Text: Anki Yngve
Foto: Tomas Holcbecher och Sigbrit Mattsson
  
Ingvar berättar att han faktiskt inte var nervös sista EM-dagen, trots att så mycket stod på spel. 
– Jag var kolugn eftersom jag var säker på att han skulle vinna. Och om han inte hade gjort det fick jag väl ta den smällen senare. Nervositet i förväg leder inte till något, men jag var nog rätt ensam om att vara lugn. Det var jag och kanske Peder som var det…
Visst kan det låta kaxigt att Ingvar var nästintill säker på seger, men det grundar sig i att han vet hur väl förberedd Peder var inför EM. I Hamburg valde sonen till exempel att bara starta en liten förklass och sedan gå in och rida så fort han kunde i en 1,50-tidshoppning, som en kontroll inför första rundan på Europamästerskapet. I stället avstod han de stora, penningstinna GCT-klasserna med H&M All In.
– Upplägget var att han skulle rida så fort han kunde för att kolla hur snabb han var mot de bästa. Peder startade nia och Ludger Beerbaum gjorde allt han kunde för att slå tiden. Men det gick inte, resultatet stod sig i 78 ekipage. Då visste vi att han var snabb nog till den inledande EM-tidshoppningen, berättar Ingvar och fortsätter:
– Sedan åkte han på ytterligare någon tävling bara för att få rida i strålkastarljus, som på Ullevi. Peder har förberett sig i månader för det här.
Man såg efter varje runda hur han aldrig släppte koncentrationen och sitt fokus. Inte ens efter att ha nollat…
– Haha, ja, han ser nästan arg och lite farlig ut när han är i sin bubbla. Trots att Peder är genomsnäll och otroligt empatisk!
  
Tog tiden hemma i ridhuset
Ingvar förklarar att Peder, efter OS i Rio, kom fram till att han behövde bli lite snabbare till häst. 
– Han förlorade guldet med aningen mer än en halv sekund, alltså lite drygt ett galoppsprång, säger pappa.
Då Peder analyserade hur han red en bana lade han märke till att han andades ut i landningen, sedan tog han sikte på nästa hinder. Där fanns det tid att hämta.
– De satte upp tidtagning i ridhuset, han tävlade med Steffi och de andra om att svänga snabbast och så vidare. Det här halvåret har handlat om att systematiskt förbättra små detaljer. För det är tufft att börja ett EM med tre-fyra fel, då bygger din framgång på att andra måste misslyckas. 
   
En häst på miljonen
Ingvar beskriver All In som ”en undantagshäst”, en sådan som kanske bara föds vart 20:e år. 
– Samtidigt är han ganska besvärlig och har en massa egenheter. När vi har lösgalopperat honom i ridhuset har han varit rätt slö och jag har tänkt att ”det där kan väl inte bli något”. Men när han blir rädd exploderar han. Allan är en svår häst, det är inte vem som helst som sitter upp på honom och galopperar hem stora segrar.
Ingvar beskriver kärleksfullt All In som en ”liten speta”, som inte ser så mycket ut för världen när man tittar på honom i stallet.
– Jag undrar hur många sådana vi har gjort oss av med genom åren här i Sverige, när vi har låtit exteriördomare diktera vad som är en bra hopphäst… Den här individen har inre egenskaper som är makalösa, de syns inte utanpå.
Ingvar erkänner att han själv var skeptisk när han fick se ”Allan” första gången.
– Vad har han nu varit och köpt för en ponny, tänkte jag. Och Peder var också tveksam första gången han såg hästen hos Philippaerts, men så sa Ludo att ”sitt upp och hoppa honom”. Då kände Peder något han aldrig hade varit med om förut och att ”honom ska jag ha”.
  
Unik förmåga att kommunicera
Enligt pappa Fredricson är det något av en sannsaga att Peder hittade All In, lyckades övertyga sin sponsor att köpa honom för stora pengar och att han sedan lärde sig att träna och förstå den egensinniga hästen.
– Det har handlat om långsiktigt och systematiskt arbete, för att kunna göra Allan rättvisa och för att hitta en fin kommunikation.
Det här med att kunna ”prata” med de känsliga hästarna är enligt Ingvar något genetiskt.
– Förmågan finns i släkten på Stinas sida, hennes far och farfar hade den också. Liksom min dotterdotter Majken som har ett otroligt handlag med djur. De kan liksom lugna en häst, eller egentligen en individ från vilken djurart som helst, bara genom att titta på den. 
Ingvar berättar att familjen, när Peder var ung och de bodde på Flyinge, hittade en skadad rovfågel som sonen hjälpte och dresserade.
– Sedan hade Peder den på axeln när han var ute och red på sin fälttävlanshäst Hilly Trip. Och hundar följer honom vart han än går.
    
