Text: Marie Ryman
Foto: Monica Collin
    
Det står cirka 100 hästar åt gången på Ludger Beerbaums anläggning. Här arbetar fyra internationella toppryttare - inklusive Henrik - med utbildning, träning och tävling. Syftet är att få hästarna att komma in i det system de kommer att möta på tävlingsbanan.
- Vid 90 procent av alla hopp-pass hoppar vi bana, säger Henrik.
För de yngre hästarna handlar det om mycket enkla banor, medan de äldre får svårare utmaningar. Om problem med en viss linje har uppstått på tävling bygger man ofta upp den banan på hemmaplan, för att komma bättre förberedda till nästa start. Henrik föredrar att hoppa fler språng på lägre hinder framför få på höga.
- Vi hoppar sällan stora hinder utan rider hellre längre banor för att bygga kondition, förklarar han.
På så vis undviker de också slitaget som högre höjder innebär. Henrik menar att studsövningar kan vara användbara för att hålla igång de äldre hästarna under lågsäsong, men annars förekommer serier sällan till vardags.
  
Har individuella planer
Att Henrik vill låta utbildningen ta sin tid är tydligt. Både tränings- och tävlingsplaneringen görs individuellt, och han vill inte göra någon generalisering varken kring intensitet i tävlandet eller om hur snabbt man kan gå fram.
- En häst kan behöva fem tävlingar, en annan 15. Tänk inte för mycket på om det är två eller tre veckor mellan tävlingarna, utan anpassa planen utifrån vad varje häst behöver, tipsar Henrik.
Om hästen gör det den ska på ett förtroendefullt sätt ger han den gärna en tävlingspaus när målen är nådda.
I Tyskland är systemet, likt det svenska, styrt så att de unga hästarna "måste" hålla sig till klasserna för respektive åldersgrupp. Men från sju års ålder är det upp till ryttaren att själv avgöra vilka uppgifter hästen är mogen för. På frågan om hur han hanterar talangfulla hästar som har lätt för sig och som "är med i huvudet tidigt" blir svaret att det handlar om känsla. Hur hästen hoppar av, hur den landar och om den känns stabil i kroppen ligger bland mycket annat till grund för bedömningen.
- Jag har haft sjuåringar som har tränats på femåringarnas nivå för att de behöver tid, men också sjuåringar som har gått Grand Prix i slutet av året, berättar Henrik.
Han poängterar helt enkelt vikten av att lyssna på hästen.
  
Rak och i balans
Precisionen från det noggrant förberedande markarbetet, som vi berättade om i förra delen av clinicreferatet, tar Henrik med sig till arbetet med hinder. En jämn galopp genom hela banan, där hästen är rak och i balans, är grundläggande för hästar på alla nivåer.
Henrik lägger stor vikt vid att linjerna hålls och är mycket noga med att hästen inte får skära av hörnet efter ett hinder. På frågan om han inte kan kompromissa lite och ställa utåt om hästen trycker in mot mitten blir svaret bestämt nej.
- Då tar jag hellre ner den i trav.
Henrik använder gärna en lite djupare sits, där han är nära hästen, för att kunna ha mer kontroll på den. Han eftersträvar en jämn kontakt med hästens mun genom hela banan.
- Det är trevligare för hästen. Om det blir på och av med kontakten över hindret kommer det att bli ett visst ryck i munnen hur mycket känsla du än har, förklarar han.
Henrik försöker i största möjliga utsträckning att styra hästen för vikt och skänkel. Det gör det lättare att hålla den rak, vilket dessutom bidrar till att det går snabbare.
- Är det en bred oxer och du ska vända snabbt efter måste hästen kunna hoppa klart hindret på ett rakt sätt innan den vänder. Om den börjar skruva sig i luften är det lätt att den klipper bakbommen, säger han.
  
Rytm viktigare än distans
När det gäller anridningen påpekar Henrik att rytm och balans är viktigare än avsprångspunkt för unghästen.
- Undvik att störa och packa ihop den för att hitta perfekta distanser. Att man kommer tio centimeter närmre eller större gör absolut ingenting. Där får hästen använda sitt huvud också, säger han.
För hästar som har svårt att samla sig betonar han åter vikten av att inte försöka tvinga dem till att korta sig under längre stunder. Henrik menar att det är mer användbart att arbeta på samlingen med en normal längd på galoppsprången. I banhoppningen innebär detta att han rider de relaterade avstånden på rätt antal galoppsprång, men undviker att låta en sådan häst bli alltför lång under de sista sprången i anridningen.
I stället understödjer han distansen genom att få hästen att sitta in mot hindren, utan att kräva alltför mycket. Henrik menar att det har skett en förändring inom hoppsporten på senare år när det kommer till just detta arbete.
- I en träningsrunda för tio år sedan kunde man rida en distans som normalt var fem galoppsprång på sju, säger han.
Henrik förklarar att man i dag helst håller det givna antalet galoppsprång och undviker att komprimera galoppen alltför mycket i banhoppningsträningen.
Hästar som snarare går lite väl mycket uppåt vill han i stället ge plats till hindret, för att de ska lära sig att hoppa framåt. Allt för att anpassa träningen till individens styrkor och svagheter.
  
Tränar i en positiv anda
Att hästen då och då river menar Henrik är en del av träningen, och inget att hänga upp sig på.
- Man får inte skydda sig själv eller hästen genom att hålla ifrån den för mycket. Låt hästen själv backa av och jobba med hindret. Råkar den någon gång riva så är det bara att göra om, den kommer att lära sig, säger han.
Henrik skulle dock aldrig medvetet sätta hästen i situationer där den river och därigenom ge den en negativ upplevelse.
- Vi vill träna hästarna i en positiv anda och hjälpa dem att hoppa bra, säger han, och poängterar att de ska gå in i stallet med en positiv känsla.
Henrik väntar med karaktärshinder tills han känner att hästen är framme för skänkeln och hoppar förtroendefullt.
- När den sedan är redo kan man börja sätta in lite utfyllnad. Om den då tittar har den ett så pass stort förtroende att den litar på ryttaren och hoppar ändå.
Det står klart att det är de noggranna, långsiktiga förberedelserna - samt tålamodet i träningen och den genomtänkta planen - som inger detta förtroende. Och som sedan så framgångsrikt bevarar det, hela vägen till toppen.
  

Hippson-bloggaren Therese Nyman var en av dem som red på Henrik von Eckermanns clinic....
  

... liksom Strömsholms-läraren Daniel Svensson.