Text: Åsa Pernes
Foto: Privat
  
Emma Falk, 20 år gammal, var som hon själv beskriver det i toppform och såg verkligen fram emot 2016. Det skulle bli ett riktigt bra år. Hennes tävlingshästar mådde utmärkt och presterade fint, i stallet fanns dessutom en kommande hoppstjärna som hon trodde mycket på – Snowball.
Ryttaren hade bland annat som mål att tävla i Tyskland och Holland, men hon ville också rida och helst vinna young rider-klassen i Scandinavium. Nu blev det inte så för en tygel brast, Emma bröt ryggen och fick tillbringa flera veckor i rullstol.
    
Hästen var pigg och framåt
Det har gått nästan nio månader sedan olyckan när vi ringer upp Emma för att höra hur hon mår och hur det som hände har påverkat henne. Ryttaren berättar först om dagen i mars då hon red Snowball, världens snällaste häst.
– Han hade varit hos tandläkaren några dagar tidigare, så jag hade fått order om att rida bettlöst en period. Då gjorde vi det. Jag var i ridhuset och hade ett av mina ”trimträns” på, ett sådant där träns som är lite slitet men som fungerar fint och är mjukt och skönt. Snowball var pigg och stark eftersom han hade tagit det lugnt ett par dagar, men det gick bra. Tills jag skulle göra en galoppfattning, för mitt i själva fattningen gick tygeln av nere vid bettet, minns hon.
   
Tygeln hängde och slängde
Snowball fick panik och skenade runt i ridhuset med Emma på ryggen, tygeln hängde och fladdrade utmed sidan.
– Jag försökte dra i den tygel som fortfarande satt kvar för att få in honom på en mindre volt, men det hjälpte inte. Då försökte jag få bort den trasiga tygeln så att den inte skulle hänga och slänga. Men han var livrädd, vi fick inte stopp på honom, säger Emma.
Den andra tjejen som var i ridhuset samtidigt försökte stoppa och lugna hästen genom att lockade med en havrehink, men det gick inte. Snowball skenade runt med Emma i nästan åtta minuter.
– Det kändes som en evighet och jag hann tänka massor av tankar medan han sprang runt. När han sedan galopperade diagonalt över ridbanan trodde jag att han skulle svänga åt vänster men han svängde höger. Då åkte jag av och hamnade i sargen.
Är han en nervig häst?
– Nej, han är världens snällaste! Jag skulle kunna sätta upp en åttaåring på honom, Snowball är otroligt snäll och lugn. Men nu var han panikslagen, stackarn.
Märkte du med en gång att ryggen var skadad?
– Nej, nej! Jag skulle upp och rida igen förstås, så där som man har fått lära sig. Jag gick genom ridhuset, eller jag försökte i alla fall, men det fungerade inte för jag kunde inte gå. Det slutade med att jag hängde över sargkanten. Först är man så adrenalinstinn att man inte känner någonting. Men sedan kom smärtan och när ambulansen dök upp, då kom allt. 
 
Två brutna ländkotor
På lasarettet konstaterade läkaren att Emma hade brutit både första och andra ländkotan på höger sida. Läkarna trodde även att hon hade fått en fraktur på höftbenskammen eftersom hon hade så ont, men efter röntgen visade det sig ”bara” vara en ordentlig blödning.
Även armen röntgades eftersom den var rejält svullen och blåslagen, även där handlade det om mjukdelsskador och blödningar.
– Vid sådana här frakturer, där allt ändå ligger på rätt plats, kan man inte göra något annat än bara vänta på att det ska läka. Så jag skulle vara stilla och inte böja mig, säger Emma och fortsätter:
– Som du förstår var jag sängliggande, toalettbesök och att äta var väldigt problematiskt.
Läkarna misstänkte mindre skador på nerverna bakom höftbenskammen. Så varje gång benet hamnade lite bakom eller lite framför kroppen sved det som eld där.
– Men man måste börja röra på sig ganska snabbt eftersom det är bra för läkningsprocessen. Därmed blev det en del smärtstillande under de första veckorna, berättar hon.
Det här innebar givetvis att Emmas planer för året förändrades radikalt. Tävlingsstarterna i Europa ställdes in, hon fick i stället stanna hemma och tillbringa ett par veckor i rullstol.
– Fast egentligen fick jag inte sitta i rullstolen, de ville att jag skulle undvika sittande eftersom det tydligen är det sämsta för ryggen. Så det blev mycket sängliggande de första fyra veckorna. Sedan fick jag börja gå, men jag kunde inte ta mig ur sängen själv eller så, förklarar Emma, som overkligt nog var uppe i sadeln igen efter bara åtta veckor.
    
