
Hon menar också att alla människor inte bara mår bra eller dåligt.
– Man är inte bara välmående eller har psykisk ohälsa, det kan handla om olika tidpunkter. I vissa sammanhang är man sårbar och ibland känner man inte alls på det sättet. Jag tror att alla har både välmående och ohälsa inom sig. Som medmänniska är det bra att ha kunskapen med sig, att lära sig mer om det här ämnet för att kunna förstå och kunna hjälpa till.