Text: Linnea Lindahl
Foto: Annika Grundberg och Adobe Stock

Hur känns det att du vann? Var det något som du hade förväntat dig?
– Jag känner mig helt omtumlad. Det är väldigt roligt, helt fantastiskt. Jag förväntade mig inte alls att jag skulle vinna, utan blev jätteglad bara för nomineringen. Där framgick det att det inte endast handlade om att ta fram framgångsrika ekipage, utan också att man jobbar med att ha hästarnas bästa för ögonen. Det fanns ju flera andra nominerade och jag trodde inte att jag skulle vinna. Jag känner mig oerhört stolt och tacksam, säger Kajsa.

Vad betyder det här priset för dig?
– Det är lite av ett erkännande. Det är ju inget nytt som jag jobbar med egentligen, men jag har förespråkat att vi behöver ha en hästvänlig sport. Tyvärr är det inte alltid så det går till, hästarna behöver ha en värdig tillvaro. Jag har en idé kring att man kan ta fram elithästar med kunskap och lite mera tid, då behöver man inte forcera hästarna eller krångla till det.
– Jag har jobbat med hästar i 40 år och började som ridlärare, utbildad på Strömsholm. Tränarutbildningen kom sedan, samtidigt som jag tävlade aktivt. I dag är det elever från ”min” ridskola som har hört av sig, det är fint att vi fortfarande har kontakt och att de rider. Det känns bra att de kommer ihåg min filosofi, att det handlar om att ta hästarnas parti.

Vilket är det viktigaste budskapet som du vill att dina elever tar med sig hem från träningen?
– Att hästen inte har ett ansvar. Jag gillar inte påståenden som ”den ska minsann ställa upp”, ”den har en tråkig attityd” eller ”den kan ju ta i!” . Det är inte så det går till. Alla ska ha roligt på träningen. Hästen, som faktiskt inte har bett om att få vara med från början, ska definitivt ha en bra känsla med sig hem.
– Utöver det vill jag ge mina elever samma utbildning som jag tänker att alla andra tränare vill, en utvecklande träning med god grundridning i botten.

Vad är det roligaste med att vara tränare?
– Att få vara med och se utvecklingen. Den genuina lyckan när någonting verkligen fungerar, det är min största tillfredsställelse. När jag lyckas nå fram med ett budskap och ser hur ekipaget lyckas. När man får vara med och se när hästen klarar av en uppgift och visar att de har förstått. Att få se hästar röra sig avspänt och gilla sin uppgift, det är lycka för mig.

Hinner du rida själv numera?
– Inte så mycket längre. Jag var sjukskriven i flera år och sedan jag kom tillbaka har jag inte känt att tiden räcker till för en egen häst just nu. Men jag sitter fortfarande upp då och då och tycker fortfarande att det är fantastiskt roligt.

Hur ser dina mål ut framöver?
– Mitt mål är att hela tiden utveckla mig själv som tränare. Jag tänkte använda pengarna som jag vann för att åka och besöka andra tränare för att själv kunna utvecklas. Sedan tränar jag flera elever i olika discipliner inom både dressyr, hoppning, fälttävlan och även islandshäst. Några av dem är på väg upp i svår klass, och det hade varit fantastiskt kul om det händer i år, vilket jag tror är fullt möjligt.
– Jag skulle vilja tacka alla ”mina” hästar som gör mitt jobb och vår sport möjlig. Jag vill också sända ett stort tack till min tränare Richard White UK för att han aldrig gav upp hoppet. Han gav mig möjligheten och verktyg att utvecklas, både som ryttare och tränare. Tack också till Kyra Kyrklund som är min bästa mentor och nästan alltid har ett svar på mina oräkneliga frågor och funderingar. Ingen gör en karriär ensam, men tillsammans kan vi.

Tidigare på Hippson.se: 
Digitala Ryttargalan – se alla pristagare här