Text: Annika Grundberg 
Foto: Tomas Holcbecher (ridbild) och Annika Grundberg
  
Peder Fredricson tog avstamp i barndomen hemma på gården utanför Uppsala. Pappa Ingvar var veterinär och arbetade mycket. Om Jens och Peder ville träffa honom fick de bege sig ut i stallet.
– Vi hade ponnyer och jag hade inget mål att tävla då. Min målbild var de cowboyfilmer jag hade sett, att rida fort helt enkelt.
I början lärde sig bröderna Fredricson att rida själva men efter några år fick de sin första tränare. En som kom till stallet och höll lektioner för bröderna, hans namn var Kurt Wiksell.
– Vi kunde ingenting förutom att rida fort. Kurt sade aldrig hur vi skulle göra utan gav oss roliga utmaningar.
En gång ställde han upp ett hinder i en brant nerförsbacke. Peder satte full fart och åkte av, nästa gång likadant. Tredje gången insåg han att han måste luta sig bakåt.
– Kurt menade att det var bättre att lära av misstagen än att han skulle tala om hur vi skulle göra.
Och Peder tipsar unga ryttare om att öva upp sitt mod tidigt.
– Träna upp känslan för fart, balans, mod och instinkt som barn. Som äldre kan man börja rida fint.
  
Kom till Flyinge som ung
När Peder var tio år flyttade familjen till Flyinge och ett helt annat hästliv började.
– Jag har förstått nu efteråt, även om jag inte förstod det då, vilken stor påverkan Flyinge har haft på mitt liv.
På Flyinge fanns de allra bästa ryttarna och hästarna, något som gjorde att Peder kunde se och lära.
– Man kan lära sig mer av att se på någon än att höra dem prata, säger han och råder unga ryttare att omge sig med duktiga människor att lära av.
  
Hilly Trip = första egna storhästen
Hilly Trip kom till Peder från galoppbanan och tillsammans tog de sig till OS, i fälttävlan.
– Det var en otroligt intelligent häst som har betytt mycket för mig. Sparven är lik henne och jag tror att det är därför jag gillar henne så, säger han och fortsätter:
– OS i Barcelona tog jag mig igenom med skräckblandad förtjusning.
Bland annat genomförde ekipaget hela dressyrprogrammet i galopp.
– Dressyrbanan låg inne på galoppbanan, så hon blev ju tokig. Vi slutade på 14:e plats och då var vi ändå näst sist i dressyren. Hästen var bra nog för medalj och ridmässigt var jag det med, men jag var inte där i förberedelserna, analyserar Peder.
  
Varit hos några av världens bästa
Peder fortsatte att satsa på fälttävlan, bland annat spenderade han ett år hos Mark Todd. Senare, när han lämnat fälttävlan för hoppningen, blev det en sejour hos Franke Sloothaak.
– Mark Todds sätt att jobba med hästarna ligger till grund för hur jag jobbar i dag.
Varför blev det inte mer fälttävlan? 
– Efter England flyttade jag till Strömsholm och Jens, för att förbättra hoppningen. Hos Mark Todd hade jag lärt mig framåt och bakåt. När Jens började prata om distanser och ta tillbaka hästen fattade jag inte och det var frustrerande.
  
H&M blev vändpunkten
Peder flyttade hem, träffade Lisen och de tävlade tillsammans. Då var det hon som var stjärnan.
– Jag fick köra lastbilen, skojar han.
Men så fick Peder ett samtal som ändrade allt, klädmärket Hennes & Mauritz ringde och ville sponsra honom. De hade redan Malin Baryard Johnsson "i stallet" som var otroligt framgångsrik. Peder trodde inte att de var kloka.
– Det var presskonferens och då frågade Jan Svanlund (SVT, reds anm.) varför de valt mig, för jag hade ju inga resultat.
H&M ville ha med Peder till Globen, men han lyckades inte kvala.
– Då sade de att jag skulle få vara med i maskeradhoppningen. Och sedan visade det sig att jag och Malin skulle sjunga, jag hatar att sjunga. Då bestämde jag mig, antingen blir jag bättre eller så får jag tacka nej till kontraktet.
I samma veva kom Magic Bengtsson in i stallet.
– Jag red inte så mycket bättre, men hade en struktur för att kunna prestera. Lagsilvret i Aten var en oslagbar upplevelse. H&M-satsningen är grunden till allt.
  
All In nästa vändpunkt
– Jag förstod att med en sådan häst går det att nå långt, med hård satsning. Det svåra var inte att jobba hårt utan att skala bort allt annat. Samtidigt tror jag att det är alla ryttares dröm att få ha en sådan häst en gång i karriären, som är så exceptionellt bra, säger Peder om All In.
Tidigare var du ofta lite förvirrad och ostrukturerad, vad hände? 
– Jag började jobba med personlig utveckling och ser de svaga sidorna som en utmaning.
Bland annat berättar Peder hur han tyckte det var jobbigt att memorera banan med distanser och antal steg. Då började han skriva ner på en lapp och det är ett system han håller fast vid.
– Min nyfikenhet är min drivkraft. Jag har sagt till min hästskötare att hon inte får säga problem. Vi har en situation som vi måste lösa.
  
Med mental träning kan man känna glädje
Mental träning är enligt Peder viktigt – dels för att det ska gå bra på tävling, dels för att kunna ha trevligt.
Han utvecklar:
– Är man mentalt förberedd kan man stänga ner nervositet och rädsla för att i stället känna glädje. Jag har lyckats arbeta bort obehagskänslan vid tävling.
En annan viktig del i att kunna slappna av och prestera är att ha rutiner.
– Hela mitt tävlingssystem är rutinbelagt. Det är för att kunna följa en plan och kunna slappna av.
  
Samspelet med hästarna är viktigt
– Om jag inte får en relation med hästen är det svårt att prestera, säger Peder.
Det sägs att hästen ska lyssna till ryttarens signaler, men Fredricson menar att det är minst lika viktigt med de signaler som hästen sänder tillbaka.
– För att en häst ska kunna prestera på högsta nivå måste den må 100 procent bra. Hästen talar om saker för oss hela tiden och då måste man lyssna och tolka dessa.
Genom att känna sina hästar vet man vad de behöver för att må bra.
– När jag rider tänker jag alltid på hur hästen mår. Och så jobbar jag jättemycket med rakriktningen. Alla hästar är formade som en banan, antingen åt höger eller vänster. Ryttarens uppgift är att få den rak.
Vilka är dina drivkrafter?
– Jag älskar hästarna och att kommunicera med dem. Och jag drivs av nyfikenhet och att finna lösningar. Det är inte sällan som det är de svaga sidorna som blir de bästa, för att man jobbar med dem.
  
Hade ett annat mål
Sylve ber Peder jämföra OS i Aten, där han med Magic Bengtsson var med och tog lagsilver, med OS i Rio – där det blev individuellt silver.
– Jag har alltid haft inställningen att man ska göra det bästa av det man har i stallet. Och att man ska bygga upp ett system så att man har en bas och grund att stå på. Då är man väl förberedd när man får en häst som All In. Skillnaden mellan Aten och Rio är att jag satte andra mål inför Rio.
– Jag har också fantastiska hästägare. Utan hästägare är det svårt att vara på den här nivån.
  
Kom ihåg att ha roligt
Avslutningsvis ber Sylve Peder att ge tre råd till unga ryttare som vill nå långt.
– Man måste vilja bli bra och vilja ta sig hela vägen. Det är ingen idé att tycka synd om sig själv. Alla har samma chans, bara man har drivkraften. Och man måste ha glädje i det man gör och alltid sätta hästen först, säger han.