Enligt Sveriges Radios granskande program Kaliber produceras många hästprodukter i fabriker i Indien, där arbetare jobbar under dåliga arbetsförhållanden och utsätts för risker. Detta pågår trots att de svenska företagen som säljer prylarna har uppförandekoder som de menar kontrolleras.
Kaliber har varit på plats i några av de indiska fabriker som svenska företag använder sig av, och blottlägger hur en bransch som omsätter hundratals miljoner fungerar på bekostnad av fattiga människor och miljö långt härifrån.
Det är en granskning i två delar av reportrarna Matilda Eriksson-Rehnberg och Veronika Karlsson, som döpts till ”Made in India – om ridsportens smutsiga baksida”. Vi kontaktar SR:s reporter Veronika Karlsson:
  
Hej Veronika, hur kommer det sig att ni har gjort den här granskningen?
– Vi fick ett tips om att förhållandena för dem som producerar hästsportartiklar var eländiga, så vi bestämde oss för att ta reda på om det stämde. Vi valde att wallraffa, alltså att utge oss för att vara svenska inköpare, för att komma in i fabrikerna och kunna se det vi behövde se.
  
Ni åkte alltså till Indien – hur ser fabrikerna ut och vilka är det som tillverkar vår hästutrustning?

– Våra uppgifter säger att det finns mer än 300 fabriker som gör hästsportutrustning i den här staden, Kanpur, och dessutom flera hundra garverier. De industrier vi har besökt ser inte riktigt ut som man tänker sig svenska fabriker… De är väldigt röriga, dåligt ventilerade (det var 45 grader varmt vid vårt besök) och ofta sitter arbetarna på golvet och syr exempelvis tränsen.
– Eftersom konkurrensen mellan fabrikerna om kunderna är hård, får arbetarna ofta bara kontraktsanställning. De arbetare vi såg hade ingen skyddsutrustning som handskar, munskydd eller ögonskydd – trots att de jobbade med farliga kemikalier och i dammiga miljöer.
  
Vad var mest upprörande av det ni såg?
– Att de inte har skyddsutrustning! I metallavdelningen, där spännen och hakarna görs till våra grimmor och grimskaft och träns, stod arbetarna i kromångor. Det är förstås upprörande att de faktiskt blir sjuka av att göra det här jobbet, särskilt garveriarbetarna… Och att vissa av lokalerna verkade rent livsfarliga ur brandskyddssynpunkt. 

  
Är ridsportbranschen sämre i det här avseendet än exempelvis klädbranschen?
– Enligt vår erfarenhet är branschen åtminstone mer omedveten. ”Omogen” har flera vi pratat med benämnt den som. Och konsumenterna är mer omedvetna. Som en tjej säger i reportaget: ”Jag tänker alltid på att köpa ekologisk mat, men när det kommer till hästprylar … nja.” 
  
Hur svarar företagen på kritiken?
– De företag som har svarat medger att de har brustit i sina kontroller.
  
Tillverkas all ridsportutrustning så här, eller finns det goda exempel?
– Merparten av de ridsportprodukter som säljs i Sverige tillverkas här. Det finns exempel på bättre fabriker än dem vi har besökt, även i Kanpur. Men det vi har tittat närmare på är produkter i lågprissortimentet.
  
Vad kan man som konsument göra? Går det att kontrollera hur och var det man använder är producerat? 
– Det vår granskning visade är att det kan vara svårt som konsument att veta hur sakerna är producerade. Dels för att butikerna ofta inte vet, dels för att knappt heller de företag som köpt in eller har tillverkat dem vet hur och var de är gjorda. Men självklart ska man som konsument fråga – om vilken typ av läder det är, hur det är garvat etcetera. Och var varorna är tillverkade, för att kunna göra de val man själv tycker känns bra.
– Det som har blivit mest uppenbart för mig, när jag gjorde den här granskningen, är dock hur vår konsumtion påverkar människor och miljö i andra delar av världen. Kanske måste vi börja fundera över om vi verkligen behöver mer än ETT träns? Och om det är nödvändigt med modehets även på hästarna – och för ryttarna? För nu vet vi ju vilka konsekvenser vårt shoppande får.

Här kan du lyssna på programmet:

Arbetare limmar träns. Det luktar starkt av lim. Inga munskydd. Ingen ventilation. FOTO: Sveriges Radio
  

Mannen på bilden förnicklar metallspännen. Han har inga skyddshandskar, utan doppar  spännen i baden med sina bara händer. Fabrikens chef berättar att de gör metalltillbehör till 80 procent av hästsportsfabrikerna i Kanpur. FOTO: Sveriges Radio
  

I den indiska lagtexten står det att varje fabrik ska hållas ren. Ansamlingar av skräp i arbetslokalerna, trappor och passager ska tas bort dagligen. I varje fabrik ska alla medel vidtas för att förhindra att brand uppstår och sprids. FOTO: Sveriges Radio

På flera håll ser Kaliber exempel på undermåligt brandskydd i fabrikerna. Här är markerad utrymningsväg blockerad av kartonger.
  

I den mörka lokalen står två män i garvgroparna och trampar på hudarna. De har kortbyxor och är barfota. Ägaren uppger att det är vegetabilisk garvning, men även arbete med sådan kräver skyddsutrustning.