Text: Anki Yngve
Foto: Vilbert Idrizovic (ovan till vänster) och Privat
  
Pontus Söderlindh i skånska Fjälkestad är en talangfull, ung ryttare med höga ambitioner. För ett och ett halvt år sedan upptäcktes dock en elakartad form av cancer i hans hjärna och så småningom metastaser i ryggmärgen. På torsdag den här veckan genomgår han sin sjunde operation, mellan de kirurgiska ingreppen har han både behandlats med strålning och cellgifter.
  
Ville göra något konkret
Då grannen, tränaren och vännen Mimmie Faijermo fick höra att Pontus drömde om att kunna bjuda sin familj på en semesterresa till solen – efter allt tufft de har gått och går igenom – började idén om en insamling att gro. Hon visste att både Pontus och hans mamma Anna Forsell jobbar dygnets alla vakna timmar för att ekonomiskt kunna driva den lilla gården med hästarna, något som blir extra tufft i en situation som denna.
– Vi bor granne med familjen sedan sju år tillbaka och har alltid haft dem nära, vi har haft en väldigt fin relation. Så när detta hände i början av förra året kändes det extremt tufft, det här är en familj man om någon vill hjälpa om man har möjlighet, säger Mimmie.
Insamlingen pågår augusti ut, den går att följa på Facebook och sker via Swish och bankinsättningar. Målet är att få ihop 40.000 kronor till resa och fickpengar. Bland dem som bidrar med 200 kronor eller mer kommer det att lottas ut en träning för Peder Fredricson, alternativt en rundvandring med Peder på Grevlundagården.
  
Betyder oerhört mycket
Mimmie berättar att hon på nära håll ser hur Pontus och hans familj kämpar för att få ihop allt.
– Jag är helt överväldigad och rörd över hur mycket stöd som har vällt in via insamlingen på bara några dagar. Det här är en familj som väldigt gärna hjälper andra, men de är ovana vid att själva ta emot hjälp.
Självklart pratade hon med familjemedlemmarna innan insamlingen drogs i gång.
– De tyckte nog att det kändes lite jobbigt först. Men jag förklarade att det faktiskt är jag som ber om hjälp för att kunna ge dem något de verkligen förtjänar, inte de själva. De har successivt fått vänja sig vid tanken. Och stödet och att så många bryr sig betyder oerhört mycket.
  
Svårt att veta hur man kan stötta
Mimmie kan nästan uppleva att många, som har följt Pontus genom åren på träningar och tävlingar, känner en form av lättnad i att nu få bidra med något konkret.
– Det som har drabbat honom har berört väldigt många och det är svårt att veta hur man ska hjälpa till, även om man vill.
Ert mål med insamlingen är 40.000 kronor. Kommer den att avslutas när målet är uppnått?
– Jag tänker att vi fortsätter till det slutdatum vi har satt upp. Läget är så pass ansträngt att om folk vill bidra även till annat än själva resan, för att hjälpa familjen, ska de självklart få göra det. Så varje bidrag är välkommet, även om det är över den summa vi har angett som mål.
  
Allt har handlat om hästarna
När Hippson når Pontus Söderlindh på telefon är han i stallet och håller på med familjens hästar. Han berättar att han först blev tveksam när Mimmie Faijermo kom till honom och berättade om idén med insamlingen.
– Det känns konstigt när det är en själv det handlar om. Jag har dock förstått att många vill hjälpa till och är ärligt talat rätt chockad över att det har blivit så uppmärksammat så snabbt. Visst, jag hade ju gjort samma sak om det hade gällt någon annan. Men som sagt, när det är man själv som får hjälp känns det ganska ovant…
Har du varit på många utlandsresor?
– Nej, verkligen inte, senast jag och mamma var på semesterresa var jag sex år gammal. Sedan dess har allt handlat om hästarna, vi har varit i Danmark när min syster Emma har tävlat där, men inga andra semestrar.
  
Råkade nämna sin dröm
Pontus berättar att hans mamma både jobbar som ordningsvakt och i vården för att kunna behålla gården och stötta sina barn i deras satsningar. Han har funderat lite på om han skulle kunna jobba ihop pengar för att bjuda henne på en resa, efter allt som har hänt. Det var alltså det han råkade nämna för grannen Mimmie Faijermo.
Och nu ser det faktiskt ut som att en resa kan bli av. Har du funderat på resemål…?
– Nä, det vet jag inte, jag har inte tänkt på det alls faktiskt. Allt har gått så fort! Jag tänker att jag ska skriva en hälsning till dem i Facebookgruppen efter operationen och tacka. Men det här med att skriva på sociala medier är inte riktigt min grej...
  
