Text: Linnea Lindahl
Foto: Privat

Madelene Olsson, 29, är hästägare till en nordsvensk och bor tillsammans med sin dotter i Åre. Intresset för miljöträning med häst har varit en stor del av hennes liv i mer än tio år.
– När jag var 18 år träffade jag en person som hade lärt sig mycket om miljöträning via polishögskolan och hur de tränade hästarna där. Jag tyckte att det var häftigt hur man kunde träna upp sin närvaro med hästen och sin psykiska inställning till olika saker, berättar Madelene.
– Om man signalerar fara till hästen vid olika situationer så blir den rädd, men om man lär sig att inte signalera det kan man bidra till välmående. Det gjorde mig fascinerad, att man kunde lära sig att vara närvarande i stunden.

Pandemin blev ett hinder
I dag arbetar hon inom vården, men på sin fritid driver hon även eget företag och åker runt till olika stall för att hålla i miljöträning. Under våren var tanken att hon skulle åka runt i landet för att hjälpa olika ryttare.
– Vi köpte in material och har ett helt släp med olika saker med oss när vi åker runt. Beroende på om man har en häst som är markskygg eller huvudskygg så vill vi kunna erbjuda olika övningar som passar hela gruppen, säger hon.
I april hade Madelene tagit ut hela sin semester för att de skulle kunna åka runt i landet för att miljöträna. Men innan de kom så långt slog coronapandemin till.
– Det blev semesterstopp för vårdpersonalen i min kommun och en del av semestern blev indragen. Alla kurser fick ställas in. Vi hade bokningar på flera nya stall som vi inte varit hos tidigare, men det gick inte att komma iväg. 

Inspirerades av digitala utmaningar
Under sommaren deltog Madelene i en digital utmaning vid namn ”distansryttare på distans”, som Hippson tidigare rapporterat om. Utmaningen gick ut på att man skulle rida totalt 16 mil på åtta veckor i sin egen takt.
– Jobbet inom vården har varit tufft i år, så för mig var det den stora ”moroten” som tog mig igenom sommaren. Att ha ett mål att samla ihop sina ridna mil var för mig väldigt upplyftande, att ha något att sikta på, säger hon.
I slutet av sommaren, när ”distansryttare på distans”-projektet var slut, blev hon inspirerad och bestämde sig för att starta ett eget projekt.
– Jag frågade om folk hade varit intresserade av att göra en utmaning med miljöträning på distans och det skapade stort intresse.
Via en Facebooksida för utmaningen ”Jämtsäker Våghalsar på distans” skickades instruktioner ut till deltagarna och momenten genomfördes och filmades. Filmerna laddades sedan upp på Facebooksidan och alla deltagare fick en prisrosett hemskickad i brevlådan.
– Jag ville att alla skulle kunna vara med, både barn och äldre. Samtidigt ville jag hitta utmaningar som passar alla och som man kan utvecklas av, samtidigt som utmaningarna inte skulle innebära för stora risker. Tanken är att man får bestämma vad som är lämpligt för ens egen häst att genomföra, säger hon.
Den första utmaningen genomfördes i augusti. 300 personer deltog.
– Jag tänkte att om vi kommer upp i hundra personer så är det otroligt häftigt, så detta var över förväntan.
Den första utmaningen innehöll moment som exempelvis att stå stilla på något, som en speciell kartongbit, en bro eller en presenning. I ett annat moment skulle man rida med något som rörde sig, som exempelvis en flagga. I en annan utmaning skulle man gå förbi något som lät, som en gräsklippare eller en telefon med ljud.  
– Det blev väldigt uppskattat. Den yngsta tvåbenta deltagaren var ett barn på två år och den äldsta fyrbenta var 35 år gammal. Jag ville att alla skulle känna att de kunde vara med på något. 
Därefter bestämde hon sig för att göra utmaningen ännu en gång under två veckor i oktober. I höstutmaningen deltog 493 ekipage.


Gabriella Eriksson och hennes häst Jack är inte rädda för varken vattenmattor, små broar eller stora örnar. 


Josefin Westergren och hästen Lil Mac Magnum "Mange" visar upp utmaningen som gick ut på att kliva upp på ett upphöjt föremål. Godis och beröm!

Vill vända sig till bred målgrupp
– Jag har hållit på med ridsport hela mitt liv och tycker att det är fantastiskt att man lär sig att ta egna initiativ och får självförtroende. Men samtidigt har jag märkt att jag är en av dem som hamnar i den kategori av ryttare som lätt faller bort. Jag vill inte hoppa eller tävla i dressyr. Jag kan köra, men det finns inte så mycket körtävlingar där jag bor. Det finns en stor kategori ryttare som inte vill tävla alls och tanken med den här utmaningen var att sprida möjligheter i en tid som i år har varit ganska begränsad.
– Det är en inofficiell tävling och tanken är inte att man ska pressa sina gränser eller jämföra sig med andra, för alla har olika förutsättningar.
I höstutmaningen kom hon på nya moment, som att rida tre kilometer distans i sin egen takt utifrån sina egna förutsättningar. De gjorde även moment som kunde göras med häst från marken.
– Det är inte alla som kan rida på sin häst. Kanske har man en liten ponny eller en häst som är konvalescent. Tanken med alla övningar är att hästen ska vara följsam i momentet och att det ska vara trevligt att titta på. Hästen ska vara lugn och visa intresse. 
Ett annat moment innebär att ekipaget går fram till en postlåda, antingen öppen eller med lock, ställer sig avspänt bredvid och postar ett brev.
– Vissa har byggt egna brevlådor i wellpapp som de har målat och satt upp på en stolpe i ridhuset för att träna. Väldigt kreativt, när alla kanske inte har tillgång till att rida till en brevlåda.

Inspirerar i en socialt begränsad tid
– En del har skrivit att det är med vemod som de skickar in sin sista utmaning, och jag känner igen känslan. Det är så roligt att göra utmaningarna och det känns lite tomt när man inte längre har ett mål att jobba mot. 
Madelene är glad för responsen hon fått från deltagarna.
– Folk hejar på varandra och stöttar, det är verkligen god stämning och alla håller god ton, vilket inte alltid är fallet i olika Facebookgrupper. Men här peppar och lyfter alla verkligen varandra i en tid som annars är socialt begränsad.
Madelene avslöjar att hon vill fortsätta med fler utmaningar framöver.
– Jag tror att det blir en julutmaning också, som kommer att sträcka sig över december och januari. Jag hoppas ju på att jag kan åka runt och ha kurser som vanligt igen någon gång nästa år, men vi får se hur det blir.


David Axemo deltog tillsammans med utmaningens yngsta fyrbenta som är sex månader gammal.


Momentet "the square of fear", eller "fyrkanten av rädsla" gick ut på att låta hästen stå avslappnat i en valfri fyrkant. Kelly Björklund och Studsdals Vanille klarade momentet fint.