Text: Ida Röök
Foto: Sentower Park/Privat
  
Hoppryttaren och tränaren Sofia Westborg har alltid haft målet att driva en professionell hästverksamhet och att tävla framgångsrikt internationellt. Hon började med att jobba fyra år hos Svante Johansson i Varberg, vilket gav henne en fantastisk grund att stå på. År 2008 startade hon eget, tillsammans med vännen Evelina Bromér, och tanken var att ta fram hästar från unghästar till svår klass.
– Verksamheten snurrade på och efter några år hade jag flera hästar som gick 1,40-1,50-klasser. Men steget vidare därifrån blev för stort och jag kände själv att jag körde fast, säger hon.
  
Hästhandlare erbjöd jobb
Hon menar att det är sportsligt stor skillnad på att tävla i Sverige och att komma ut internationellt.
– Jag saknade stödet det ger när man arbetar för någon som redan har erfarenhet från internationell toppsport. Det är så mycket som krävs kring management av hästarna och tränings- och tävlingsupplägg på högre nivå. Så jag började helt enkelt fundera på att hitta en bas i Holland eller Belgien i stället, säger Sofia.
Möjligheten fick hon när Neil Jones, en hästhandlare som då hade sin verksamhet både i Belgien och i Wellington, kom till Varberg för att titta på hästar. Han frågade om Sofia var intresserad av att komma till Belgien och rida åt honom.
– Tajmingen var bra och jag valde att ta chansen, jag tackade ja. Jag sålde några av mina hästar, de jag hade i stallet åt hästägare placerades om till andra ryttare och så tog jag med mig fyra hästar och flyttade ner.
Anställningen hos Neil Jones var som ryttare. Sofia hade mellan sju och tolv ”egna” hästar i åldrarna fem till tolv år, och en hästskötare till hjälp. Tidigt fick hon chansen att tävla, både unghästklasser och upp till trestjärniga Grand Prix-klasser. Hästarna visades också för kunder och så förberedde Sofia några av dem inför den kända auktionen ”Dutch Sport Horse Sales”.
När hon hade jobbat hos Neil i åtta månader skulle han flytta sin bas till Wellington. Sofia hade möjlighet att flytta med, men beslöt sig för att stanna i Belgien och flytta till den gigantiska anläggningen Sentower Park, som drivs av hennes pojkvän – hoppryttaren Laurens Meynaerts – med familj, samt vännen Ken Ruysen.
  

Sentowerpark byggdes 2013.
  
Håller till på gigantisk anläggning
Anläggningen byggdes 2013 och tanken är att den ska bli en internationell femstjärnig arena för hästsport, men även för andra evenemang.
Hjärtat i anläggningen består av en enda byggnad på totalt 10 000 kvadratmeter under ett och samma tak. Där finns tre inomhusarenor, läktare, en ridsportbutik, kontor, ett gym, flera restauranger, lägenheter och barer. Utomhus finns fyra banor, två större för tävlingar och två mindre för framridning. Tillsammans bildar allt detta nästan ett litet minisamhälle där så gott som allt kretsar kring hästar.
– Det ordnas träningshoppning här varje vecka och då kommer många av världens främsta ryttare hit för att träna. Även på de minsta träningstävlingarna rider man nästan alltid med flera ryttare från topp 100-listan, det gör att man själv höjer sin nivå. Det är bara att hålla ögonen öppna och se hur andra gör, vilket ger jättemycket i min egen utveckling, säger Sofia.
Hon vill gärna lyfta fram att anläggningen har allt, och att vem som helst kan boka in sig på ett par träningsveckor där.
– Jag kan tävla internationellt nästan varje vecka utan att köra längre än en timme. Allt är väldigt nära här och det känns verkligen att allt sköts väldigt professionellt.
  

Inte helt fel utsikt från "kontoret". 
  
Bättre möjligheter för tävlingsryttaren
Sofia menar också att det är så mycket enklare att tävla ute i Europa än på hemmaplan. Det är enklare att få plats på tävlingarna via kontakter, och det finns två- eller trestjärniga tävlingar nästan varje vardag.
– Hemifrån kan det vara svårt att komma in på tävlingar eftersom förbundet har ett begränsat antal platser.
Dessutom är det enklare att "producera" hästar på en sådan anläggning som Sentower Park och på de tävlingar som finns i området däromkring.
– Underlagen är generellt sett bra, hindermaterialen har mycket karaktär, banorna består nästan alltid av 12 till 14 hinder med två- och trekombinationer även i lägre klasser. Det finns bra tävlingar varje vecka. Unghästarna får hoppa vattengrav redan som fyraåringar, och banorna är mer tekniskt byggda än hemma i Sverige. I gengäld är det nästan alltid lägre höjder i unghästklasserna, femåringarna hoppar ofta 1,10 till 1,15 och sexåringarna 1,20 till 1,25. Jag tycker att det är bättre så.
Nu rider Sofia ungefär nio hästar per dag, på onsdagarna har hon nästan alltid några hästar på träningstävling och på helgerna är det ”vanlig” tävling.
– I övrigt handlar det om administration, tävlingsplanering och att prova hästar, precis som hemma. Skillnaden är att det händer så mycket runt omkring här hela tiden. Jag letar för fullt efter fina unghästar, marknaden här är ”busy”, alla de stora stallen letar efter nästa superstar. Vilket är en fördel om man ska sälja hästar, men gör det svårt när man vill köpa, säger hon.
  
Saknar inte Sverige
Sofia tyckte inte att det var jobbigt att lämna Sverige. Alla hennes vänner var väldigt stöttande och även hennes familj bor utomlands, så de fick närmare till varandra. Dessutom hängde hennes kompis Evelina Bromér med ner till Belgien, vilket i sig är en trygghet.
– Jag saknar faktiskt nästan ingenting med tävlingarna i Sverige. Det är så uppstyrt med regler som gör det svårare för ryttarna. Här anmäler man nationellt samma vecka som tävlingen är, ofta fram till ett dygn före tävlingen, vilket gör det lättare att planera. Det finns oftast en fast starttid för varje klass under dagen. Många av tävlingarna är inofficiella och då krävs inga licenser. Det finns självklart baksidor med detta också, till exempel att det är svårare att hitta tävlingsresultat om man vill köpa en häst. Och säkerheten är betydligt lägre än i Sverige. Men i stället är de flesta professionella, så jag tror inte att olycksnivån är högre och jag uppskattar enkelheten.
Vad vill du säga till den som funderar på att åka utomlands och jobba med hästar?
– Ta chansen! Jag är så glad att jag tog steget, Sverige finns kvar hemma och vill jag flytta hem om några månader eller år kan jag göra det, med betydligt större erfarenhet än innan.

Läs mer om anläggningen Sentower Park

En av inomhusarenorna.