Text: Hege Hellström
Foto: Privat
  
Jörgen ”Julle” Norling, pappa till Christel Norling, red på ridskola som barn.
– Det var väl jag som lurade dit henne och hennes lillsyrra, de var fem och tre år gamla och jag fick leda runt dem på en ponny. Båda föll för hästar men det var Christel som hade det riktiga suget. Hon levde för hästarna, de var hennes grej, säger Julle.
Efter några år på ridskola köpte familjen en häst, då var Christel i tolvårsåldern.
– När vi tog bort den efter tio år var det ledsamt och hon hade ingen större lust att fortsätta. Men efter tre månader köpte hon en häst. På slutet hade vi två, som vi skaffade som unghästar. Jag har varit med på träning, på tävling och har hjälpt till i stallet så fort jag har kunnat för jobbets skull.
  
Trodde att det var ischias
Men i dag blir det få tävlingar för Julle. Christel har gått bort i cancer.
– Eftersom vi hade samma intresse, med hästar, är det jädrigt tungt med perioden när tävlingarna drar i gång.
Det hela började med att Christel fick lite ont i ryggen och benen.
– De trodde att det var ischiasnerven, hon gick ett drygt halvår med det onda innan man gjorde en magnetröntgen. Och då var det cancer. Sjukdomen smyger sig på och det på olika sätt, det kan verka som en annan sjukdom och det är det som är så jävla otäckt, säger Julle.
Första gången var det livmoderhalscancer, och mellan strålbehandling och cellgifter tränade Christel.
– Hon hade magsmärtor hela tiden men tävlade 1,10 och 1,20, berättar hennes hopptränare E-G Haking.
  
Bjöd in till en stor fest
Efter ett år kom det fram att det var cancer igen. Och ny behandling.
– Förra sommaren, då var hon väldigt svag men ville så gärna rida upp i klasserna. Hon satte upp Cissi Österblom, som kan rida ihop en rejäl häst. Och så gick Christel in på eftermiddagen och kvalade till finalen som avgjordes i 1,30 eller 1,35. I finalen gick hon in och fick fyra fel, berättar Haking.
I slutet av sommaren var Christel i gång igen. Nu hade hon två hästar och skulle satsa ordentligt. Julle funderade på att köpa gård och Christel planerade för sin 30-årsfest i oktober.
Runt hundra personer kom till Teaterskeppet i Stockholm för festen. Det var få av gästerna som visste vad Christel hade fått reda på ett par veckor tidigare, cancern var tillbaka.
– Hon ville inte påbörja behandlingen även om det var bråttom, Christel ville inte se ut som ett vrak när hon skulle ha sin 30-årsfest. Hon höll ett fantastiskt tal, det var så mycket ungdomar, säger E-G.
  
Lev livet för dagen
Talet gick ut på att leva för dagen och att uppskatta det som är. Att inte springa på i ekorrhjulet.
– Det är så Christel har levt hela tiden, hon var en riktigt glad skit. En glädjespridare.
E-G tänker att talet kanske var extra nyttigt för hästmänniskor.
– Ja, för att vi har såna fasta rutiner och hetsar i vårt ekorrhjul. Det är hästarna i tid och otid, och självklart ska de skötas. Men vi glömmer ofta oss själva, vi glömmer stunden. Jag upplever att talet blev en otrolig käftsmäll. Alla stannade upp och blev berörda på ett sätt som inte är så vanligt.
I oktober var Christel nära en häst för sista gången.
– Medryttaren och Julle körde upp hästen till Benhamra. Christel var extremt svag och hade massor med smärtor. Hon låg alldeles vid sargen för att kunna titta på träningen. Jag glömmer aldrig hur blek och tunn hon var, och den där urholkade blicken, säger E-G.
    
Ramlade ihop i duschen
Så, en tisdag, fick E-G ett sms från Julle.
– Det stod ”det blir ingen träning i morgon och jag orkar inte prata om det”. Så ringer Julle mig på torsdagen och berättar att de hade varit på KS. Christel hade ramlat ihop i duschen och hon hade fruktansvärda magsmärtor. Läkarna konstaterade att tunntarmen hade spruckit. Cancern hade tagit sönder hennes tunntarm. De vågade inte buköppna henne och Christel åkte direkt till palliativ vård på Stockholms sjukhem, berättar han.
För pappa Julle fanns det ändå en sak som var positiv.
– När hon vårdades i hemmet hade hon så ont, så fruktansvärt ont, det var för jäkligt att se när ett barn har sådana smärtor och man inte kan göra något. På Stockholms sjukhem fick hon smärtlindring så att hon slapp det onda.
De sista dagarna blev alltså smärtfria, och fyllda av besök av familj och vänner. Christel somnade in den 18 december.
  
Samma dag som KG
Begravningen hölls den 26 januari. Nu hade familjen hyrt Teaterskeppet och lagt till hemma i Vaxholm, där minnesstunden hölls för 160 personer.
– Det blev en fin stund, säger Julle.
– Begravningen blev något utöver det vanliga. Det var mangrant uppställt, samma dag som KG Svensson begravdes. Christel klockan ett, KG klockan två. I mitt fall var det klart att jag skulle vara hos Christel, jag hade följt familjen så nära och visste att KG hade många som kunde ta hand om honom, säger E-G.
Tränaren hade talat på Christels 30-årsfest.
– Men jag pallade inte att hålla tal på begravningen, det gick inte. Christels pappa höll tal. Julle sa hur fel det var, han hade trott att han skulle hålla tal som brudens far. Han berättade också om en resa när hästlastbilen gick sönder och Christel drog på sig meckaroverallen och sa ”gå in och ät du, så fixar jag det här”.
  
Sponsrar en klass
Christels lillasyster Antonia talade om hur roligt de hade haft och att de alltid gjorde saker som var annorlunda. Hur Christel kunde ta ut svängarna, leva i nuet och ge till andra.
Smärtan avtar inte, berättar Julle.
– Hur man lever med det här? Ja du, jag vet inte, det är så svårt att förklara. Man försöker ju, jag har en dotter till som jag måste tänka på. Annars är det tungt, man tänker på henne, det går inte många minuter eller timmar. Hon finns med där hela tiden. Det här gjorde vi, hon skulle vara med. Man måste lära sig att leva med det. Det är skitjobbigt.
Ett sätt att hålla minnet vid liv är att sponsra en klass (klass 12, avdelning B, en 1,10, där avdelning A sponsrades av EA Hästsport – reds anm.).
– Christels favorittävlingsplats var Sundbyholm, så vi i familjen valde den. Vi ska försöka hålla det som en tradition, försöka sponsra varje år.
En liten tröst för Julle är att se Christels hästar. Den ena ska säljas, till medryttaren. Den andra ska han själv äga och Christels kompis rida.
– Som minne eller vad jag ska säga. Jag får åka med när den tävlar, jag var i Jönköping och tittade för 14 dagar sedan. Jag gillar ju hästar. Det är som ett litet minne kan man säga, säger Julle.
  
Tidigare på Hippson.se: Cancern får inte stoppa livet
Sundbyholm: Start- och resultatlistor i helgen

Redaktion Hippson

redaktion@hippson.se