Ur kapitlet "Rolf-Göran Bengtsson":

Ägaren till Casall var nära att ge upp. Tävling efter tävling slutade med att ryttaren flög av, att den femårige hingsten försökte fly från banan eller att ekipaget vägrade ut sig. Nu krävdes ett mirakel för att rädda avelsvärdet. Chefen för det tyska Holsteinerförbundet fick idén att fråga Rolf-Göran Bengtsson.

”Första gången man sitter upp får man en bra eller en dålig känsla. Med Casall fick jag direkt en bra känsla. Jag märkte snart var skon klämde – han var harig och behövde någon som göt mod i honom."
Casall var inlärd att gå med nacken böjd och hängande tygel. I början ville Rolf-Göran ändra så lite som möjligt och nöjde sig med att korta tygeln.
”På så vis kunde jag styra emot när han försökte vända på fläcken. Jag fick honom att stå kvar och titta på det som var otäckt och självförtroendet växte. Det var min lycka att ingen annan hade fått ordning på den knuten.”
  
För Rolf-Görans del fanns det en osedvanligt stor erfarenhetsbank att ösa ur.
”Vid det laget hade jag ridit många hingstar och befunnit mig i alla möjliga och omöjliga situationer. Den ena gången löste jag det si och den andra gången så.”
Rolf-Göran skyndade långsamt med Casall. I nästan ett helt år arbetade han bara på att klara hinder ett och två på träning. Det var alltid de värsta att komma över.
”Vi tog ett språng, vi tog två. Jag höll om honom och överförde mitt lugn. Beteendet satt i långt upp i åren. Jag fick alltid stötta lite mer i början av banan och sedan kom modet ikapp honom.”
  
De smög igång tävlandet i lägre klasser och debuterade i Grand Prix först när Casall var nio år gammal.    
”Jag tror han kände en trygghet hos mig, att jag skulle skydda honom från fåglar, fladdrande flaggor och annat som han såg som potentiellt farligt. Han vågade utmana sina rädslor och kunde fokusera bättre och bättre på sitt arbete.”
Casall hade både förmågan att hoppa högt, kämparviljan och egenheten att vara lite rädd om sig.
”Han ville för allt i världen inte slå sig, vilket var bra så länge det handlade om att lyfta benen över bommarna, men han kunde också konsten att pjoska med sig själv. Fick han ett pyttelitet sår blev han halt med en gång.”
  
Ett balltramp på hovens baksida gjorde att det guldtippade ekipaget missade OS-finalen i London 2012.
”Såret var litet som en enkrona, och de flesta hästar skulle säga: 'Aj, aj' och köra på ändå. Men inte en försiktig herre som Casall.”
Så fort såret var läkt radade de upp nya topplaceringar. Vid EM i Herning 2013 var det Rolf-Göran och hans bruna hingst som säkrade lagbronset åt Sverige.
”Han var som två olika personligheter. På tävling kunde Casall ligga och vila i boxen totalt oberörd och hade inget behov av att markera revir. Därhemma hade han rollen som stallets boss. Ville ha koll på allt och kunde vara väldigt aggressiv mot andra hingstar.”
  
Våren 2017 gick den då artonårige stjärnhästen i pension. Efter att ha tagit adjö av sina svenska fans vid Gothenburg Horse Show avslutade Casall sin karriär med en Grand Prix-seger i Hamburg.
”Det var känslosamt. Vi hade ju hängt ihop i över tolv år, rest jorden runt och upplevt så mycket tillsammans. Egentligen visade han inga tecken på att han ville sluta. Han var sundheten själv, men jag ville inte ta några risker med hans hälsa.”   
  
Numera njuter Casall av livets goda i hagen hos Holsteiner Verband. Han är den av deras hingstar som blivit mest använd till avel.
”Att han kunde hålla sig kvar i toppen under så många år tror jag beror på att vi tog det lugnt i början av hans karriär. Nu får vi hoppas att hans avkommor också ska lyckas väl”, säger Rolf-Göran som redan gör succé med sonen Oak Grove’s Carlyle och som även hyser hopp om stofölet efter Casall som han fick i gåva av Holsteinerförbundet vid avtackningsceremonin i Hamburg.

Författarna Amelie Ehrensvärd Cardell och Susanne Martinelle.

Om boken
I Nära samspel med hästar – den finstämda kommunikationen tar Amelie Ehrensvärd Cardell och Susanne Martinelle med läsaren till stallet hos de främsta mästarna inom hoppning, dressyr, trav och galopp. Medverkar gör – bland många andra – Peder Fredricson, Tinne Vilhelmson Silfvén, Stig H Johansson och Per-Anders Gråberg. I spännande samtal delar Sveriges hästelit med sig av sina tankar om och erfarenheter av hur man lyssnar på sin häst, hur man gör sig förstådd och om vikten av att ta hänsyn till varje hästs unika behov.
Här får du tag i boken