Text: Ida Röök
Foto: Bo Bennergård och Privat
  
Mia Granström började rida som tioåring, hon har tävlat på hobbynivå i stort sett hela sitt liv och har ridit upp till 1,40-klasser. Nu hyr hon box hos Ekenryttarna i Norrköping, Helena Lundbäcks hemmaplan, därifrån fortsätter hon att satsa på att träna och tävla.
– Jag har inga planer på att trappa ner bara för att jag har blivit lite äldre. Jag säger som Rolf-Göran Bengtsson, så länge kroppen hänger med fortsätter jag att tävla. Det är kul att konkurrera på tävlingsbanan och se att man fortfarande fixar det. Jag blir lite extra taggad och vill visa alla att det faktiskt går, berättar Mia.
  
Det var kärlek direkt
Genom åren har hon haft ett par olika hästar, den ena tävlade hon upp till 1,40 med men sedan har hon hållit sig på 1,20- till 1,30-nivå. Nu rider hon stoet Hoppsan Hedvig Gudesjö som hon har fått genom ett samarbete med uppfödaren.
– Jag minns när jag träffade henne för första gången som föl, hon gick efter mig i hagen och lämnade flocken med hästar för att vara med mig. Det var verkligen någon slags kemi mellan oss från första dagen, säger Mia.
Hon har själv ridit in och utbildat Hedvig från föl fram till nu, när stoet har hunnit bli elva år. Redan 2016 kvalade Mia och Hedvig in till Falsterbo via Amatörtouren.
– Det är en rolig grej, att testa och se om man klarar av det. Det är kul att det finns en möjlighet för oss amatörer att få rida därnere.
Mia kom till final och slutade precis utanför placering. Trots att hon fick kristallsjuka under finaldagen.
– Det var helt galet att jag kunde rida över huvud taget. Jag var väldigt yr, men på något sätt klarade jag det så det är jag väldigt nöjd med.
  
Redan klara för Falsterbo 
Under förra året drabbades dessvärre Hedvig av fång, något som krävde en längre rehabilitering och konvalescens.
– Hon är bra nu, men sedan dess är jag bland annat extremt noggrann med vad jag rider på för underlag. Det kan vara 20 grader varmt ute och jag väljer ändå att rida på fibersanden i ridhuset i stället för på utebanans grus, säger Mia.
De två var tillbaka på tävlingsbanorna i höstas och red på Elmia i deras amatörserie, även där kom de till final. I år var målet att klara av att kvala till Falsterbo innan mars månad var slut.
– Vi klarade det galant, Hedvig är en superhäst som alltid levererar, säger Mia.
  
En lugnare inställning
Nu är de alltså säkrade en plats i Falsterbo, men Mia tar inte ut något i förskott.
– Det är lång tid kvar innan det är dags och allt kan hända. Men om jag kommer dit vill jag ta mig till final och gärna bli placerad. Allra helst vinna, så klart, säger hon och skrattar.
Genom åren har hon märkt att hon har förändrat sitt synsätt på det här med träning och tävling av hästen. Hon vill gärna tävla eftersom hon tycker att det är roligt, men det är inte på så blodigt allvar längre som det har varit tidigare.
– Jag upplever att man som yngre tar allt på så stort allvar. Man har så mycket att bevisa för sig själv och för omgivningen att prestationen bygger på en massa stress och press. Jag njuter verkligen av att tävla nu när jag har blivit lite äldre, säger Mia och fortsätter:
– Det handlar nog om att jag har blivit mer säker i mig själv. Jag blir inte nervös inför en start eftersom jag är mycket lugnare nu. Jag gör det här enbart för att jag tycker att det är roligt. Det är det som är huvudsaken och jag tror att många yngre ryttare kanske glömmer bort det ibland.
Därmed inte sagt att Mia inte taggar till när det gäller tävling.
– Jag är en tävlingsmänniska och älskar att konkurrera med andra. Men för mig är det också viktigt att jag och hästen har roligt tillsammans. Att jag känner att även Hedvig tycker att det är skoj, avslutar hon.