Text: Ida Röök
Foto: Sofia Olsson/Sofiasfoto.se
  
Karin Alsiö har alltid hållit på med hästar och hon är utbildad ridlärare på Strömsholm. Efter en längre tids sjukskrivning kunde hon så smått börja ta sig tillbaka till sin passion och sitt yrke. I mars 2013 arbetstränade hon på ridanläggningen Bäckan i Gagnefs kommun. Det var under ett av dessa pass som den svåra olyckan inträffade.
– Jag longerade en unghäst som blev rädd för något. Han sparkade bakut och träffade mig i ansiktet. Jag hade hjälm på mig och det var tur – utan den hade jag kanske inte varit här i dag, säger hon.
  
Övre käkbenet lossnade
Smällen mot ansiktet blev nämligen så hård att Karin slungades bakåt och landade med bakhuvudet först i underlaget i ridhuset.
– Läkarna har sagt att utan hjälmen hade jag fått svåra hjärnskador.
I stället var det nu ansiktet som fick ta mest stryk.
– Det övre käkbenet lossnade från kraniet, näsan sparkades in och det ena ögat fick en stor blodutgjutelse. Jag har haft 26 skruvar och tio metallplattor inopererade för att hålla allt på plats. De är utplockade nu, men jag har dem sparade här hemma i en påse, säger Karin.
Efter att ha legat där på marken i ridhuset fördes hon i ilfart till sjukhuset i Falun. Turligt nog var hon inte ensam när olyckan inträffade, hennes arbetsgivare fanns också i ridhuset.
– Jag kände ju att det var mycket blod och så, men man får nog någon slags kick i de lägena. Min arbetsgivare fanns där hela tiden och hon såg nog hur illa det verkligen var, medan jag inte riktigt förstod allvaret. Även om jag kände att det var mycket blod som rann i ansiktet.
  
Ville avanmäla från tävling
Karin fick nästan omedelbart komma in på en första operation.
– Medan jag väntade på den ringde jag min arbetsgivare. Hon trodde nog inte att det var sant att det var jag som ringde. Men jag skulle ha träningar på kvällen som jag ville att hon skulle boka av, och så fick hon avanmäla mig från en tävling också, säger Karin och skrattar lite åt minnet.
– Det är ju helt sjukt egentligen, hur man fungerar i de där lägena. Där ligger man och väntar på operation och det enda man tänker på är att avanmäla från tävling…
Den första operationen tog ungefär sex timmar.
– Läkarna sade att det var ungefär som att laga ett trasigt äggskal utan lim. Så pass illa var det. Som tur var fanns det en riktigt skicklig kirurg på sjukhuset i Falun, tänk vilket jobb de gjorde. Sjukvården är fantastisk.
  
Inte bara vara hemma
Karin låg kvar på sjukhuset i ungefär två veckor. Ganska direkt när hon fick komma hem ville hon åka till stallet.
– Tack vare mitt intresse har jag hållit i gång ganska bra ändå, även om jag har fått ta lite i taget. Jag har försökt vara i stallet så mycket som jag har orkat med, det är viktigt att få vara en del av ett sammanhang. Och umgänget med hästarna har hjälpt mig tillbaka. Jag hade haft mer ont av att bara ligga hemma, det är jag helt säker på.
Ännu i dag lever Karin med ständiga smärtor i ansiktet. Hon har genomgått flera stora operationer, bland annat i näsan eftersom nässkiljeväggen var raserad.
– Jag ser ju ärren eftersom jag vet att de är där. Läppen ser lite ut som att ett ingrepp med botox har misslyckats. Men annars tror jag inte att det syns så mycket.
  
Tänker alltid på säkerheten
Karin är nu anställd på anläggningen där olyckan inträffade. Hon har aldrig funderat på att sluta med hästar.
– Nej, det har inte funnits i min värld. Däremot har jag blivit väldigt säkerhetsmedveten i all hantering, även om jag var det även tidigare. Och det vill jag gärna föra vidare till mina elever och i verksamheten på ridskolan. Jag hade hjälm på mig när jag longerade den där dagen och en olycka händer så lätt, det är ju flyktdjur vi håller på med.
Hjälmen ska användas vid ridning, longering och löshoppning, menar Karin.
– Och så försöker jag lära ut säker hästhantering. Även om det aldrig finns några garantier måste vi kunna umgås med hästarna på ett så säkert sätt som möjligt.
  
Fått ersättning från staten
För några veckor sedan fick Karin veta att staten beviljat henne ersättning för de skador hon fick den där dagen i mars 2013. Det är genom Kammarkollegiet ersättningen betalas ut, och det är just för att hon arbetstränade som hon kan få den här typen av ersättning, försäkringen gäller alltså för personer som ingår i någon typ av arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Läkare har bedömt att hon är invalid till sju procent.
– Men jag hade hellre varit utan de pengarna och sluppit vara med om den här olyckan, samt sluppit ständig smärta. Jag har fått en del reaktioner kring att jag får ut pengar och det känns lite tråkigt. Jag hade så mycket hellre varit utan både pengarna och olyckan. Men samtidigt är jag glad att jag lever över huvud taget.

Karin och hennes älskade Etus Hästak, som hjälpt henne att komma tillbaka. 

Ida Röök

redaktion@hippson.se