Text: Annika Grundberg

Elin:
"Jag jobbade under flera år i ett tävlingsstall hos en av våra mer meriterade ryttare. Jag jobbade cirka 06.30 till 16.00 (eller när vi var klara). Dagarna gick i ett rasande tempo, det fanns aldrig tid för rast eller lunch. Att vara tvungen att ta sig tid för att kunna gå på toaletten var mer regel än undantag. Varje dag när jag kom hem brände och bultade det i benen efter alla de många tusen steg jag gått. Ett par skor varade sällan mer än fyra månader, sedan var de helt utslitna. Var och varannan vecka fick man en utskällning efter att något inte hunnits med eller glömts av på grund av alla femtioelva andra saker som skulle göras. Efter hand som tiden gick blev jag mer och mer bunden till vissa uppgifter, istället för att få nya utvecklande arbetsuppgifter. När jag började hade jag en utvecklingsanställning några dar i veckan med Arbetsförmedlingen i ryggen. Det blev ganska snabbt att jag gick upp till heltid trots att det inte var tänkt så. AF fortsatte stötta med en del av lönen under hela tiden. Jag jobbade så gott som varje helg men något OB var det aldrig tal om. Jag fick oftast inte veta när jag skulle vara ledig i förväg utan fick veta det dagen innan. Under de år jag arbetade där hade jag som mest två veckors semester på ett år, dock inte sammanhängande. Den sista tiden jag var där balanserade jag på gränsen till att bli utbränd. Jag känner fortfarande i dag flera år senare av det hårda tempot. Har svårt att varva ner och jobba i normalt tempo. Är rädd att göra fel, då får man ju en utskällning. Känslan av att vad man än gjorde så var det aldrig tillräckligt sitter djupt.”

Omtanke om personalen behövs
Lisa kontaktar Hippson efter att ha läst våra tidigare artiklar. Hon har i dag lämnat stall- och hästjobben bakom sig. Hon arbetade som timanställd under terminerna och heltid på lov under sin gymnasietid. Tanken var att jobba i stall en tid efter gymnasiet men så blev det aldrig.
– Det är fruktansvärt hur det är och att det är så många som har liknande upplevelser. Det är väl till exempel självklart att man ska ha vit lön, säger Lisa.
– Jag var timanställd men jag såg ju de fast anställda komma och gå.
Lisa berättar att arbetsdagen på pappret var åtta timmar. Det var vad de fick betalt för oavsett hur många timmar de arbetat.
– Jobbade vi 7-21 fick vi ändå bara betalt för åtta timmar. Och vi skulle stå i stallet pigga och glada klockan sju nästa morgon.
Att arbetet tog tid berodde till stor del på dålig struktur och bristande ledarskap från arbetsgivaren menar Lisa.
– Arbetsgivaren kunde bli arg för att det inte var mockat fast man skrittat fram en häst åt henne i en timma i ridhuset för att hon inte dök upp när det var sagt.

Klump i magen
Lisa var väldigt ung när hon började arbeta i det här stallet. Som 16-åring fick hon ta emot en utskällning som fick henne att gråta i flera dagar. Det gavs sällan tid för lunch och det var ingen som såg till att personalen mådde bra.
– Som anställd ska man inte behöva gå omkring och vara rädd. Man ska inte behöva ha en klump i magen, hela tiden rädd för att få en utskällning.
Lisa studerar i dag och jobbar extra inom en helt annan bransch. Hon säger att även om jobbet kan vara stressigt så är omtanken om personalen helt annorlunda.
– Det ges tid för raster och lunch. Om någon skadar sig får man direkt hjälp och blir man sjuk så får man lov att vara det och bli riktigt frisk innan man kommer tillbaka till jobbet, säger hon.
Hon skickar med en tanke till många arbetsgivare inom hästbranschen:
– Om man har väldigt hög personalomsättning då kanske man ska ta ett steg tillbaka och fundera på varför det är så. Istället för att dra på sig offerkoftan.

Fotnot: Elin och Lisa heter egentligen något annat.

Tidigare på Hippson.se
Arbetade 70 timmar i veckan
Hannas första hästjobb troligtvis det sista