Text: Frida Bank
Foto: Privat och Rüchel
  
Jessie Johansson från Munka-Ljungby började rida som barn och tävlade flera mästerskap i dressyr som ponnyryttare hemma i Sverige. Planen var att fortsätta tävla som junior, men hennes häst skadade sig efter ett drygt år tillsammans.
– Jag insåg att hon nog inte skulle komma tillbaka. Då kändes steget väldigt långt till att kunna ha egen häst igen, vi hade inte ekonomin till det. Fram till dess hade hästarna finansierat varandra kan man säga.
Jessie funderade på hur hon skulle gå vidare med sitt stora ridintresse. Hon gick på Helsingborgs ridgymnasium och kom på att hon kunde söka praktikplats utomlands.
– Jag tillbringade våren på Stall Ramsbrock och fick mersmak för Tyskland. Så jag sökte sommarjobb på ett mindre stall, i närheten av det första, berättar hon.
  
Flytt till Tyskland och hemlängtan
Efter studenten började hon den tyska beridarutbildningen, som innehåller både hoppning och dressyr.
– Du måste hoppa runt 1,20, hålla lektioner i och utbilda hästar i både dressyr och hoppning. Jag har alltid varit lite rädd för att hoppa och tyckte att det skulle vara nyttigt att lära sig.
När hon började utbildningen talade hon nästan ingen tyska. Efter ett år var hemlängtan stor.
– Det var tufft. Jag längtade hem jättemycket och tänkte att det här nog inte var något för mig ändå. Jag jobbade i stort sett endast under hoppryttare och saknade dressyren. Det var faktiskt en jobbig period, jag var 18 år och hade bott hemma hela livet. Flytten var ett stort steg att ta och det var svårt att ha föräldrar och vänner så långt borta.
  
Jobbade med Therese Nilshagen
Jessie övervägde om hon skulle åka hem. Utbildningen var tuff och hon funderade på varför hon ens hade kommit till Tyskland.
– Jag tänkte att jag kanske skulle stanna och göra något bara för att det är kul, så jag bestämde mig för att hoppa av utbildningen och i stället söka jobb som beridare.
Hon kontaktade Lodbergens dressyrcentrum och fick komma dit för att provrida.
– De tog emot mig med öppna armar, sa att jag red bra och att det för dem inte var det viktiga att jag hade fullföljt beridarutbildningen. Personalen i stallet menade att utbildningen var bra för att man som beridare kan få upp lönen och om jag en dag ville starta eget, men kan man rida får man jobb ändå.
På Lodbergen fick hon erfarenhet av att arbeta med treåringar och att rida in hästar. Dessutom jobbade hon nära Therese Nilshagen.
– Hon har varit, och är, en fantastisk källa till inspiration. Vi har fortfarande kontakt, hon är lite av en mentor till mig och jag kan alltid rådfråga henne.
  
Rider runt tio hästar om dagen
Efter en tid hos Lodbergen sökte sig Jessie till Hof Kasselman, där hon arbetar sedan sex månader tillbaka.
– Jag rider allt från treåringar till nioåringar, det är mycket att göra och väldigt kul. Vi har 250 hästar under sadel varje dag och är många anställda, runt 20 fasta ryttare plus hästskötare och assisterande ryttare.
Under en dag rider Jessie runt tio till fjorton hästar. Hon ansvarar för utbildning, träning och tävling av "sina" individer.
– Det är otroligt lärorikt att vara här bland så många duktiga unghäst- och Grand Prix-ryttare. Vi hjälps åt och har roligt tillsammans även utanför jobbet.
  
Deltog under PSI-auktionen
I början av december var hon en av fem ryttare från Hof Kasselman som visade upp stallets hästar under prestigefulla PSI-auktionen i tyska Ankum. Under den årliga auktionen, som anordnas av Hof Kasselman och Schockemöhle, säljs både dressyr- och hopphästar. I år såldes hästar till ett värde av 14 miljoner euro.
– Mitt arbete är verkligen varierande. Jag utbildar hästar och lär mig att rida och presentera dem för kunder och stor publik. Det är nästan alltid något på gång, säger Jessie och fortsätter:
– Sedan jag kom till Tyskland har det varit jobbigt i perioder, med hemlängtan och så, men det är ett av de bästa besluten jag har tagit. Den utveckling och möjligheterna jag har fått här hade jag aldrig kunnat finansiera eller uppleva hemma. Jag skulle varmt rekommendera fler att åka.
Hennes råd är att söka sig till större stall där det finns en bredd av kunniga ryttare och tränare. Det innebär också att man lätt får många kompisar och bra möjligheter att nå sina personliga mål.
– När jag kom till Tyskland var drömmen att rida Grand Prix. Nu är drömmen att rida Bundeschampionatet. Det är otroligt kul att se hur unga hästar utvecklas.

Frida Bank

redaktion@hippson.se