Lekte fram god balans
Även om hästintresset har funnits i släkten i generationer har inte Peder och Jens drillats till tävlingsryttare som barn, långt ifrån. Sin grundläggande ridutbildning fick de av ryttmästare Kurt Wiksell.
– Jag gjorde honom lite tjänster och han betalade tillbaka genom att ge pojkarna lektioner. Första gången sa han att ”jaha ni har sadlar, det ska ni inte ha första året, ta av dem”. Därefter lät han dem rida i kapp om en tiokronorssedel, fram och tillbaka till den stora kungseken.
Lektionerna för ”farbror Kurt” var hela tiden ett äventyr – pojkarna fick rida ut för stora stup, hoppa ut i vatten, simma med hästarna och rida i kapp. 
– De blev sadelfasta som att något hade klistrat fast dem och fick en våldsam framåtanda. Så småningom åkte sadlarna på och så fick de börja hoppa.  
Att inte göra ridningen allvarlig för tidigt är enligt Ingvar viktigt. Han menar att han själv gjorde ett misstag när Peder fick börja tävla samtidigt som storebrorsan Jens, trots att han bara var sex år. Peder ville ju så gärna.
– Så jag tog med honom, han vann varannan gång och glömde banan varannan eftersom han var för liten. Det blev något av ett komplex för honom det där med att inte komma ihåg banträckningen, jag tror nästan att det är därför han alltid skriver ner anteckningar i ett litet block när han går banan i dag.
   
Det kunde ha blivit fotboll
Ingvar kan inte låta bli att dra en anekdot från Peders och Jens barndom, nämligen om hur ”fotbollen höll på att ta dem”. Något som pojkarnas morfar på ett finurligt sätt lyckades avvärja.
– När vi flyttade till Kungshamns gård ville de ha hästar och det fick de, på villkor att de tog hand om dem. Men när pojkarna började spela boll och fick bekräftelse i laget blev det lite si och så med ordningen i stallet, säger ”Fredric”.
Han hade en genomgång med sönerna om att hästarna måste skötas, men snart blev det samma visa igen. 
– Tjata är det värsta man kan göra mot ett barn, så jag frågade Stinas pappa vad jag skulle göra. ”Det är enkelt. Kör hit hästarna, kaninerna och sadlarna och säg att du har sålt dem”, föreslog han. 
Sagt och gjort, senare på kvällen kom Peder och Jens inrusande och sa att någon hade stulit både hästar och sadlar. Då Ingvar förklarade att han hade sålt dem blev det sådant liv att han fick åka och hämta tillbaka djur och utrustning mitt i natten. Och efter det tog sönerna hand om sina hästar.
– Det var ett pedagogiskt mästerstycke, om jag hade tjatat i stället hade de kanske varit medelmåttor till fotbollsspelare i dag! (Skratt.)
Sammanhållningen mellan Peder och Jens, som grundlades redan i barndomen, finns förresten kvar.
– Jag såg nu på EM hur de tre stod med huvudena ihop och diskuterade – Peder, Jens och Lisen. De har aldrig slutat att vilja lära sig.
  
Champagne och klarinettspel
När vi pratar med Ingvar är det sen måndagseftermiddag och Lisen och Peder är på väg hem till Österlen från Göteborg.
– Stina står och lagar mat nu, först blir det champagne som alltid vid Grand Prix-vinster och så spelar jag klarinett, Congratulations. Sedan ska vi äta kantarellsmörgåsar, skånsk kalops och någon dessert, och så ska vi prata och ha trevligt. Det blir fest i familjen, Peder är inte mycket för att gå ut och festa på lokal, han vill hem till pojkarna.  
Ni brukar passa barnen när Peder och Lisen inte kan ha dem med?
– Jo, Stina hade under finaldagen Peders och Lisens pojkar – Carsten, Hjalmar och lille Bill – samt alla de i personalen som jobbade på Grevlundagården hemma hos oss. Så det var fullt hus. Det var tårta och kaffe och saft och allt vad det var…