Text: Frida Bank
Foto: Haide Westring och Anki Yngve
  
Hej Jan, hur har det varit i Tryon?
– Väldigt trevligt, det är det alltid när det går bra. Det är helt fantastiskt med de svenska framgångarna och roligt med lagprestationen. En riktig höjdare. De fajtades ju faktiskt om guldet, det var oerhört lite som skiljde lagen åt. En riktig rysare. Det är väldigt sällan det blir omhoppning. Sammantaget får man väl säga att det är riktigt bra att lilla hästlandet Sverige bjöd på en guldstrid. Sen var USA snabbast i omhoppningen, det var inget snack om saken.
– Sportsligt var det väldigt bra organiserade tävlingar, det måste jag säga. Banorna var fina och utslagsgivande. Så vitt jag kan bedöma var det hög standard inom hoppningen över huvud taget, med få riktiga misslyckanden. Sen var det varmt, man behövde inte frysa. Det var ohyggligt hett på läktarna, det var skälet till att det inte satt så mycket folk på vissa av dem.
  
Vad trodde du om Fredriks chanser före mästerskapet?
– Jag visste ju, och Fredrik visste själv, att hästen kan göra stora hoppningar. Jag tror inte att Fredrik var speciellt orolig när han åkte. Han hade nog klart för sig att det kunde gå bra och det var min uppfattning också. Från början var det snack om att han skulle vara femteryttare. Det är ett tufft jobb att vara kapten och ta ut den fjärde ryttaren, de andra tre var tämligen givna. Med facit i hand har Henrik (Ankarcrona, reds anm.) gjort bra research och följt ryttarna noga innan mästerskapet. Hatten av för honom. Han hade nog också en uppfattning om att det skulle kunna gå bra.
 
Och det gick ju kanon, Fredrik blev bästa svensk och slutade på åttonde plats?
– Ja, verkligen. Man ska ha klart för sig att de sista 25 till 30 hästarna var helt fantastiska allihopa. Det var en enorm konkurrens. Varje placering är en fjäder i hatten.
  
Hur stöttade du honom på plats?
– Jag och Emil (Fredriks son, reds anm.) bodde till en början på ett annat hotell än ryttarna. Vi åkte buss till tävlingsplatsen och följde dem från morgon till kväll. Egentligen har jag inte behövt ge honom några råd. Lagsammanhållningen bland de svenska ryttarna är otroligt god – förbundskaptenen, veterinären och ledningen gör ett fantastiskt jobb. Teamet är vant vid att hjälpa varandra på nationshoppningar. Framför allt Henrik von Eckermann är väldigt engagerad och hjälper till på framhoppningarna. Det är många som engagerar sig och då är det också lätt att det blir för många. Det är en fin balans och Henrik Ankarcrona och Annika Ersgård på förbundet har organiserat det oerhört bra.
  
Det är ju väldigt starkt att komma in som VM-debutant och bli bästa svensk. Vad är det som gör Fredrik så bra?
– För det första har han en genuin ridutbildning, det är det viktigaste. Sen har han en väldigt bra tävlingsmentalitet. Folk reagerar olika under press, det är lätt att bryta ihop i sådana sammanhang om man gör en för stor sak av det. Där tror jag han har en styrka, att han kan gå in och rida som vanligt.
  
Och Cold Play då?
– En fantastisk häst. Jag tror att det är en fördel om ryttaren har utbildat hästen själv, Cold Play har ju varit här sedan han var unghäst. Vi visste redan från början att det var en jäkligt bra häst, men den var inte helt okomplicerad. Den var väldigt tittig på vattenmattor och vattengravar från början. Det har inte varit något snabbjobb. Cold Play har inte gått championaten, utan den har jobbats med hela tiden på det sätt som var bäst för hästen.
– När det börjar funka får häst och ryttare ett stort förtroende för varandra. Det bygger väldigt mycket på det. Visst kan man köpa en utbildad häst och det kan bli jättebra det också, naturligtvis, men det fanns inte rent ekonomiskt. Jag tror att det är bra för ryttare i Sverige att se att man inte behöver vara mångmiljonär för att komma fram i den här sporten, man kan själv ta fram en häst och göra det på ett bra sätt. Det är inte omöjligt.
  
Nu talas det om en eventuell försäljning av Cold Play, vilka råd ger du till Fredrik?
– Jag tycker inte att den ska säljas. Bud har det kommit under fem år, så blir det alltid. Men jag tycker att han ska behålla den och satsa mot OS. Vi får se, men så tror jag att det blir.
 
Du har ju följt både Fredrik och Peder sedan de var barn, berätta?
– Sannolikheten att två skolkamrater, som båda började med att rida fälttävlan, hamnar i samma lag och tar VM-silver i hoppning, den kan ta mig tusan inte vara mer än en promille. Det är oerhört ovanligt. De har ju tävlat OS i fälttävlan båda två. De reste, tränade, tävlade och byggde terränghinder tillsammans som barn, de var verkligen på hugget. Tobias Grönberg gick också i samma klass, han har ju ridit VM i fälttävlan och Badminton, så alla tre nådde en hög nivå. Jag tror att de hade riktigt roligt ihop och inspirerade varandra. Det var ju mycket snack på den tiden om att ridsporten bara var en tjejsport, de kunde stötta varandra.
– Först red de ponnyer, det var inga kanonponnyer direkt, de var ganska ordinära. I dag skulle man kanske säga billiga, säger Jan och skrattar.
– De började rida stor häst ganska tidigt och det fantastiska är att alla tre red samma hästar på juniortävlingar som senare gick fyrstjärnig fälttävlan. Två av dem gick OS, en av dem Badminton. Det förekommer nästan inte i dag. Peder hade ju Hilly Trip, en galopphäst som han gjorde om till ridhäst och som gick OS. Fredrik hade en kasserad hingst från Flyinge.
 
Hur skulle du beskriva Fredrik som person?
– Han är ganska lugn och metodisk och tror på det han gör. Han har ett system som han följer och sedan utvärderar han det. Så med andra ord finns en viss självsäkerhet och självförtroende. Sen har han, som sagt, en väldigt bra tävlingsmentalitet. Han hetsar upp sig lagom mycket.
  
Han verkar ju ganska jordnära, tävlar med trasig stövel och berättar att han ska hem och klippa gräset?
– Haha, ja så är det. Han ville inte byta ut turstöveln mitt under tävlingen. Det går inte att säga till honom att göra det, han gör som han vill och har en bestämd uppfattning. Men han är inte ute och fladdrar, han är väldigt jordnära.
 
Har ni hunnit fira framgångarna?
– Vi hann inte fira något i USA. Nu när vi kom hem hade Flyinge ordnat så att folk och elever tog emot Fredde. Det var väldigt fint. Kul för Flyinge också, det är viktigt att det finns bra ryttare omkring eleverna så att de kan se bra ridning. Sen får vi göra något inom familjen också. Men samtidigt så ska ju de andra hästarna ridas och Fredde ska till Elmia. Det kör i gång direkt.

Frida Bank

redaktion@hippson.se