Text: Jennie Börs
Foto: Privat

I slutet av augusti kom beskedet att dressyrdomaren My Jeppson Lindkvist stängdes av från sitt uppdrag i 18 månader. Anledningen var att Svenska ridsportförbundet ansåg att My bröt mot de etiska reglerna genom ett inlägg hon skrivit i en diskussionstråd på Flashback.
Turerna kring avstängningen har sedan varit många. Inledningsvis gick beslutet inte att överklaga, men efter protester i sociala medier kunde ärendet överklagas till Riksidrottsnämnden. Avstängningen hävdes eftersom beslutet hanterats av det juridiska utskottet i stället för i disciplinnämnden. I början av november meddelade förbundet att de inte skulle ta ärendet vidare.
– Jag har inte riktigt landat i det här än. Det är lite på gott och ont, för på ett sätt hade det varit skönt att sätta punkt, lägga det här bakom mig och gå vidare. Samtidigt är det ett ämne det absolut inte får sättas punkt för. Jag gör nästan mer intervjuer nu och jag är väldigt glad över att det här uppmärksammas både av riks- och sportmedia, säger My och fortsätter:
– Även om mitt ärende är utagerat finns ämnet om utsatta tjejer inom ridsporten kvar på kartan. Att jag har kunnat bidra med det känns väldigt bra.

Stärkt av stödet utifrån
Även om My kan se en vinning poängterar hon å andra sidan att hon mått väldigt dåligt under hela processen. Hon beskriver att det varit en fruktansvärd tid och att hon haft flera ångestattacker.
– Det här har varit mycket på bekostnad av mitt mående, men på ett annat sätt har det som sagt varit värt det. För att det ska kunna bli en förändring inom sporten måste ämnet väckas och bli en diskussion.
Något som stärkt My väldigt mycket i allt är det stöd hon fått utifrån. Inledningsvis vågade hon inte berätta offentligt att hon var under utredning. När beskedet om avstängningen däremot kom, valde My däremot att skriva ett inlägg i sin blogg.
– Jag var absolut förstörd och det går inte att beskriva hur dåligt jag mådde. Min tanke när jag skrev om det offentligt var att jag skulle få mycket hat, men i stället fick jag så mycket positiv respons. Jag blev väldigt glatt överraskad och den här reaktionen tror jag inte att jag hade fått för fem år sedan, säger hon och fortsätter:
– Det har skett ett skifte inom sporten, att kvinnor vågar gå ihop och säga ifrån. Jag är därför väldigt glad över att jag vågade berätta.

Har blivit mer eftertänksam
Med facit i hand kan inte My säga att hon ångrar inlägget på Flashback, även om det hade kunnat bespara henne mycket på ett personligt plan. Hon menar att värdet det givit för sporten och utsatta tjejer väger tyngre.
– Möjligtvis att jag hade kunnat skriva det på ett smartare sätt, men samtidigt vette tusan. Det hela är väldigt kluvet för mig.
I dagsläget förklarar My att hon på å ena sidan är mer försiktigt med om vad och hur hon uttrycker sig på internet. Å andra sidan vill hon fortfarande vara med i diskussionerna.
– Jag tänker efter ännu mer i dag innan jag skriver. Det är jättesvårt, för går jag in i ett kommentarsfält känner folk igen mitt namn nu. Jag måste därför vara ännu mer noggrann med hur jag uttrycker mig, för med vill jag gärna vara.

"Vill fortsätta ge en röst"
En anledning till att My fortsatt vill göra sin röst hörd är för att kunna hjälpa de som inte själva vågar. Hon menar att just diskussionerna är oerhört viktiga för att kunna nå en förändring.
– Jag vet att det hade varit lugnare för mig själv om jag låtit bli och min självbevarelsedrift är nog ganska låg, för jag går in och tar krigen mot bättre vetande. Där tror jag snarare att jag behöver hitta mina strategier för hur jag ska föra mig. Jag har inte blivit rädd av allt som hänt, utan snarare stärkt genom att jag fått så mycket stöd, säger My och fortsätter:
– Att exempelvis hamna på den här maktlistan handlar inte bara om mig, utan om den enorma respons jag fått. Det finns ett systerskap i sporten som gör att jag vill fortsätta att ge en röst till de som inte vågar eller kan. Kan jag ge dem en röst har jag gjort något bra i mitt liv.

Samtalat med SvRF:s ordförande
Innan det stod klart att Svenska ridsportförbundet la ner fallet om Mys avstängning talades hon och förbundets ordförande, Ulf Brömster, vid via telefon. Enligt My blev det då tydligt att de har väldigt skilda bakgrunder inom sporten.
– Jag tror det är en del av problematiken. Han kommer in som vuxen man i ridskole- och styrelsevärlden, medan jag har en klassisk uppväxt för en tjej som råkar illa ut. Jag har sett världen från en ungs tjejs perspektiv, även om jag aldrig blivit utsatt själv har jag varit väldigt nära det, säger My och fortsätter:
– Det gör att jag och Ulf har väldigt olika perspektiv på det här. Jag hoppas att han tog till sig vad jag berättade, för det var ett bra samtal. Och jag är helt säker på att Ulf vill göra något bra av det.

Stadgarna behöver ändras
I framtiden vill My se att en stödlinje inom förbundet öppnas, dit personer som blivit utsatta för sexuella övergrepp och osunda relationer kan vända sig. Där önskar hon att en person som unga kan skapa förtroende för arbetar.
– Dagens ombudsman är alldeles för trubbig. Vi vet att det är ett känsligt ämne och utsatta medlemmar måste kunna få stöd och hjälp, så att de vågar höra av sig.
Något annat My lyfter är att stadgarna behöver ändras. Hon menar att stadgarna behöver förtydligas så att det inte finns möjlighet för en tränare att ha relationer med sina elever.
– Det behöver vara övergripande och gå bortom diplomerade tränare, även licensierade ryttare bör räknas in. Stadgarna måste finnas där så de finns att ta till när något händer. Det får inte bli som i de senaste fallen, att förbundet försöker göra något men det finns inget stöd i stadgarna. Och det här måste göras omgående, inte om tio år och heller inte om sex månader.