Text: Ida Röök
Foto: Privat
 
Marcus Wictorsson har under flera års tid tävlat på elitnivå i roadracing – en motorcykelsport där man kör på asfalt, snabbt. Riktigt snabbt för att vara exakt.
– Ja, det går relativt fort, topphastigheten ligger på kanske 300 kilometer i timmen. Du ligger ner i kurvorna och det handlar om en hårfin balans och precision för att inte köra omkull. Roadracing har alltid varit en stor del av mitt liv men efter en olycka valde jag att sluta tävla, berättar Marcus.
Sedan dess har han drivit eget företag och pluggat, men har alltid känt att han har saknat något i livet.
– Jag är en sådan person som alltid går "all in", med allt jag tar mig för. När jag inte tävlade roadracing längre hade jag svårt att hitta ro, jag hade liksom inget att engagera mig i. Det saknades något, förklarar Marcus.
  
Shettis smått skräckinjagande
Men så träffade han en tjej som hade en shettis. Vid ett tillfälle fick Marcus följa med ut i stallet för att pyssla om Bea, som shettisen hette. Ganska snabbt blev stunderna i stallet längre och längre, och fler och fler.
– Jag insåg ganska direkt att det var där jag ville vara. Fast jag var livrädd för den där hästen till att börja med, den var ju ändå 90 centimeter hög liksom och smått skräckinjagande. Men det var något som fascinerade mig, något jag inte kan sätta fingret på riktigt.
Innan mötet med Bea hade Marcus aldrig varit i närheten av en häst. Och han hade ingen relation alls till ridsporten.
– Jag tyckte nog som många andra att det var lite tramsigt det här med ridning. Hur kunde det vara något att hålla på med? Och mocka skit hela dagarna, varför vill man göra det?
Men ju mer han umgicks med Bea, desto mer visste han att han hade hittat hem.
  
Köpte en ridtravare
– Jag kände ju att hon var bra för mig, att jag blev en bättre människa när jag var med henne. Det där med harmoni och allt sånt. Det bara kom över mig, säger Marcus.
Han fick sedan tillåtelse att testa Beas hagkompis Gogo, som var en stor häst.
– Första gången jag red blev jag helt såld. För första gången sedan jag slutade med roadracing fick jag samma goa känsla i kroppen.
Marcus red sin kompis häst under en period, tränade för tränare och blev stadigare i sadeln. Men impulsiv som han är bestämde han sig ganska snart för att han måste ha en egen häst. Marcus första egna pålle blev Sulan, en sexårig före detta travare.
– Jag minns när vi åkte och tittade på honom, jag föll för honom direkt. Han var ju så fin. Alla mina vänner och mina föräldrar trodde att jag skämtade när jag sa att jag skulle köpa häst. De trodde att det var något trams som skulle ”gå över”.
Problemet var bara att han inte hade någonstans att ha Sulan, efter köpet hade han tre dagar på sig att hämta valacken.
– Så jag körde hem till min väns gård och bönade och bad inför hennes pappa att vi skulle bygga en box till i stallet. Sagt och gjort, vi jobbade dag och natt för att få boxen klar och sedan kunde vi ta hem Sulan.
  
Var ingen fara
Sulan var som sagt bara sex år gammal och inte riden alls. Så Marcus och Sulan fick lära sig tillsammans.
– Det var kanske inte en optimal förstahäst så här i efterhand. Men vi kämpade på.
Sulan hade en utläkt gaffelbandsskada och Marcus kände i ridningen att det var något som inte stämde. Han bokade tid hos en veterinär.
– Jag vet inte vad som hände med mig. Hela vägen dit bölade jag, jag trodde att jag skulle få avliva Sulan där och då. Det är kanske inte så macho och jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. När jag kom fram till veterinären fick jag lägga mig på en soffa medan de undersökte Sulan. Jag var verkligen helt förstörd.
Veterinären kunde konstatera att det inte var någon fara alls med Sulan.
– Jag kunde ändå inte trycka undan de där känslorna, så jag bölade i två dagar till.
Strax efter veterinärbesöket förstod Marcus att om han skulle komma vidare i sin ridning var inte Sulan den perfekta hästen för honom. Sulan såldes till en familj och Marcus har fortfarande kontakt med dem.
– De hör av sig hela tiden med bilder och filmer. Det blev verkligen bra både för mig och för dem.
Under perioden som följde red Marcus i flera olika stall och då på utbildade hästar. Bland annat var han medryttare på en före detta polishäst.
– Han var som en vattenbuffel, 1,76 hög. Och han var den räddaste polishästen jag någonsin har hört talas om. Men jag lärde mig mycket på honom också.
  
Snart debut
Marcus har nu landat i att han ska vara medryttare i ungefär ett år till, just nu rider han en hopphäst två dagar i veckan. Med Prinsen hoppas han snart debutera på pay and jump.
– Det går faktiskt ganska bra nu, vi har hoppat en meter. Jag har tidigare skojat lite om att jag ska rida Falsterbo, men vi får väl se hur det går med det, säger Marcus.

Marcus vill lära sig allt han kan och har en sadelbock i stället för stol vid köksbordet.
  
När han ska jämföra motorcykelsporten med ridsporten finns det många likheter.
– Inte minst det här med förberedelserna. En hoj måste ha nya däck när den ska ut på banan för att det ska fungera optimalt, en häst måste också ha allt fixat runt omkring för att kunna prestera. Dessutom är det många likheter när det gäller ridning och att köra hoj. Det här med att ha blicken långt framme och titta dit man vill hamna, till exempel.
  
Lade sig framåt
I ridningen har Marcus en fördel vad gäller sin balans sedan motorcykeltiden.
– Men på motorcykeln ligger du över styret vid acceleration, annars hade den lättat fram och ställt sig på bakhjulet i och med att du kör så snabbt. Så första gången jag galopperade lade jag mig raklång över halsen på hästen. Det kunde jag snabbt konstatera var helt fel. Och på motorcykeln vilar man tårna på fotpinnarna in i kurvorna så det här med att hälen ska ner var extremt svårt i början.
För att komma till rätta med det problemet har Marcus köpt en sadelbock som han har vid matbordet hemma i köket.
– Det är för att hitta känslan i kroppen liksom. Den har sadel och stigläder och så, säger Marcus.
  
Vill förstå hästarna
Om ett år satsar han på att köpa egen häst och sedan får han se lite var han landar i ridningen och i umgänget med hästarna.
– Det som är kärnan i alltihop är att jag har insett att jag mår så jäkla bra när jag umgås med hästarna. Med motorcykelsporten blev det till slut så att jag bara körde för att prestera, inte för att jag älskade att köra. Då blev jag besviken när jag kom tvåa på mitt sista SM. Så ska det inte bli med hästarna, utan jag ser att umgänget med dem är lika givande som ridningen. I stallet bryr jag mig inte om att telefonen plingar eller om andra måsten. Där stänger jag av allt annat vilket är så jäkla härligt, säger Marcus och fortsätter:
– Mitt mål är inte primärt att rida 1,60-hoppning, jag vill bli bra på alla delar av hästsporten. Inte minst på det här med att verkligen förstå hästarna och samspelet, horsemanship eller vad man kallar det. Det är det jag brinner för.

Se ett inlägg från Marcus Instagram-konto där han hoppar:   

Visa det här inlägget på Instagram

Idag fick jag testa att hoppa med Cessan! Segstartad polle som blev riktigt trevlig efter några språng:)

Ett inlägg delat av Marcus Mauritz Wictorsson (@m.wictorsson) 3 Nov 2019 kl. 9:51 PST

Ida Röök

redaktion@hippson.se