Text: Annika Grundberg
Foto: Adobe Stock och Annika Grundberg (porträtt av Carl-G Leissner)
  
Vi kan kalla säljaren Anna. Hon hjälpte en närstående att sälja dennes häst, men Anna menar att hon inte gjorde det för egen vinnings skull. Anna har dock ett företag där hon tidigare har sysslat med just utbildning och försäljning av hästar.
Hästen som har tävlat hoppning upp till 1,40 såldes till en ryttare med liten tävlingserfarenhet. Efter elva månader reklamerades hästen då den var halt på frambenen, något den aldrig hade varit så länge Anna känt den.
– Vi möttes först i tingsrätten. Då ville köparen behålla hästen och ha tillbaka 90 procent av köpesumman. Vi erbjöd 30 000 kronor men de tackade nej.
Köparna ville i tingsrätten ha en halv miljon kronor, vilket skulle täcka vad hästen kostat samt omkostnader medan de hade haft den i sin ägo. De förlorade och överklagade till hovrätten som tog upp fallet, då var den begärda summan uppe i en miljon kronor.
Anna och hennes närstående vann även där. För köparna blev det därmed en dyr affär eftersom de får betala både sina egna och säljarnas rättegångskostnader i både tings- och hovrätt.
  
"Hade krossat mig om vi förlorat"
För Anna och hennes närstående fanns det aldrig på kartan att ge upp.
– Det har varit extremt jobbigt, vi har dock hela tiden vetat att vi har rätt. Men jag vill aldrig mer sälja en häst, i alla fall inte till en privatperson. Hade vi förlorat hade min framtid varit förstörd, men vi visste att vi hade rätt och därför vägrade vi att ge oss.
Anna menar att köparen, ridmässigt, inte klarade av att prestera med hästen såsom denne hade önskat. Därför reklamerades den.
– Köparen hade aldrig tävlat tidigare och klarade inte av det, helt enkelt.
  
Konsumentköplagen gällde
Eftersom Anna har ett företag fastslogs det redan i tingsrätten att konsumentköplagen skulle gälla. Men hon hävdar att det inte var en försäljning som gjordes inom företaget. Hennes närstående hade blivit sjuk och kunde inte längre ha häst.
– Det är väl ganska självklart att man hjälper en närstående i sådana lägen, säger hon.
Så här i efterhand ser Anna ett par saker som de borde ha gjort annorlunda. I kontraktet står det att det är en privat, icke momspliktig försäljning, men det har inte spelat någon roll. Konsumentköplagen är tvingande och går inte att avtala bort.
– Jag skulle inte ha haft någon som helst kontakt med köparna eller ha träffat dem, slår Anna fast.

Advokat C-G Leissner ger råd
  
Carl-G Leissner är advokat, själv ryttare och driver ridskola. Vi bad honom reda ut ett par av de frågetecken som uppstått efter Annas berättelse.
    
Hur mycket hjälp kan jag ta vid försäljning och av vem?
– Om man som privatperson tar hjälp av någon som har företag, då gäller konsumentköplagen när man säljer till en privatperson. Det är för att en näringsidkare inte ska kunna lämna ifrån sig hästen till en privatperson när den ska säljas och därigenom slippa konsumentköplagen.
– Det man som förmedlare ska vara medveten om är att köparen kan stämma såväl säljaren som förmedlaren, de är solidariskt ansvariga för försäljningen. Så det gäller att sätta den provision man får i förhållande till eventuellt betalningsansvar vid en konflikt. Som jurist stämmer jag alltid den som har pengar.
  
Kan bli stora summor
Carl-G ger exempel på en hästförsäljning där näringsidkaren hade fått 10 000 kronor i provision, men sedan dömdes att betala mer än 650 000 kronor när köpet slutligen avgjordes i domstol.
Hästen i Annas fall kostade 100 000 kronor.
  
Finns det något samband mellan pris och förväntad prestation?
– Det finns inget linjärt bedömningsförhållande vad gäller det, men kraven ökar med priset. Det finns ett fåtal saker här i världen som har ett specifikt värde, en 200-kronorssedel är en sådan sak. Allt annat är vad köparen är villig att betala i ett visst ögonblick och det är svårt eller omöjligt att säga ett "fixt" värde på en häst.

Ofta höga förväntningar
Det är den brustna förväntan som är grunden till konflikter, menar Carl-G. När en häst byter ägare byts allt ut och ofta har vi för bråttom med att allt ska fungera.
Förväntan är ofta inte förnuftig. Det är rimligt att ge hästen sex till nio månader på sig att anpassa sig till sin nya tillvaro. Och bara för att en häst har presterat en viss sak med en ryttare innebär det inte att den gör det med andra.
– Det är bara Henrik (von Eckermann, reds anm.) och kanske 25 ryttare till i världen som kan sitta upp och framgångsrikt, utan att orsaka skada, rida olika slags hästar på en gång. Många gånger har köparen stora förväntningar och bristande kunskap, då är en dyr häst ingen garanti.
  
Försäkringsbolag agerar ogenomtänkt
Carl-G tycker vidare att försäkringsbolagen agerar ogenomtänkt gentemot sina kunder när de ”sponsrar” rättstvister. Den del av hemförsäkringen som täcker rättshjälp har ofta en gräns på cirka 200 000 kronor och många gånger blir kostnaderna för rättegångsprocessen långt högre.
– Det är alltför lätt att gå till en process, menar han.
Han gör jämförelsen med den egna ridskolan, där det finns 50 hästar men därmed inte 50 konflikter.
– Vi har aldrig haft en rättslig tvist vid ridskolan, varken som säljare eller som köpare. Man köper inte en häst på måndag och låter den gå lektion på tisdag.
  
Ingen köper en ”ny” häst
– Vi är alla hästskojare, för alla säger vi att vi har köpt en ”ny” häst. Men alla hästar är ”begagnade”.
Och när man köper något begagnat är det viktigt att kontrollera det noga.
– Det är klart att man ska våga köpa häst, men var eftertänksam. Gör besiktningen på klinik. Ha med någon utomstående som provrider hästen och som vågar säga ifrån och ifrågasätta det säljaren säger.
  
Vågar man sälja en häst?
– Det är klart att man vågar sälja en häst. Om man säljer som privatperson och köplagen gäller kan man avtala om det mesta, men med konsumentköplagen är det svårare. Därför är det än mer viktigt att köparen får reda på allt, så berätta allt!
– Försök inte att som säljare vara finurlig, utan skriv ner allt och lämna med ett pm om hur hästen har skötts. Dels för att hästen mår bättre av det, dels för att förändringarna inte ska bli så stora.
– Tala om allt för köparen och uppmana honom eller henne att ta reda på så mycket som möjligt själv. Man kan inte eliminera riskerna, men man kan minska dem. Jag har sett ett stort antal processer och många är onödiga. Min förhoppning är att minska antalet rättsprocesser genom att fler köpare blir medvetna på olika sätt.

Fotnot: Anna heter egentligen något annat.

Annika Grundberg

redaktion@hippson.se