Text: Frida Bank
Foto: Johan Sjögren (Jana) och Frida Bank (Nellie på High Hope)
  
Allt började med att ett uttalande i sociala medier satte stopp för 16-åriga Nellie Berntssons EM-dröm. Ungdomarnas lagledare, Svante Johansson, sa att beslutet att inte ta med Nellie i laget har sin upprinnelse i ett inlägg hon tidigare gjort på Instagram. Där användes ett språkbruk som enligt lagledningen inte stämmer överens med Svenska Ridsportförbundets värdegrund. Inlägget ska ha varit misskrediterande för en ledare som tidigare hade kritiserat Nellies häst. Svante menar att händelsen låg för nära inpå EM och riskerade att påverka lagandan.
– Det kändes för riskabelt när det kan bli så här stora utspel. Hur vi uttrycker oss till varandra är viktigt, säger han till tidningen Ridsport.
  
Yttrandefriheten skyddad i grundlag
I samma intervju säger Svante att det kan bli aktuellt med regler för hur ryttare beter sig i sociala medier. Detta har väckt reaktioner, bland annat från Jana Wannius som är president för Falsterbo Horse Show och som tidigare varit förbundskapten. Jana poängterar att han inte har synpunkter på uttagningen till laget utan att frågan handlar om att stå upp för det fria ordet.
– Jag fick en väldigt obehaglig känsla när jag läste det. Vi har en grundlag som säger att var och en är fri att uttrycka tankar, åsikter och känslor. Folk måste få lov att uttrycka sina åsikter vilken uppfattning de än har. Sådana här påståenden gör att folk blir rädda för att yttra sig och då är vi illa ute. En tystnadens kultur har mycket värre följder än en öppen diskussion, även om någon ibland tar illa vid sig.
Finns det situationer där det en ryttare skriver kan påverka lagandan?
– Det är lagledarens uppgift att se till att laget fungerar, inte att begränsa det fria ordet. Inom alla sporter väcker beslut känslor. Det skrivna ordet kan ta hårt, men då har jag ett råd. Läs inte vad det står, då blir man inte upprörd. Vi lever i en demokrati där ett fritt tankeutbyte är en av de viktigaste grunderna.
Jana menar att de lagar som finns i dag, som rör exempelvis förtal, är tillräckliga. Han ställer också frågan vem inom förbundet som i så fall ska avgöra om något strider mot reglerna.
– Vem ska vara moralens väktare? Och vad ska det vara för straff om man gör något som är fel? Det blir en omöjlig situation att hantera.
  
Finns ingen skriven policy
Varje år diskuterar SvRF sociala medier med aktuella landslagsryttare. Däremot finns det inte någon skriftlig policy som rör närvaron på sociala medier eller som begränsar hur man får uttrycka sig. Förbundet skriver i ett mejl till Hippson att man uppmanar till närvaro i sociala medier, men att vissa riktlinjer ska finnas i åtanke:
”Det du skriver i din blogg, på Facebook eller Twitter läses av många och är också officiella uttalanden att likställa med en intervju i en tidning eller på radio.
Det du skriver eller säger på sociala medier ska du kunna säga direkt till den person du möter och kunna se vederbörande i ögonen när du gör det.
Var försiktig med att vara alltför privat, men var gärna personlig.
Allt ligger kvar på internet. Något du eller någon annan sagt/skrivit för länge sedan kan dyka upp igen. Men, dela gärna med dig av ditt idrottsliv.”
  
Vill inte sätta munkavle på någon
Svante Johansson står fast vid att det kan bli aktuellt att diskutera regler för sociala medier inom förbundet.
– Regler eller oskrivna regler, överenskommelser, vad man nu vill kalla det. Något mer konkret kanske måste göras. I den bästa av världar ska det självklart inte behövas. Redan under första mötet med alla unga ryttare och juniorer pratade vi om sociala medier, vad och hur man skriver om varandra. Sen, om det behövs regler eller inte, är något vi givetvis får prata om längs vägen. Det är inget en enskild landslagsledare kan driva igenom, det är en fråga för förbundet.
Hur ser du på risken att det blir en tystnadskultur?
– Jag är absolut inte ute efter att sätta munkavle på någon, det här handlar om sunt förnuft. Hur man beter sig och att ledare eller ryttare inte ska behöva bli uthängda på nätet. Jag läste till exempel att Chelsea har skickat hem en fotbollsspelare från Kina på grund av ett Instagram-inlägg som man inte ansåg vara i enlighet med hur man beter sig på sociala medier. Det här är inget jag har kommit på, det är en diskussion som förs inom alla sporter.
Svante menar att det är upp till ledningsgruppen samt högre chefer inom förbundet att bestämma om någon har gått över gränsen i sociala medier.
Hur ser du på en ryttares rätt att kritisera sin ledare eller tränare?
– Tycker inte du att det är bättre att ta det öga mot öga? Som ledare hade jag uppskattat det. Hjälper inte det kan man gå till mina överordnade, det tycker jag är den korrekta vägen. Om det har blivit en kultur där alla får skriva vad de vill på sociala medier så får det väl vara så, men det är inte under de premisserna jag vill jobba.
Räcker inte de lagar som finns i dag?
– Det är givetvis något vi får prata vidare om. Men ska jag behöva stämma någon för förtal för att få ordning på kulturen inom laget? Det känns drastiskt när det handlar om sunt förnuft och hur man uppför sig. Att man får skriva, tycka och tänka vad man vill om andra är inte detsamma som att det alltid är okej. Jag måste stå till svars för laget och dess resultat.
– Vi inom förbundet är kanske tvåa på bollen i den här frågan. Jag har mycket kontakter inom andra idrotter där det finns regler eller överenskommelser om vad som är accepterat eller inte.
  
Regelverk som en sista åtgärd
När Hippson frågar om förbundet ställer sig bakom Svantes uttalande får vi följande skriftliga svar (nedanstående text är ett utdrag):
”Självklart vill vi att våra medlemmar och aktiva håller en god ton på sociala medier, har vår värdegrund med gemenskap, ansvar, öppenhet och respekt i bakhuvudet i all kommunikation, och bemöter alla på samma sätt de själva vill bli bemötta. Vi skulle vilja säga att vi generellt har en bra kultur med medlemmar som vill ge kunskap till andra, och i många sammanhang heja på och vara stolta över andras prestationer. Det är tyvärr inte alltid fallet. Vi ser ett regelverk som en absolut sista åtgärd, som vi verkligen hoppas inte ska bli nödvändig, och tror mer på rekommendationer, uppmaningar och sunt förnuft än på regler.”