Text: Ingrid Bosseldal
Foto: Adobe Stock

Ridsporten har något så ovanligt som en alldeles egen skönlitterär genre, hästboken, med sina alldeles egna kännetecken och med generation efter generation av intensivt läsande läsare. När författaren Marie Helleday Ekwurtzel under Linnéuniversitets hästbokskonferens beskrev sin lättlästa bokserie om islandshästen Glimma, så prickade hon in mycket av det som kan sägas utgöra genrens typiska drag: vanskött och misshandlad häst räddas mot alla odds av ung, oerfaren flicka. Flickan, Lilly, står i romanens inledning i stallkulturens periferi, drömmer och hoppas. Så kommer Glimma som omhändertaget jourfall till ridskolan, och hur tovig och mager hon än är så är hon vacker i Lillys ögon. Långsamt och med mycket äpplen och morötter vinner Lilly Glimmas förtroende. Och därmed har bokserien (just serieformen är också typisk för hästbokgenren), kickat igång och kan ge sig hän i klassiska hästbokäventyr: långritter, tävlingar, medeltidsspel och tjuvar. Därtill lite kärlek och hovrande över alltihop: skräcken för att den ursprungliga onda människan, den som gjorde Glimma så illa, ska dyka upp och göra anspråk på Lillys bästa vän.

Förenar realism och fantasi
Ett annat sätt att sammanfatta genrens innersta kärna är att den beskriver relationen mellan människa och häst, kompanjonskap över artgränser och sammansmältningen av hårt arbete och starka känslor. Eller, som en av konferensens arrangörer, författaren Malin Eriksson Sjögärd, flera gånger uttryckte det, en förening av realism och fantasi. Detta det genretypiska, i alla sina variationer, kan vara både hästbokens styrka och svaghet – och var en av de saker som många återkom till i flera av programpunkterna under konferensen. Kan och vill vi förnya genren? När upphör en bok om hästar att vara en hästbok? Vill vi verkligen bara läsa nya versioner av Britta och Silver, om och om igen?

Ofta nedvärderad genre
Hästboken har ju i perioder tillmätts ett begränsat konstnärligt värde: Mallade långserier med grunda karaktärer har inte stått högt i kurs och relationen mellan flicka och häst har ömsom ansetts vara romantiserad och förljugen, ömsom fråntagits sitt egenvärde och förståtts som en förövning för den heterosexuella parrelationen. Men det finns ju också en helt annan bild och helt andra tolkningar. Litteraturvetaren Moa Matthis har många gånger visat hur hästboken hyllar hästtjejers förmåga att sätta en annan varelse främst och på så vis utträda ur en samtid och kultur som annars uppmanar till individualism och egoism.  Författaren Gertrud Hellbrand, en av få som skriver hästböcker för vuxna, har framhållit att hästboken och ridsporten är karaktärsdanande och förbereder läsare och utövare för att hantera allt från ett störtande flygplan till demokratins sammanbrott. Och författarna och litteraturvetarna med mera Anna Nygren, Katja Timgren och Malin Eriksson Sjögärd skriver i sitt manifest för hästboken från 2017 att hästboken lär sina läsare saker om livet, om litteraturen, om språket och om världen. På senare år har forskare också ställt själva relationen människa och häst i fokus för analysen av hästboken. En av dem, Ann-Sofie Persson från Linköpings universitet, sa under konferensen att hästboken ibland ger röst åt det som hon kallar för ”det tystade subjektet”, det vill säga hästen.

Varför uppmärksammas inte genren av ridsporten?
En fråga som inte direkt adresserades av konferensdeltagarna men som är väl värd att ställa, är varför inte ridsportens organisationer själv gör mer av detta unika som det innebär att ha en egen litterär genre. Var är den kvalificerade bevakningen av nyutkomna hästböcker i sportens egna organ? Var är intervjuerna med hästbokförfattare och samtalen mellan läsarna? Var är de årliga utmärkelserna till årets skönlitterära och facklitterära hästbok och den högtidliga utdelningen av dessa priser på typ ryttargalan? Här måste det ändå finnas hur mycket som helst att göra. Och vinna.

Tidigare på Hippson.se
Från Black Beauty till Sigge – de vill kartlägga 1 500 hästböcker