Text: Ida Röök
Foto: Privat 

Johanna Due Bojes internationella karriär på dressyrbanorna tog fart tillsammans med ponnyn Cracker Jack och de fick många fina framgångar. Hon berättar om hur det var när hon red honom första gången.
– Vi hade varit på Liseberg och svängde inom gården som han stod på. Jag fick låna ett par ridstövlar som var typ fem nummer för stora. Jag red honom i någon hage där och kände direkt att jag ville ha honom. Han var så känslig, så pigg och positiv, minns Johanna, som då var 13 år gammal.

Kom tillbaka
Tanken var först att hon skulle utbilda och sedan sälja Cracker Jack vidare.
– Men han fick stanna och eftersom han var så känslig lärde han mig att rida väldigt mjukt.
Cracker Jack tog Johanna till EM i Rom.
– Det har hänt mycket sedan dess men det är ändå ett av mina starkaste och finaste minnen med hästarna. Det var vår första långa resa, min första start i ett mästerskap.
Cracker Jack gick efter ett par år vidare till bland andra Josefine Ivarsson-Mårtensson, som också red EM på honom.
För fem år sedan kom han tillbaka till Johanna för att leva pensionärsliv.
– För varje ny ryttare han har haft genom åren har alla skickat vidare att han skulle få komma tillbaka till oss.
Cracker Jack hade tidigare haft fångkänning och detta är något som Johanna jobbat med under de senaste åren, för att hålla sjukdomen i schack.
– Vi har haft stenkoll och anpassat oss helt efter hur han har fungerat. Men den senaste tiden har han mått sämre och sämre. Så det fanns inget mer att göra än att ta sitt ansvar som djurägare, säger Johanna.
Cracker Jack blev 23 år gammal.
– Han somnade in i en av våra stora gräshagar här så det blev ett väldigt fint avslut och jag var ganska förberedd på det, även om det var otroligt smärtsamt.

Gjorde allt de kunde
Cracker Jacks bortgång var som sagt Johanna någorlunda beredd på. Men när hennes tidigare tävlingskamrat, Brownie, för några veckor sedan fick kolik kom allting som en chock. Henne har Johanna ridit under flera års tid på toppnivå.
– De senaste åren har hon gått här som pensionär men hon har hållits i gång av min mamma.
För ett par veckor sedan blev Brownie riktigt dålig.
– Vi gjorde allt vi kunde både själva och med hjälp av veterinärer. Men att buköppna en 21-åring med alla komplikationer som kan tillstöta var inget alternativ. Så vi fick ta bort henne.
Med Cracker Jack var Johanna någorlunda förberedd, men med Brownie blev det mer chockartat. Dagen efter att stoet togs bort skulle Johanna dessutom tävla på SM.
– Jag fick ta mig samman även om det var oerhört tufft. Samtidigt kanske det var bra att komma iväg lite också.

Har en minnesplats
Hennes hästar är hennes familjemedlemmar, hon vill gärna ha dem länge och hela deras liv, att sälja när de inte längre är i toppsporten är oftast inget alternativ.
– Varje gång när sådant här händer tänker man att ”aldrig mer”. Men de har ju gett mig så mycket och jag vet att jag har gett dem ett riktigt bra hästliv här hos oss. Vi är kanske lite blödiga av oss men vi kremerar alla våra djur och har dem i urnor på en speciell plats i vår matsal. Det blir som en minnesplats att gå till och komma ihåg dem på, säger Johanna.
Hon försöker nu ladda om inför sommarens alla utmaningar.
– Det är jättesvårt men samtidigt finns det så mycket fina minnen man får plocka fram för att orka. Jag sitter just nu och skrittar fram Brownies avkomma, så hon finns ändå kvar här på något sätt. Och Cracker Jack satte avtryck i hela mitt ridsätt. Jag är oerhört tacksam för att han lärde mig att rida, han har format mig till den ryttare jag är i dag.

Ida Röök

redaktion@hippson.se