Text: Annika Grundberg
Foto: Privat

”Rune” som han kallas till vardags är en nioårig valack som har funnits hos familjen Sjödin i fyra år. Dottern Andrea har tävlat honom upp till medelsvår dressyr men förra året föll han ur.
– Han fick borrelia och han gick i en hage granne med ett 60-tal kor vilket stressade honom enormt, berättar Andreas mamma Margareta.
De trodde att stressen och borrelian, i kombination med att han är svår att hålla i hull, gjorde att han föll ur. Men när han snubblade på tävling förstod de att något var fel. Rune ömmade i ryggen men var aldrig halt. En equiterapeut behandlade honom och de åkte till veterinär.
– När vi kom till veterinären i februari sa han att det var det värsta han sett, berättar Margareta.
Rune har täta tornutskott på ett ställe i ryggen och där hade det blivit en kraftig inflammation mellan samtliga. Enligt veterinären var det inget annat att göra än att ta bort Rune.
– Vi fick ett par dagar på oss och åkte hem helt förtvivlade. Men vi frågade veterinären om det gick att göra honom smärtfri och så bestämde vi oss för att ge det ett försök.
Andrea, som tävlat honom, fick nu i stället jobba sin häst från marken. De har lett honom med equiband, tömkört och longerat med chambon, masserat, tränat med bommar  och bytt till en bomlös sadel bland annat.

Smärtfri och ridbar
Veckan efter midsommar blev så Rune friskförklarad. Inflammationen är borta och han är smärtfri. De täta tornutskotten, så kallade kissing spines, är där de är, men de gör inte ont i dagsläget.
– Jag rider honom igen, kanske tre dagar i veckan. Före skadan var han klar för medelsvår b men den styrkan har han inte i dag, säger Andrea.
Familjen Sjödin har en egen gård och därför var det aldrig någon diskussion kring att låta Rune vara kvar.
– Vi älskar hästen och vi har möjlighet att ha honom hemma. Vi har fler hästar som Andrea kunnat rida på. Hon gick sista året på gymnasiet och det var aldrig aktuellt med en ny häst då hon ska läsa vidare. Så jag får rida Rune så får vi se vad som händer sen, säger Margareta.
Och det är inte bara familjens tvåbenta som är glada.
– Han är en stor personlighet och ranghög så han behövs i flocken, jag vet inte hur de andra hästarna skulle klarat sig utan honom, säger Margareta.