Huvudvärk och synstörningar
När vi hörs har Pontus precis hoppat av en häst som är på väg tillbaka efter en skada, den senaste tiden har han själv inte kunnat rida fullt ut i och med operationerna. Det hela började för ett och ett halvt år sedan med att ryttaren fick ont i huvudet.
– Sedan reagerade mamma på att jag inte kom ihåg grejer. Och synen kom och gick ibland, den försvann liksom ett par sekunder och kom därefter tillbaka, berättar Pontus.
Han var hos läkare men är en sådan där person som inte gärna söker hjälp eller ”klagar” på smärta. Till slut krävde dock en av mammans kollegor i vården, som hade träffat Pontus, att det skulle göras en röntgen av huvudet.
– Då upptäcktes tumören som är grad 4 på en skala mellan 1 och 4. Ligger de på 1 eller 2 brukar de kallas godartade, säger Pontus.
  
Spridning till ryggen
Mellan operationerna har han både jobbat, ridit och tävlat. Även under de perioder han har gått på strål- och cellgiftsbehandling. Under tävlingarna i Skyrup i maj – där Pontus hoppade 1,40 – hade han väldigt ont i ryggen. Läkaren upptäckte senare metastaser i ryggmärgen som nu har opererats bort.
– Jag är inte den som lägger mig i första taget och många tycker nog att jag är knäpp som kör på. Men så länge det går och jag tycker att det är kul vill jag rida, säger Pontus och fortsätter:
– Det är det här jag brinner för och vill, att jobba och rida, så det fortsätter jag med så gott det går. Man kan liksom inte göra så mycket annat än käka de mediciner de ger en och hålla på med det man tycker är roligt.
Han jobbar till vardags på Jula i Kristianstad, under de perioder Pontus har gått på strålning har han kunnat anpassa arbetstiderna.
– Då har jag antingen börjat extra tidigt och gått på strålning på eftermiddagen. Eller så har jag hängt på låset när onkologen öppnar och har gått till jobbet efter det.
Men mår man inte fruktansvärt illa efter en strålbehandling?
– Det är nog lite olika hur illa man mår, jag har gjort det så många gånger nu att jag har vant mig. Men visst, man kan bli illamående och väldigt trött. Eller tappa aptiten.
  
Ytterligare operation väntar
På onsdag åker Pontus in till sjukhuset igen för att undersökas inför nästa hjärnoperation, som alltså sker under torsdagen.
– Så jag har bytt dag på jobbet, jag skulle egentligen ha jobbat onsdag men tar tisdagen i stället, berättar han.
Efter operationen har läkarna sagt att han kommer att behöva minst två veckors paus från allt.
– Så jag har sagt till chefen på jobbet att jag troligtvis är tillbaka efter två veckor. Men jag ringer honom när jag har fått eget rum efter operationen med mer exakt besked, på övervakningen direkt efteråt är inte mobiltelefoner tillåtna…
   
Krävdes viss övertalning
Även Pontus mamma Anna Forsell var kluven när Mimmie Faijermo först berättade om insamlingen.
– Det är lättare att ge än att ta emot, det är så man är uppfostrad, så det krävdes lite övertalning. Men jag vet ju samtidigt att det är så här de är, mina fina grannar… Och i och med att detta har fått sådan spridning kanske Pontus historia kan hjälpa någon annan också, som är i en liknande situation, säger hon.
Anna berättar hur sonen i perioder har gått upp fem på morgonen för att åka och jobba 06.00 till 15.00. Sedan har han åkt direkt till Lund, dit familjen har cirka en och en halv timmes körtid, för att strålas och därefter har han ridit på kvällen.
– Folk här omkring har döpt honom till ”Night rider” för att han rider så sent. Och läkaren har kallat honom för onkologens envisaste patient, men det är det här han brinner för. Att jobba och att rida…
  
Fotnot: Projektet "Fight for Pontus" drivs av Annelie och Fredrik Arnell, samt Mimmie Fajermo och Nilspetter Eng.
  
Facebooksidan Fight for Pontus

Anki Yngve

redaktion@hippson.se