Text och foto: Natalie Lindholm
  
Unghästutbildaren Björn Svensson har gjort sig ett namn på nätet under sitt alias Captain Tourettes.  Bloggen, som från början var en plats där han anonymt kunde få ut sina (ofta vassa) åsikter om det mesta som rör Hästsverige, har i dag blivit en del av honom. Och han ångrar ingenting.
– Vad man än gör så stör sig folk, är det inte så? frågar han med ett stort leende och fortsätter:
– Nej, jag ångrar ingenting, men jag försöker alltid att läsa inlägget jag skriver ur allas ögon. Skriver jag det på ett vinklat sätt för att reta upp någon, då vill jag att personen ska missförstå. Jag skriver att ”jag säger inte att du har fel, jag säger bara att jag har rätt”. Och det blir en del jättearga på. Men det jag menar är egentligen bara att du får göra som du vill och jag får gör som jag vill. Hästen har det inte sämre för det, förklarar han och erkänner att han faktiskt vill provocera.
– Det är väl roligt, är det inte?
  
Hästlivet är ingen dans på rosor
I bloggen presenterar Björn glammiga efterfester och visar, med glimten i ögat, upp lyxlivet som tävlingsryttare. När hans identitet blev känd var det många som varnade honom för att hästägarna kanske skulle dra öronen åt sig, men Björn oroar sig inte i onödan.
– Jag tror att de jag jobbar med, mina hästägare och de som räknas, ser verkligheten. De vet att  festandet och glamouren jag skriver om i bloggen är en promille av det jag faktiskt gör.
I själva verket är Björns vardag sällan guldkantad. Han hyr ett stall med tio boxar utanför Linköping och driver runt verksamheten själv med hjälp av en elev. Några egna hästar har han inte i skrivande stund.
– Det är jättedyrt att ha häst, säger han med ett skratt.
Under åren som tränare har många praktikanter kommit och gått, ett av Björns mest uppmärksammade blogginlägg handlade just om hur konstigt han tyckte att det var med praktikanter som inte ville jobba.
– Jag fick mest bra kritik efteråt, men det fanns så klart de som visste vem det var jag skrev om och det kan vara lite känsligt... Dock ångrar jag inte att jag skrev det. Jag vet att gymnasiet i Västerås har mitt inlägg som ett diskussionsunderlag innan klasserna går ut på praktik, haha. Sedan dess har jag bara haft bra elever!
  
Relativt förskonad från näthat
Många som bloggar eller diskuterar på nätet är vana vid att ta emot hårda ord, bråk och till och med hot – men Björn tycker att han hittills har varit relativt skonad. Ett helt annat klimat var det på Tyra Sjöstedts blogg, som Björn läste för ett tag sedan.
– Jag red hästar åt henne förut och då var jag inne på Tyra-bloggen en del för att se vad hon skrev om mig. Där blev jag chockad när jag såg kommentarerna. Det kunde vara samma person som kommenterade inlägg efter inlägg. Jag undrade verkligen, om det skapar så mycket irritation, VARFÖR fortsätter du att läsa dag ut och dag in?
Själv upplever han sällan påhopp eller folk som säger emot, men så har Björn också ett eget sätt att hantera nej-sägare på.
– I början kunde det vara någon som skrev en negativ kommentar, då brukade jag publicera kommentaren med ett långt inlägg där jag svarade upp. Jag tror att folk aktar sig för att skriva negativa kommentarer efter det.
Björn rensar också ganska friskt i kommentarerna.
– För visst kan jag skriva saker som stör folk, men om man stör sig på mig är det väl jätteenkelt att bara klicka bort mig? Det finns så klart de jag tycker är helt ute och cyklar, men det finns ju ett kryss i hörnet på deras sidor och jag kan helt enkelt välja att klicka bort dem, säger han.
  

  
Har inte tävlat på högsta nivå
Björn har många ben att stå på, men i grund och botten är han ryttare och har inga ambitioner om att bli bäst i världen.
– Det trodde jag kanske när jag var tolv, innan jag insåg hur mycket kapital det krävde! Jag kommer inte från en hästfamilj och har aldrig haft egna hästar utan har ridit och tävlat andras. I dag är det naturligt att jag jobbar med unghästar, helt enkelt för att det är det jobb folk är beredda att betala för att få gjort, förklarar ryttaren.
Han säger att han inte har gjort någon riktig sportslig karriär, även om han har gått från att mocka skit till att starta eget. Och från att rida hästar ingen ville sitta upp på till att bara ta emot talangfulla individer.
– Nu har jag enbart hästar som följer årgångarna, där uppfödarna har haft en plan från början. Det är väldigt skönt.
  
Betydligt lugnare fester i dag
Ryttare, bloggare och festfixare. Sedan några år tillbaka anordnar Björn ryttarfester tillsammans med några vänner under namnet Dansarna Events. Festerna anordnas på de flesta stora tävlingar och själv säger han att det är det konstigaste han håller på med, men det behövs.
– För ganska många år sedan var det helt störda fester, vi pratar alltså dunken på bordet, potatissallad och fullast vinner. Ryttarna söp verkligen tills de skulle sitta upp på hästen. Sedan gick det åt andra hållet och man bestämde att det skulle vara ordning och reda. Så kom också ryttarprinsen Alexander Zetterman och började ta långa strandpromenader och dricka grönt te. Då försvann allt festande, förklarar Björn.
Han säger att han tror att de stora sponsorerna och pengarna i sporten har gjort det till ett måste att hålla festerna mer städade.
– Vi såg ett behov och började göra lite fester. Dem ordnar vi mer som det är utomlands, där är det alltid en bra uppstyrd kväll. Det handlar inte om att få till en suparfest utan om att ha roligt. Och det säger många nu, att det faktiskt är kul att stanna och gå på festerna igen, berättar Björn och fortsätter:
– Festifxandet är en hobby, jag lägger väldigt lite tid på det om jag jämför med hur mycket tid jag lägger på hästarna. Men det är kontrasterna som gör det!