Aldrig mer utan hjälm
I dag mår Emma bra och konstaterar flera gånger under vårt samtal att det kunde ha gått mycket värre. Hon säger att hon är tacksam över att ”det bara blev en bruten rygg”. Det låter allvarligt nog, men ryttaren menar att det kunde ha slutat ännu mer illa. Hon red nämligen utan hjälm när det här hände, och har tänkt mycket på det.
– Jag har varit lite av en slarvpotta tidigare och har ridit utan hjälm. Visst kunde jag ta på mig hjälmen ibland när jag red unghästar, men oftast red jag utan, berättar hon.
När Emma åkte av hade hon enbart mössa på sig, det var kallt ute. Som tur var lyckades hon få upp armen i fallet och kunde på så sätt skydda huvudet.
– När Snowball skenade runt där inne hann jag tänka en hel del på att jag inte hade hjälm. Armen blev visserligen rejält blåsvart och gjorde ont länge, men det var en liten sak i det hela. Så jag har fått mig en riktig tankeställare, säger hon.
Enligt Emma är det lätt att tänka att man själv är ”odödlig” och inte trillar av.
– Nu vet jag att det inte är så, numera använder jag alltid hjälm! Och när jag ser folk rida utan hjälm, då förstår jag inte hur de vågar.
Har olyckan fått dig att tänka eller göra något annorlunda?
– Absolut, jag rider ju alltid med hjälm numera. Och vi, hela min familj, är väldigt noga med att kontrollera utrustningen. Det är något jag verkligen har lärt mig av det här, jag vet inte hur ofta jag tittar på mina tyglar. Det har blivit som ett hjärnspöke för mig.
  
Stenkoll på all utrustning
Emma berättar att hon gick igenom sadelkammaren och all utrustning dagen innan vårt samtal, och kastade en del ”halvtrasiga” saker.
– Man blir nästan fixerad vid att kontrollera utrustningen efter en sådan här händelse. Det är så lätt att spara saker som ”kan vara bra att ha”. Sedan någon sen kväll när man är trött och hungrig kanske man av bara farten tar det där tränset eller den där sadelgjorden utan att tänka sig för, säger hon.
Emma berättar att man i stallet har blivit mer medvetna om och noggranna när det kommer till kvalitet och säkerhet vid köp av ny utrustning.
– En annan sak vi inte riktigt har tänkt på tidigare är det här med kontroll av hjälm om man åker av. Numera köper vi en ny hjälm eller lämnar in hjälmen för kontroll om någon av oss åker i backen, så att vi vet att den är hel och skyddar som den ska.
Har du varit med om att utrustningen har gått sönder tidigare?
– Ett stigläder har gått av för mig en gång, precis när vi landade efter ett hinder. Men det gick bra. Så numera använder jag bara stigläder som har nylonkärna, för går lädret sönder håller tyget ihop stiglädret en stund.
– Något jag inte har varit med om själv, men har hört att flera andra har råkat ut för, är gummibett som har gått sönder. Det låter obehagligt tycker jag.
    
Tävlar framgångsrikt igen
Emma Falk kom inte till Scandinavium tidigare i år, men hon har hunnit vara ute på tävlingar en hel del efter olyckan – med fantastiskt fina resultat. I augusti knep hon SM-silvret utomhus. Och just nu leder hon tabellen inför Krafft Young Rider Cup 2017.
När vi pratas vid är ryttaren positiv och ser framåt, Emma är otroligt tacksam och ödmjuk för att det ”inte blev mer än en bruten rygg”.
– Jag fick en knäpp på näsan, nu tänker jag på ett annat sätt. Hjälmen är alltid på och utrustningen kontrolleras noggrant.
  

Emma Falk och bästa hästen Surfers Paradise, här under Norrköping Horse Show 2015. Foto: Elin Rodestrand